måndag 29 maj 2017

Sommarläsningsenkät

Vilken helg det har varit! Det känns lite som en försmak till sommarlovet och dessa fyra lediga dagar var verkligen välbehövliga. Jag har badat för första gången i år, hoppat studsmatta, bakat och ja, dessvärre även pluggat lite. Det går ju inte att komma undan. Det är fortfarande ett antal större projekt som ska färdigställas inför slutbetyget, men om inte ens två veckor är betygen satta, och sedan är det bara en vecka kvar! Skönt! 

Min energinivå på bloggen, och på böcker för den delen, är tyvärr ganska låg i nuläget... Så därför blev jag så glad när jag hittade den här lättsamma och passande sommarenkäten, på Agnes bokblogg och Världarna jag lever i. Från början kommer den dock ifrån Lyran

Så! Då var alla formaliteter avklarade och så sätter vi igång!

1. Brukar du läsa mer eller mindre, eller som vanligt på sommaren?
Jag läser mycket mer under sommaren! Med hjälp av mina mattekunskaper vet jag att jag under sommarmånaderna förra året läste 7 böcker i genomsnitt per månad, och enbart 4,5 per månad resten av året. Så en hel del mer blir det! Men det är ganska naturligt, då jag har mycket mer tid över än under skolåret till böcker. 


2. Läser du samma typ(er) av böcker som under övriga delar av året, eller läser du något speciellt på sommaren?
Jag läser oftast samma böcker som under resten av året, men kanske att jag tar tag i sådana böcker jag känner kräver mer fokus än andra under sommaren, just för att jag har tid och möjlighet att fokusera på böcker då. Jag brukar även läsa lite skräck under sommaren, vilket jag annars sällan gör. Kanske dock beror på att skräckböckerna brukar ges ut på sommaren... Annars läser jag som vanligt, om än mer!

3. Beskriv den ultimata sommarläsningsplatsen! Inkludera gärna smaker, dofter o s v.
Åh! Det finns så många. En varm sommardag i solen är alltid härlig. Man har just doppat sig i poolen, så värmen är inte så påfrestande. Solglasögonen är på och blommande träd och växter omger en där man sitter i en solstol. Det blåser lite försiktigt, så man blir aldrig för varm. Bredvid sig finns ett svalkande glas med saft som man kan sippa lite ifrån. 


En annan perfekt sommarläsningsplats är en kväll på en hotellbalkong utomlands. Man är nyduschad och lite mosig och trött efter en lång dag i solen. Det är svalt och lugnt nu fram mot kvällen och man sitter där i väntan på att gå och äta middag. Nedanför går massor av spännande människor och man kan ägna dem en blick, fundera på vilka de är, utan att de ser en. I träden härjar fåglar och på marken springer en eller fler söta katter omkring. 

4. Vilken bok är perfekt för en slö dag på stranden/i hängmattan?

Hmm... Jag tycker inte att en sådan bok får vara för komplicerad eller djup, för då krävs ett sådant fokus. Deckare och skräckisar är alltid bra - De känns på något sätt så avlägsna när man befinner sig mitt i en sommaridyll. Något läskigt har jag faktiskt inget riktigt bra tips på. Det finns mycket för yngre barn, som Ewa Christina Johanssons böcker, men de passar faktiskt alla som sommarläsning. Av någon anledning tycker jag verkligen att skräck hör till!

Jag vill även tipsa om Cilla & Rolf Börjlinds deckarserie om Tom Stilton. Just nu finns det fyra böcker, bland annat Springfloden som även blivit tv-serie. En annan riktigt bra sommarläsningsbok enligt mig är Jandy Nelsons Jag ger dig solen. Så härlig, så somrig, så fint omslag! Stephanie Perkins böcker om Anna, Lola och Isla rekommenderar jag också för alla slöa sommardagar. Så himla härliga och riktigt "bara hänga med-böcker"! 

5. Berätta om en bra bok som utspelar sig på sommaren!
Sarah Dessen är enligt mig den givna sommarförfattaren. Hennes böcker utspelar sig alltid på sommaren, i mysiga småorter i USA. Hon skriver fantastiskt och hennes böcker har så fina budskap. Min favorit är Mycket mer än så, där den perfekta och skolduktiga Audens liv förändras under en sommar. Hon får nya vänner och lär sig att leva livet och lägga bort alla krav och bara vara för en stund, och allt med en stor dos av sommar. Så bra bok! Jag känner igen mig så mycket och den är så fin och så verklighetstrogen och härlig!

fredag 26 maj 2017

Junis bokutgivning

Det var på tok för längesedan jag skrev ett sådant här inlägg! Jag har helt enkelt inte haft tid, och det har gjort att jag själv missat massvis med spännande böcker. Så därför var jag nu tvungen att ta ta tag i det, och här kommer därför ett urval av junis bokutgivning. 

1 juni:
"Den förflyttade" av Hanna Christenson
Alltså, jag förstår egentligen inte riktigt vad det här ska vara för typ av bok. Men den låter ändå riktigt spännande och speciell, så den ska jag läsa! Svensk författare också - och det gillar vi ju!

"Idag är allt" av Nicola Yoon
Jag har skrivit om den förut, men det tål att göras igen. En ny bok av Yoon kan ju knappast bli fel, för hennes förra var ju sockersöt och underbar och kändes så äkta. Verkar som att den här kan få med intressanta perspektiv på aktuella saker. Kommer nog bli riktigt bra!

8 juni:
"Du känner mig så väl" av Nina Lacour & David Levithan
Två skickliga författare går ihop och skriver en bok - kan det bli annat än bra? Dessutom bara älskar jag omslaget! Och huvudrelationen verkar vara vänskap och inte kärlek, vilket känns fräscht och konstigt nog lite unikt... 

12 juni:
"Väntar tills natten kommer" av Christoffer Holst
Det här kan bli en sådan där bok som jag inte läser, för att den känns lite sådär. Eller så blir det en bra mellanbok. Och skräck på sommaren är ju nästan obligatoriskt, och här verkar det finnas gott om den varan. Så vi får väl se vad som händer...

"I paradisets källare" av Julia Hansen
Det här är nog en bok i samma kategori som den förra: Vill läsa, men inte så mycket, så kanske inte ändå... Men den verkar viktig med ett starkt budskap och något jag aldrig tidigare läst om, så kanske!

16 juni:
"Midnattsstjärnan" av Marie Lu
Mest för att jag gillar att avsluta serier och för att det här faktiskt är avslutningen på en serie. Men också för att det är en rätt så bra serie, med intressanta karaktärer och andra unika inslag. Ska helt klart läsas!


tisdag 23 maj 2017

En liten uppdatering...

Hej på er!

Idag har jag haft mitt sista nationella prov i nian, och det känns riktigt bra! Så skönt att det är över nu. Och nu är det kort skolvecka, då vi blir lediga redan efter i morgon. Det märks verkligen att det är slutspurten nu, och extra mycket blir det ju då jag faktiskt slutar grundskolan och får slutbetyg. Nu är det bara dryga tre veckor kvar innan vi får sommarlov, och ungefär två tills betygen ska vara satta. Delvis skönt, men också jobbigt.

För det märks verkligen hur det börjar dra ihop sig. Tiden går så snabbt och det är så mycket man ska få gjort. Dels fick vi ett stort teknikprojekt förra veckan, och vi har inte haft teknik i nian innan, så nu hänger hela betyget på det här stressiga projektet... Inte så bra tänkt av lärarna! Och igår började vi med en redovisning i språkhistoria (svenska), som ska vara klar nästa vecka, och det har vi inte heller jobbat med tidigare... Så lite dåligt planerat måste jag säga.

Men, men. Jag är dock riktigt taggad på att sluta, för nu är jag helt ärligt ganska trött på den här skolan. Jag har gått på samma skola sedan tvåan, och inom samma organisation ända sedan dagis, då två skolor senare slogs ihop. Och allt blir bara sämre och sämre, så nu längtar jag tills det är över. Lite trist, men ändå ganska skönt att det inte är en sådan där underbar plats man kommer sakna!

Men det är som sagt väldigt mycket man ska få gjort de här sista veckorna och då blir ju snabbt bloggen och läsningen lidande. Jag lyckades få upp en recension i helgen, men nu har jag precis påbörjat en annan bok, så det lär ta lite tid innan jag hinner recensera den. Kanske hinner jag skriva något nu när det är långhelg och så, men helt ärligt lär jag nog mest sitta och skriva om språkhistoria och bygga på min lilla flingautomat... För det måste ju bli klart! 

Jaja, om två och en halv vecka är betygen satta och då finns det inget mer att göra, så då kan jag nog ta det lugnt. Jag hoppas bara att jag hinner med allt till dess..! Nu vet ni i alla fall lite mer om hur läget är och jag hoppas att vi hörs snart igen, för böckerna och bloggen saknar jag verkligen när jag tvingas prioritera bort dem... 

Ha nu en härlig långhelg, så hoppas vi på att sommarvädret kommer tillbaka!

söndag 21 maj 2017

"De förlorade"

Av Henrik Fexeus

Förlag: Rabén & Sjögren
Utgivningsår: 2017
Antal sidor (Med eventuellt efterord/tack): 335 st 
Åldersgrupp (Enligt mig): 13+
Serie: Den sista illusionen, Del 1
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: De förlorade
Andra delar i serien: -
Annat: 

Handling: Ky studerade hålet. Det var ungefär femtio centimeter brett och sträckte sig nästan en meter upp. Hon drog ett djupt andetag, klev upp på sängen och sträckte försiktigt in vänsterbenet. Hon hasade över kanten och var inne. Det blev mörkt. Och hon kände en omedelbar våg av panik skölja över sig.

När Ky av misstag slår upp ett hål i väggen i sitt rum hittar hon något som aldrig var menat för henne. Något som kommer förändra henne liv för alltid. Samtidigt, i en annan del av Stockholm börjar Adam tvivla på sitt förstånd när verkligheten omformar sig framför hans ögon. Är det någon som skämtar med honom eller håller han faktiskt på att bli galen på riktigt?

En silvergrå bil som följer varje steg han tar. Män vars ansikten ständigt är höljda i dunkel. Underjordiska tunnlar där det är svårt att andas men lätt att gå vilse.

Ky och Adams vägar korsas och de dras in i ett äventyr, ett klaustrofobiskt sådant, som ställer frågor vad sanning och verklighet är. Är världen som vi känner den bara en illusion?
-Handling från Bokus.se

Omdöme: Jag kan inte sätta fingret på vad, men det är något som saknas. Ganska mycket faktiskt. De förlorade är ingen dålig bok egentligen, men den känns halvdan och inte helt genomarbetad. Den är märklig och så svår att placera. Det är varken skräck, science fiction, fantasy eller något annat. Det är en så konstig kombination av inslag av olika genrer, och ibland fungerar det utmärkt, men det här är inte ett av de tillfällena. Det blir bara fel. 

Handlingen fungerar och den är ganska intressant, men problemet är att det blir för mycket. Allt snurras in för mycket och resultatet blir en väldigt oklar bok. Tillslut orkar man inte anstränga sig för att hänga med. Mycket av problemet ligger i att för stora delar av handlingen utspelar sig i någons huvud. Det är en så psykologisk bok, och spänningen, som hade behövts, hamnar i skymundan. Det gör boken trist och ganska konstig att läsa.

Ett annat problem är att jag inte känner något. Det är en så avskalad bok, och när så mycket är inre konversationer i hjärnor är det svårt att bli berörd och känna sig som en del av världen. Boken igenom är jag bara en betraktare av en märklig serie händelser. Det är också så mycket som lämnas obesvarat och när jag läst sista sidan har jag fortfarande så många frågor, och en väldigt oklar bild av vad det egentligen är Ky och Adam har upplevt.

Inslagen om Harry Houdini och Frozone förstår jag verkligen inte. När det blev ett återkommande inslag funderade började jag undra om boken inte är för yngre barn, för det ger en så barnslig känsla över det hela. Det kanske skulle fungera i vissa fall, men Henrik Fexeus lyckas inte få till det. Bokens språk har jag inte så mycket att säga om. Det är ganska alldagligt och tråkigt, men fungerar absolut helt okej.

Jag gillar att man läser varannat kapitel ur Kys och varannat ur Adams perspektiv. Det ger boken en lite intressantare dimension när två olika perspektiv kopplas samman. Den sammankopplingen känns dock lite väl enkel och jag hade önskat något lite mer imponerande och förvånande. Lite för enkelt har Fexeus gjort för sig. Språket hade ett bra flyt i början, men de sista hundra sidorna var däremot sega, och det är inte bra alls. 

Karaktärerna är inget som särskilt stor vikt läggs på. De är platta, stereotypa och får alldeles för lite utrymme. Något jag reagerar på är alla konstiga relationer. Som när Bossi plötsligt börjar prata om sig själv och Ky som ett "radarpar", och Jaquin och Kys relation, som känns väldigt overklig. Det besvaras visserligen senare. Att Adam känner någon märklig koppling till Ky får man dock inte veta anledningen till och det är sådana där småsaker som förstör. 

De sista hundra sidorna är som sagt riktigt svåra att ta sig igenom, och jag kan inte säga att slutet är något som imponerar. Det känns mest som att författaren insåg att: "Oj! Herregud, måste avsluta nu!" och la in lite knivar, hjärnspöken och ett desperat försök att få läsarna att bli lite deltagande. För plot-twisten i slutet är inget vidare. Den finns där och det är bättre än ingenting, men den är alltför klassisk och det är ganska synd och ganska tråkigt. 

De förlorade är resultatet av en serie hyfsat goda försök till att skapa en förstklassig bok, men nästan allt som kunde gå fel, går fel. För det första är boken svår att placera och svår att förstå. Den är inte spännande, då handlingen främst utspelar sig i någons huvud. Den är delvis barnslig och känns både omotiverad och overklig. Slutet är tvärt och ett misslyckat försök att rädda allt med en plot-twist. Tyvärr troligen ingen serie jag tänker fortsätta läsa. 

Betyg: 
    

tisdag 16 maj 2017

Sex anledningar att längta till höstterminen!

Nu är det inte långt kvar av vårterminen och sedan väntar ett härligt sommarlov. Och just därför tänkte jag istället få er att längta till höstens skolstart istället, för trots just skolstart och mörker så kan jag lova er att ni också kommer längta när ni får höra det här. Jag har nämligen hittat en hel del böcker som utges efter skolstarten och i början av hösten. Det är fem efterlängtade uppföljare och en ytterligare som jag är riktigt intresserad av!

Klicka som vanligt på titlarna för mer information om böckerna! 

25 augusti:
"Kungens fånge" av Victoria Aveyard
Helt ärligt inte den bästa serien jag läst, men sannerligen en intressant historia, och jag älskar hur välgjorda bakgrundshistorierna är. Och att slutföra serier - det gillar jag också! 

28 augusti:
"Kronprinsessan" av Kiera Cass
Behöver jag ens säga något? Fjärde delen i succéserien "The Selection", och redan i slutet av sommaren är det dags! Jag längtar så, även om serien känns lite uttjatad. Fast nu kommer den ju inte handla om America och Maxon längre, så det blir spännande.

6 september:
"Visheten vaknar" av Elin Säfström
Det finns inte ens någon förklaring om boken än, men ändå ska den helt klart läsas. Det är uppföljaren på "En väktares bekännelser", en fullträff! En bok som sticker ut, då den varken är för mycket eller för lite. Åh! Jag längtar! 




7 september:
"Det är för sent att vilja hoppa av" av Stephanie Tromly
Här är anledningen till att det här inlägget blev till, först och främst. Jag är så glad att den här boken kommer, för jag längtar så! Första boken var ju underbar och var nästan lite orolig att den här inte skulle översättas. Så det är ju så bra bara!

15 september:
"Eldens arvtagare" av Sarah J. Maas
Tredje delen i Glastronen. Den andra har ännu inte kommit ut, men nu vet vi hur länge vi måste vänta efter den. Hela sommaren! Så nog kommer man längta lite grann till hösten åtminstone, för första boken var ju underbar! 

29 september:
"Norra Latin" av Sara Bergmark Elfgren

Engelsforstrilogin stod ju helt klart ut, och därför är jag riktigt på spänd på vad det här kan vara. Låter riktigt spännande, särskilt då det utspelar sig i Sverige och är en svensk bok. Det finns på tok för få och jag tror det här kan bli grymt! Ska bli fyra böcker dessutom!


Och sedan kanske man ändå längtar tillbaka till sommaren, så då är det ingen riktig mening att jag försöker ge er andra tankar. Men nu vet både jag och ni vilka spännande saker som väntar efter sommaren, och det här är ju bara några få av alla intressanta böcker som kommer! Men mer om det i slutet av sommaren (om jag kommer ihåg att skriva det, haha!)

lördag 13 maj 2017

"Lögnernas träd"

Av Frances Hardinge

Förlag: B. Wahlströms
Utgivningsår: 2015/2017
Antal sidor (Med eventuellt efterord/tack): 403 st 
Åldersgrupp (Enligt mig): 12+
Serie: -
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: The Lie Tree
Annat: 

Obs! Recensionen innehåller spoilers från tidigare delar 

Handling: Fjortonåriga Faiths föräldrar bestämmer sig för att flytta ut till en vindpinad ö vid engelska kusten och hon förstår att det ligger mer bakom beslutet än vad de vuxna låtsas om. När hennes pappa kort därefter omkommer under mystiska omständigheter tror Faith sig veta något som kan ha betydelse. Men hon är bara en flicka, och i 1800-talets England anses hon inte värd att ta på allvar. Om hon ska få någon klarhet i vad som hänt måste hon ta reda på det på egen hand. 

I jakten på ledtrådar hittar hon ett märkligt träd bland sin fars tillhörigheter. Det växer och bär frukt bara om man berättar en lögn för det. I gengäld avslöjar trädet en sanning. Eftersom trädet kan vara hennes enda chans att få reda på vad som hände hennes pappa, sprider hon lögn efter lögn över den lilla ön. Men lögner har en tendens att få eget liv...

-Handling från Bokus.se

Omdöme: Efter en mycket intressant och i det närmsta obehaglig och skrämmande text på bokens baksida var mina förväntningar på Lögnernas träd höga. Och höga förväntningar håller ju sällan, och inte här heller. Jag är lite besviken, för någonstans hade jag förväntat mig något mer. Skickligare språk, berättarteknik, och en mångsidig och unik handling. Jag är inte bara besviken, för det är till stor del en bra bok, men samtidigt saknas något. 

På baksidan kan man läsa en snitsig liten teaser/cliff-hanger som berättar om en fara med Lögnernas träd och det bara kryper i kroppen. Den där krypande obehagskänslan kommer tillbaka flera gånger under bokens gång, men det där med fara och att känna ett verkligt obehag, det saknar jag. Och jag tror det hade gjort sig riktigt bra i en bok som denna och när den delen kändes som bortglömd blev jag lite besviken. Men handlingen är bra ändå.

Man hamnar i en engelska småstad under mitten av artonhundratalet. Det är en tid där kvinnor är utan makt. De betraktas som underlägsna och tillåts inte ägna sig åt vetenskap. Men fjortonåriga Faith klarar inte av att leva i skymundan och därför är hon en fantastisk kvinnlig förebild. Hon är listig, modig och slug. Hon utnyttjar kvinnosynen, för inte skulle väl en söt liten flicka vara förmögen till sådant hon ägnar sig åt? Jag älskar det! Så intressant!

Bortsett från de historiska aspekterna och de smått feministiska inslagen är Lögnernas träd delvis en deckare, delvis mystik och delvis den där övriga genren som man vet precis vad den är, fast ändå inte. Jag älskar mysteriet kring Faiths pappas död och hur man ges ledtrådar då och då, och ändå inte lyckas pussla ihop det som i efterhand känns så självklart och: "hur kunde jag missa det?!". Men det är också så mycket mer än en deckare.

Inslagen om Lögnernas träd är det som gör att boken sticker ut. Det är intressant och så spännande att läsa om, samtidigt som det nästan är lite obehagligt, för något som är så overkligt känns ju lite mystiskt och farligt. Men samtidigt är det så fascinerande och unikt! Frances Hardinge har dessutom byggt upp så trovärdiga och detaljerade bakgrundshistorier till bokens alla delar. Allt stämmer och att en bok börjar innan första sidan är alltid ett plus!

Språket är helt okej, men lite för tungt och svårt. Det tar lång tid att komma in i boken och jag ger tidigt upp försöken att hålla koll på händelser och personer, vilket alltid är synd. Flera gånger känns det som att jag missat något och jag funderar på att gå tillbaka, men känner att det inte riktigt är värt det. Men mot slutet är känslan trots allt positiv och allt blir klarare, händelserna kopplas samman. Men läsupplevelsen i stort är lite för tråkig och jobbig. 

Faith är inte bara en fantastisk förebild då hon inte lyssnar på förmaningarna hennes mamma ger henne om vad hon bör och inte bör göra. Hon är också kvicktänkt, modig, rolig och så himla härlig. Hon är unik, intressant, klok och nästan skrämmande listig. Hon är så rolig och lite läskig, men framförallt äkta. Hennes relation med Paul är också rolig, om än något overklig, men så fin. Relationerna och karaktärerna är helt klart lyckade! 

Lägnernas träd tar oss till artonhundratalets England. Ett England där kvinnor är maktlösa, vilket Faith tröttnat på. Därför gör hon precis tvärtemot vad hon borde och det är underbart. Boken i övrigt är intressant. Blandningen av deckare, mystik och vetenskap är fascinerande och det är en unik berättelse, men något saknas språkligt. Frances Hardinge binder dock skickligt och oväntat ihop många lösa trådar och handlingen och karaktärerna är klockrena!

Betyg: 
   

onsdag 10 maj 2017

"Boktjuven"

Av Markus Zusak

Förlag: Ponto Pocket
Utgivningsår: 2005/2008
Antal sidor (Med eventuellt efterord/tack): 585 st 
Åldersgrupp (Enligt mig): 13+
Serie: -
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: The Book Thief
Annat: Även läst 2015 (dock inte recenserad?!)

Handling: För Liesel väcks kärleken till orden genom hennes första stöld, Dödgrävarens handbok, som hon stjäl under sin lillebrors begravning. Böckerna öppnar nya världar för Liesel och snart börjar hon stjäla fler böcker från nazisternas bokbål, borgmästarens bibliotek, varhelst böcker står att finna. Hon delar böckerna med sina grannar när de sitter i skyddsrummen under bombningarna och med den jude som gömmer sig i familjens källare. Och till sist är det den bok hon själv skriver som bokstavligen räddar livet på henne.
-Handling från Bokus.se

Omdöme: Jag läste Boktjuven 2015. Tror jag. Nu när jag tänker efter vet jag inte om jag någonsin läste ut den, då jag tyckte den var så seg och tråkig. Dessutom borde jag ju haft en annan bild av den om jag faktiskt läste ut den, för den är helt fantastisk och egentligen är den här recensionen helt onödig, för jag tror redan de flesta vet det. Tack till skolan, som fick mig att läsa den! Till er som inte gillar den - försök igen, igen och igen! För den är grym!


Det är en så genial bok och jag bara älskar kopplingen till andra världskriget. Man lär sig så mycket och får ett så intressant perspektiv på kriget. Ett där det inte enbart handlar om Förintelsen, utan Tyskland och kriget i allmänhet. Jag tycker att Markus Zusak blandar verklighet och fiktion perfekt. Han lyckas skapa en trovärdig och spännande värld och gud, jag vill besöka Himmel Straße år 1944 eller något, för jag älskar världen som byggts upp.

Det som kanske får folk att backa när de ser Boktjuven är kriget. Men gör inte det! För Boktjuven är så mycket mer än bara krig. Det är också död, sorg och tragedi, på ett så brutalt ärligt och naket sätt att man bara vill läsa mer, trots att det gör ont. Men det finns även ljusa stunder med vänskap, kärlek och ord. Alla dessa ord! Jag älskar att de får en så betydande roll, då det är unikt och känns så rätt. Det är så inspirerande läsning.

Det här är en bok för nästan alla. Kanske inte yngre barn som jag 2015, då jag inte riktigt förstod bokens fulla betydelse utan mest såg den som tråkig. Men alla andra har något att hämta i Boktjuven, för den rymmer verkligen allt vad livet är. Det är ingen spännande bok, vilket troligen är medvetet. För det är en så viktig bok och spänning skulle bara förta allvaret och den råa känslan. Men trots det blir boken aldrig tråkig, utan man vill bara ha mer. 

Döden är vår berättare och det gör sannerligen upplevelsen speciell. Det spelar ingen roll om det handlar om krig, vänskap eller böcker - Döden finns alltid där och det ger boken en tryckt, men intressant, stämning. Jag gillar även hur Zusak framställer Döden som något vackert och inte något hemskt. Själar på väg mot sitt öde beskrivs så fint att man faktiskt sparar några tårar. Språket i övrigt är avancerat men har ett bra flyt och varierar mycket.

Det är ett så levande språk och det finns en sådan äkthet i det. Skildringen av kriget är verkligen lyckad. Språket innehåller både sorg, glädje och humor och Zusak lyckas blanda de olika delarna på de mest intressanta sätten och läsupplevelsen är helt klart något utöver det vanliga. Språket är så mångsidigt och det finns ett sådant djup i det och de tänkvärda citaten är många. Jag blir förälskad i så många av dem, och här är bara ett urval: 

Han tog livet av sig för att han velat leva.
s. 534

Han var lång i sin säng och jag kunde se silvret genom ögonlocken. Hans själ satt upp. Den mötte mig. Den sortens själar gör alltid det - de bästa. De som stiger upp och säger: “Jag vet vem du är och jag är redo. Det är inte så att jag vill det, naturligtvis, men jag följer med.” De själarna är alltid lätta, för det är mera av dem som har delats ut. Mera av dem har redan hittat fram till andra ställen. Den här hade skickats ut genom andetagen hos ett dragspel, den oväntade smaken av champagne på sommaren och konsten att hålla löften. Han låg i mina armar och vilade. Det fanns ett litet pockande i lungorna efter en sista cigarett och en oerhörd, magnetisk dragning mot källaren, efter flickan som var hans dotter och som höll på att skriva en bok där nere som han hoppades få läsa en dag.
s. 563-564

Trots Rudys varning gick Liesel ännu närmare, och jag kan försäkra dig att vi kände igen varandra i exakt det ögonblicket.
   Jag känner igen dig, tänkte jag.
   Det var ett tåg och en hostande pojke. Det var snö och en förtvivlad flicka.
   Du har växt, tänkte jag, men jag känner igen dig.
   Hon backade inte undan eller försökte kämpa emot mig, men jag visste att något sa flickan att jag var där. Kunde hon känna lukten av min andedräkt? Kunde hon höra mina fördömda, roterande hjärtslag vrida sig, som det gissel de är i mitt dödliga bröst. Jag vet inte, men hon visste att jag var där, och hon såg mig rakt i ansiktet och vände inte bort blicken.
s. 502

Livet hade förändrats på det mest omstörtande sätt, men det var absolut nödvändigt att de betedde sig som om ingenting alls hade hänt.
   Tänk dig att du ler efter att ha fått en örfil. Tänk dig sedan att du gör det tjugofyra timmar om dygnet.
   Det var så det var att gömma en jude.
s. 230

BOKTJUVEN - SISTA RADEN
Jag har hatat orden och
jag har älskat dem,
och jag hoppas att jag har använt dem rätt.
s. 560

Karaktärerna är ytterligare ett bevis på Markus Zusak skicklighet. Åh, jag älskar nog dem alla. Liesel, Döden, Rudy, Hans, Rosa... För att bara nämna några! De är verklighetstrogna och känns så äkta och så levande. Vissa stunder hatar man dem, men de har också helt fantastiska sidor, och hat-kärleken är så stark! Liesel är en sådan förebild och alla relationer är så fantastiska. Liesel och Max alltså! Så otippat, men ändå så självklart och så rätt!

Det här är nog en av de bästa böcker jag läst, och jag är glad att jag gav den en ny chans. Jag uppmanar er att göra detsamma, för det här är en så viktig bok. Alla kan få ut något av den, vare sig det handlar om döden eller livet eller andra världskriget. Men det är inte en sådan där bok man läser om och om igen, utan en gång är tillräckligt för att dras med av mörkret och den fascinerande historien, och nu kommer jag alltid bära den med mig!

Boktjuven är bland det bästa jag läst. Det är en sådan där bok som inte ens går att jämföra med något, för den är helt unik. Handlingen är bred och intressant. Språket är djupare än marianergraven och fylld med fantastiska citat. Karaktärerna är underbara och så levande och äkta. Boken är mörk, men samtidigt är berättaren Döden riktigt uppfriskande och jag gillar att döden beskrivs som något vackert. Boktjuven är En nytänkande historisk roman!


Betyg: 
    

lördag 6 maj 2017

Läst i april

Antal böcker: 5 st
"Markus av Trolyrien" av Joseph A. Davis
"Lockwood & CO: Den flammande skuggan" av Jonathan Stroud
"Boktjuven" av Markus Zusak 
"Ordbrodösen" av Anna Arvidsson
"Tappa greppet" av Katarina von Bredow

Antal sidor: 2023
Antal sidor/dag (genomsnitt): ca 67 st

Kommentar: En riktigt bra läsmånad, trots att jag läst två böcker i skolan i ett lite långsammare tempo i och med skoluppgifter, varav en hann läsas ut (Boktjuven). Riktigt underbar bok för övrigt, liksom de flesta andra under månaden. Jag är nöjd!

Bäst  - "Minst bra":

1. Boktjuven av Markus Zusak
2. Lockwood & CO: Den flammande skuggan av Jonathan Stroud
3. Ordbrodösen av Anna Arvidsson
4. Markus av Trolyrien av Joseph A. Davis
5. Tappa greppet av Katarina von Bredow

Mest...
Överraskande: Ordbrodösen, Markus av Trolyrien
Sorglig: Boktjuven
Spännande: Ordbrodösen

Bästa...

Karaktär(er): 
Liesel, Döden, Hans, Rudy (mer eller mindre ALLA) - Boktjuven, Lucy, Skallen, Lockwood - Lockwood & CO: Den flammande skuggan. 

Titel: Ordbrodösen
Citat: Från Boktjuven

Trots Rudys varning gick Liesel ännu närmare, och jag kan försäkra dig att vi kände igen varandra i exakt det ögonblicket.
   Jag känner igen dig, tänkte jag.
   Det var ett tåg och en hostande pojke. Det var snö och en förtvivlad flicka.
   Du har växt, tänkte jag, men jag känner igen dig.
   Hon backade inte undan eller försökte kämpa emot mig, men jag visste att något sa flickan att jag var där. Kunde hon känna lukten av min andedräkt? Kunde hon höra mina fördömda, roterande hjärtslag vrida sig, som det gissel de är i mitt dödliga bröst. Jag vet inte, men hon visste att jag var där, och hon såg mig rakt i ansiktet och vände inte bort blicken.
s. 502

Livet hade förändrats på det mest omstörtande sätt, men det var absolut nödvändigt att de betedde sig som om ingenting alls hade hänt.
   Tänk dig att du ler efter att ha fått en örfil. Tänk dig sedan att du gör det tjugofyra timmar om dygnet.
   Det var så det var att gömma en jude.
s. 230

Annat: Jag intervjuade Joseph A. Davis här på bloggen, läs här!

onsdag 3 maj 2017

"Tappa greppet"

Av Katarina von Bredow

Förlag: Rabén & Sjögren
Utgivningsår: 2017
Antal sidor (Med eventuellt efterord/tack): 251 st 
Åldersgrupp (Enligt mig): 14-17
Serie: -
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: Tappa greppet
Annat: Fristående fortsättning på Släppa taget

Handling: Hampus och Victoria är bästa kompisar. De hänger alltid med varandra. Självklara. I alla fall var det så till alldeles nyss. Tills den där dramaläraren Vincent kom med sina idiotiska övningar och lockade fram massa sanningar. Nu är allt förstört och Hampus har ingen aning om vart han ska ta vägen. För om han inte kan vara med Victoria så finns det liksom ingen annan. Det är klart att gänget är kvar. Och Victoria står där. Precis som innan. Men nu vet hon hur han känner. Att han är KÄR i henne. Och ingenting kan någonsin bli som det har varit. För hur ska Victoria någonsin kunna vara kompis med honom när hon samtidigt vet hur han känner?
-Handling från Bokus.se

Omdöme: Jag vill inte skriva den här recensionen. För jag vill älska alla Katarina von Bredows böcker. Hon är en fantastisk ungdomsboksförfattare och skriver alltid så bra. Tappa greppet är egentligen en bra bok, men den räcker inte hela vägen fram. Efter att ha läst Släppa taget räcker den inte långt alls och det är synd, för den kunde blivit minst lika bra. Så trots att jag verkligen inte vill skriva det: Tappa greppet är inte tillräckligt bra. 

I jämförelse med Släppa taget är det här ingenting. Om jag skrev dagbok skulle det här i princip kunna vara direkta utdrag ur den, och visst, igenkänning är bra, men inte i den här mängden. Jag blir imponerad av hur Katarina von Bredow lyckas skapa en så trovärdig version av ett tonårsliv år 2017, men hade jag velat uppleva det hade jag inte satt mig med näsan i en bok. Jag saknar ett budskap och vändningar, för det här är bara trist läsning. 

Boken ska dock ha cred för hur trovärdigt uppbyggd den är. Det är intressant att läsa om hierarkierna i skolan och hur små saker kan förändra så mycket. Det är som taget ur mitt eget liv, men samtidigt fanns det tillräckligt med sådant i den tidigare boken. Här behövdes något nytänkande, men så blev det inte. Språket är dock bra. Det är lättläst, enkelt och fyllt med känslor och tankar. Man vill fortsätta läsa och kanske är språket det bästa med boken.

Ja, språket och karaktärerna. För karaktärerna är riktigt härliga. Jag känner igen många från mitt egna liv och jag gillar hur "i tiden" Tappa greppet är. Det är så lätt att känna igen sig i personerna. Vi har de som spelar dataspel och de som är mellan "de coola" och "de mindre coola" och det är intressant hur saker sakta vänds upp och ner på när fel person pratar med fel person. Det här med hierarkierna är intressant, men det räcker inte hela vägen. 

Tappa greppet skulle kunna vara ett utdrag ur min dagbok nästan rakt av. Om jag hade en, var kille och hade ett lite rörigare liv, vill säga. Och det är både bra och dåligt. Katarina von Bredow har en unik förmåga att sätta sig in i 2017 års tonårsliv och det beundrar jag henne för. Men Tappa greppet är inget mer. Det är en tråkig och för vardaglig bok, och jag får inte ut något av den. Det finns inget buskap, inget djup och. Det. Är. Så. Tråkigt. Tyvärr!

Betyg: