onsdag 31 januari 2018

Hippiespåret


Tack, Fredrik Sandberg, för ett spännande recensionsexemplar!

Hippiespåret är fotografen och numera också författaren Fredrik Sandbergs debutroman. I boken möter vi Jack som bor i Enköping men vill ha mer. Han har gjort backpacker-resor tidigare, och nu har han och hans kompis stora planer på gång. När kompisen ställer in i sista sekund väljer Jack att åka ändå och det blir en resa han sent ska glömma.

På sin väg genom Europa mot Asien möter han människor från alla världens hörn. Han knyter nya band och försöker samtidigt hitta sig själv. Snart visar det sig dock att någon annan är på jakt efter honom och kanske också flera andra backpackers. Man talar om "The Backpacker Killer" och tillsammans med sina nya vänner försöker Jack ta reda på vem som är skyldig till alla mystiska dödsfall. Eller så kanske det är som vissa andra säger - bara en rad märkliga sammanträffanden. 

Ingen saknar en ensam soloresenär.
s. 65

* * *

Fredrik Sandberg, författaren till Hippiespåret, kontaktade mig och frågade om jag ville ta emot ett recensionsexemplar av hans debutbok. Han var främst intresserad av min åsikt om huruvida boken som är skriven för vuxna även passar för ungdomar, och det tycker jag definitivt att den gör. Det är inte den första bok jag skulle välja att läsa som tonåring, men den är inte för svår för unga att läsa. Dessutom kan man som ung känna igen sig väldigt mycket. Många karaktärer är unga vuxna och boken handlar mycket om att finna sig själv, och det är ju en aktuell fråga för de flesta ungdomar. 

Dessvärre är det inte riktigt min typ av bok. Jag finner den ganska platt och långdragen och kommer aldrig in i den så bra som jag önskat. Även om det händer saker på varje sida känns ingenting avgörande, och det är svårt att veta vad målet med boken faktiskt är. Jag tycker inte heller att det finns någon tydlig röd tråd eller något sammanhang, och det känns som att grejen med "The Backpack Killer" är inslängd i sista sekund, för det passar inte riktigt in.

Däremot är det en väldigt intressant bok att läsa. Sandberg själv har gjort en liknande resa som Jack i boken, och det gör att det känns väldigt äkta och trovärdig. Det är alltid spännande att läsa böcker delvis baserade på verkligheten, och där är Hippiespåret inget undantag. Dessutom är det väldigt spännande och intressant att läsa om Backpacker-kulturen, då jag inte hade någon kunskap om den tidigare. Jag får en förstaklassig inblick i hur den ser ut, och det är väldigt givande och gör boken unik. 

Ytterligare en fördel med att fokus ligger på backpacking är alla miljöombyten. Jack reser genom länder som Tjeckien, Pakistan, Indien och Nepal och det är väldigt intressant att läsa om kulturerna i dessa olika länder. Författaren väver in fakta på ett riktigt bra och lättsamt sätt, vilket gör att man lär sig mycket utan att boken blir för tung, och jag älskar att lära mig något nytt när jag läser. Det är riktigt spännande att läsa om de kulturella skillnaderna, och det är dessa inslag i boken jag kommer bära med mig. 

Språket är tyvärr inget jag fastnar för, då jag finner det ganska vulgärt och även segt. Boken tar lång tid att läsa och det finns sådana uttalanden som jag aldrig skulle ta i min mun åtminstone på var tionde sida, vilket är synd. Dessutom är boken fylld av skrivfel, vilka blir ett mycket störande moment. Det är saker såsom särskrivningar, avsaknad av frågetecken och kommatecken i dialoger, felstavningar och felaktiga böjningar av verb, och tillsammans gör de här sakerna att boken i sin helhet känns slarvigt gjord. 

Jag kan dock ha delvis överseende med att några småfel smugit sig in, för det verkar som att författaren själv gjort nästan hela (?) jobbet, då boken är utgiven på ett eget förlag. Här är de där felen dock på tok för många, och det gör att hela känslan av boken blir sämre. Den känns slarvigt skriven och genomläst. Jag måste dock ge författaren cred för att han faktiskt skrivit den här boken själv så bra som han trots allt gjort det, och jag är glad att jag fick följa med på delar av hans resa längs Hippiespåret.

Hippiespåret är en bok för vuxna, men tack vare de unga karaktärerna och inslagen om att finna sig själv passar den också bra för tonåringar. Handlingen är väldigt intressant och lärorik - både om backpacking och olika länder och deras kulturer. Inslaget med "The Backpacker Killer" sänker dock boken, då det inte riktigt passar in. Språket är också en besvikelse, då det utmärks av stavfel och liknande, vilket tyvärr påverkar hela en i övrigt unik och intressant bok med mycket att delge sina läsare!

Betyg: 
    ☆ 

Författare: Fredrik Sandberg
Förlag: Hippiespåret
Utgivningsår: 2017
Antal sidor (Med eventuellt efterord/tack): 543 st 
Åldersgrupp (Enligt mig): 15+
Serie: -
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: Hippiespåret
Annat: 

Länkar: 
Du hittar boken på Adlibris, Bokus och CDON

Boken i E-format finns på Adlibris och Bokus.

söndag 28 januari 2018

Vill alla författare skriva världens bästa bok?

Hej, alla! Idag kommer ett sådant där inlägg som lätt blir lite flummigt, då det innehåller väldigt många tankar och funderingar. Kanske är jag den enda som tänkt på det här, eller så är jag inte alls ensam. Det finns ju bara ett sätt att ta reda på det!

Jo, jag har tänkt lite på vad författare egentligen vill när de skriver en bok. Jag tror (och hoppas) att de flesta författarna skriver sina böcker för att de har något de vill dela med sig av, något de vill förmedla till (en stor del av) resten av världen. Kanske är det också så enkelt - författare skriver för att de har något att berätta.

En tanke har dock slagit mig och den lyder liksom rubriken: Vill alla författare skriva världens bästa bok? När man som författare sätter sig ner för att föra över tankar och berättelser till ord och meningar, gör man det då med en förhoppning om att boken ska nå långt och blir omåttligt populär, eller skriver man faktiskt bara för att man tycker att det är så galet roligt och för att man vill delge världen en historia? 

Om man tänker sig att en författare går in med intentionen att sin bok ska ta världen med storm, bli rosad och bli älskad, då krävs det ju lite mer. Ofta när jag slår upp en bok kan jag direkt veta att det här boken aldrig kan bli en femma. Ofta beror det på genren - att exempelvis göra sig ett namn inom contemporary för tonåringar är numera i det närmsta omöjligt, såvida du inte tänkt på allt. Minst lika svårt är det att nå hela vägen som fantasy-författare, för även där är böckerna redan för många, och det är ibland inte ens möjligt att komma med något som inte påminner om tidigare litteratur inom genren, trots att fantasi är gränslöst.

Ändå väljer författare att skriva både contemporary och fantasy, och det är det som får mig att undra varför de skriver. Det jag kommer fram till gör mig ganska glad, för med tanke på hur svårt det är att skriva världens bästa bok görs oväntat många försök. Fast egentligen är inte alla dessa böcker försök till att nå den här enorma framgången, utan hos författare är det något annat som driver. Det är viljan att berätta, att skapa och underhålla som får författare att skriva om just dem saker de vill, utan att ens fundera på om den boken kan bli århundradets bästa. 

Även om man som läsare kan känna ganska tidigt att det inte är en livsomvälvande bok man håller i handen är det ändå en känsla tusen gånger bättre än att veta att boken man är på väg att läsa är ett försök att bli den bästa boken som någonsin skrivits. En bok kan ha allt, men finns inte viljan att berätta just den historian är boken ingenting värd, och det oavsett antal gripande livshistorier, inspirerande citat, oväntade vändningar och omöjliga relationer. 

torsdag 25 januari 2018

Harry Potter och Det fördömda barnet

Recensionen kan innehålla spoilers från tidigare delar 

Harry Potter och Det fördömda barnet är boken Harry Potter-fans väntat på i 19 år. Det är repetitionsutgåvan av ett manus till den en teateruppsättning i två delar. Boken och pjäsen tar vid där Harry Potter och Dödsrelikerna slutade - 19 år efter att Voldemort besegrades. Harry Potter är numera en vuxen man med allt vad det innebär. Han jobbar på trolldomsministeriet och försöker ta hand om barnen Lily, James och Albus och måste samtidigt stå ut med mardrömmar om mörkrets herre.

När Albus ska börja på Hogwarts blir det inte riktigt som varken han eller Harry tänkt. Albus blir placerad i Slytherin och de andra eleverna retar honom. Han börjar tröttna på att leva upp till allas förväntningar av Harry Potters son och Harry vet inte hur han ska hantera situationen. Snart får han dock annat att tänka på, då det verkar som att mörka krafter är på väg tillbaka. Ska Harry, Hermione, Ron och de andra kunna stoppa dem måste de dock ta hjälp från tidigare fiender...

ROSE
Ryktet säger att han är Voldemorts son, Albus.

   En hemsk, besvärad tystnad infinner sig.
s. 26


* * *

Jag har väldigt blandade åsikter kring och känslor för den här boken. Något jag älskar avskyr jag lite grann på samma gång, och det är en svår situation. Till att börja med är jag otroligt glad över att jag får läsa mer om Harry, Hermione, Ron och alla andra. Jag tror dock att jag hade uppskattat det mer om jag var ett inbitet Harry Potter-fan som väntat på den här boken i 19 år. Att läsa den direkt efter den sjunde boken förtar nog lite av den mäktiga känslan av att serien så oväntat fick en fortsättning. 

Sedan är jag väldigt kluven till vad jag gillar att läsa om Harry, Hermione, Ron och alla andra ungefär 19 år in i framtiden. Jag har aldrig varit så jätteglad i sådana där: "Vad hände sen?"-grejer, och det här är inget undantag. Problemet här ligger nog främst i att jag har svårt att känna igen den tonårige Harry i fyrtioårige. Jag har även svårt att relatera till de karaktärer jag kunde känna igen mig i tidigare, och jag hinner inte lära känna de nya karaktärer som nu är i min ålder på de dryga 380 sidorna. Men om jag själv hade väntat i 19 år på den här boken hade jag nog varit mer än nöjd med medelålders Harry, Ron och Hermione. 

Något annat jag inte kan bestämma mig för om jag gillar eller ogillar är att läsa ett manus. Boken är väldigt lättläst och går väldigt snabbt att läsa, då texten är luftig, tack vare att det enbart innehåller repliker och mycket korta miljöbeskrivningar. Samtidigt är det just beskrivningarna jag saknar, för J. K. Rowling skriver så målande och intressant, men här får man inte riktigt åtnjuta hennes magiska språk. Det är ju visserligen inget annat än ett manus för en teateruppsättning, och bara att de valt att ge ut det så här är ju roligt. Jag skulle dessutom gärna se pjäsen, så helt tokig är ju boken inte.

Handlingen är verkligen spännande och många gånger oväntad. Bara att Albus hamnar i Slytherins elevhem överraskar mig, och jag älskar att bli överraskad. Sedan kan man diskutera resten av handlingen. Det här med tidsresor är både väldigt intressant, men också väldigt jobbigt att läsa om, för man måste verkligen tänka hela tiden. Jag gillar dock handlingen i stort, och att jag hela tiden kan föreställa mig scenerna på en teaterscen är ett gott betyg. Jag saknar dock relationen mellan Harry, Ron och Hermione, för även om den finns är den inte som förr. Vilket visserligen känns realistiskt, men ändå...

Harry Potter och Det fördömda barnet är drömmen om du har väntat på fler berättelser om Harry och J. K. Rowlings magiska England i nitton (nu tjugo) år. För mig som bara väntade en dag blev det inte riktigt så, men boken är fortfarande riktigt bra, spännande och överraskande. Jag skulle gärna se pjäsen manuset är för, även om jag saknar unga Harry, Hermione och Ron och deras underbara vänskap. 

Betyg: 
    ☆ 

Författare: J. K. Rowling, John Tiffany & Jack Thorne
Förlag: Rabén & Sjögren
Utgivningsår: 2016 (original: 2016) 
Antal sidor (Med eventuellt efterord/tack): 384 st 
Åldersgrupp (Enligt mig): 10+
Serie: Harry Potter, Del 8
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: Harry Potter and the Cursed Child
Andra delar i serien: Harry Potter och... De Vises StenHemligheternas kammareFången från AzkabanDen flammande bägarenFenixordern, HalvblodsprinsenDödsrelikerna.
Annat: 

Länkar: 
Du hittar boken på Adlibris, Bokus och CDON

Boken i E-format finns på Bokus


måndag 22 januari 2018

Spegel, spegel

Spegel, spegel - en ungdomsroman skriven av den kända profilen Cara Delevingne, tillsammans med Rowan Coleman. Cara ville skriva en ungdomsroman om hur det kan vara att bli vuxen och visa för alla unga att så länge man är nöjd med sig själv är man perfekt, och att alla är bra som de är. Resultatet av det är Spegel, spegel, där vi möter tonåriga Red mittemellan ung och vuxen, med allt vad det innebär. 

Red är en av medlemmarna i bandet Mirror, mirror. De bildades av en slump genom en skoluppgift, men bandet har förändrat livet för Red. När en av medlemmarna - Naomi - försvinner ställs allt på sin spets. När hon sedan återfinns i livshotande skick börjar hennes vänner ana oråd. Vad är det egentligen som hänt, för inte skulle väl Naomi frivilligt lämna Red och de andra?

Vi var helt säkra på att vår bästis och bandmedlem Naomi skulle finnas någonstans på ett ställe som bara vi kände till. Där hon väntade på att vi skulle hitta henne.
   För man kan inte bara finnas ena dagen och försvinna dagen efter. Det verkar ju helt psyko. Folk går inte spårlöst upp i rök.
s. 10 (e-bok)


* * *

Det första jag reagerar på är omslaget. Titeln är skriven med små bokstäver, medan författarens namn är skriven i mer än dubbelt så stora bokstäver. Och jag tycker att det känns lite fel. Det är som att det inte är boken, utan bara Cara, som får uppmärksamhet och ska locka personer till att plocka upp boken. En spännande titel borde vara tillräckligt, och att det är en känd profil som skrivit borde inte användas så här, för det tar uppmärksamheten från själva boken. 

Vidare måste jag säga att Delevingne imponerar på mig med sin bok. Hon har byggt upp en mycket intressant handling och jag tycker att mixen mellan vardagsliv och lite annat är riktigt lyckad. Det är främst en bok om att hitta sin identitet och att växa upp, men bara det hade blivit lite långtråkigt och för vanligt. Spegel, spegel sticker dock ut tack vare att handlingen tar en annan riktning också och där går den in på allvarliga frågor och nästan lite mysterier, vilket är riktigt spännande att läsa om, och viktigt att folk läser om.

För boken har ett väldigt viktigt budskap kring flera saker, faktiskt. Den handlar om att växa upp, bli accepterad som man är, ha vänner och familj och om de faror som lurar i världen. Nätet och sociala medier spelar en stor och intressant roll och man blir varse hur farliga de är och hur mycket de kan påverka. Cara skriver om hur snabbt saker sprids, hur lätt det är att ljuga och manipulera någon bakom en skärm, men också om de spår man lämnar efter sig. Och det är alla aktuella ämnen och jag gillar att de tar plats i ungdomslitteratur, för där är de som mest relevanta. 

Problemet med Spegel, spegel är bara att jag och huvudpersonen Red aldrig klickar. Jag har svårt att känna igen mig i henne, och det beror nog mest på hennes attityd till livet och utseende, där hon valt att sticka ut väldigt mycket. Samtidigt vet jag ju att vi egentligen har mycket gemensamt, men de sakerna blir aldrig riktigt tydliga, vilket är synd. Det känns som att fokus ligger på just de unika karaktärsdragen, vilket nog gör det svårt för många att identifiera sig med Red. Jag har också lite svårt för hur hon hanterar vissa saker och sina relationer och vi kommer helt enkelt inte överens. 

Spegel, spegel är riktigt bra på många sätt och vis, men problemet, som blir väldigt stort, är att jag och huvudpersonen inte kommer överens och att jag inte känner igen mig i henne. Men med en relevant handling, bra mix av vardag och annat, många intressanta och viktiga budskap når boken ändå oväntat långt och den är helt klart värd att läsa för den som vill sätta sig in i ungdomslivet på 2010-talet. 

Betyg: 
     

Författare: Cara Delevingne & Rowan Coleman
Förlag: Bokförlaget Polaris
Utgivningsår: 2017 (original: 2017) 
Antal sidor (Med eventuellt efterord/tack): 421 st (Inbunden: 332 st)
Åldersgrupp (Enligt mig): 15+
Serie: -
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: Mirror, Mirror
Annat: Läst som e-bok

Länkar: 
Du hittar boken på Adlibris, Bokus och CDON

Boken i E-format finns på Adlibris och Bokus


fredag 19 januari 2018

Harry Potter och Dödsrelikerna

Recensionen kan innehålla spoilers från tidigare delar 

Harry Potter och Dödsrelikerna är den sjunde delen i serien om trollkarlen Harry Potter. Innan den åttonde boken kom 2016 var det dessutom den sista boken om Harry, Ron, Hermione och alla andra i det magiska England J. K. Rowling byggt upp. Här ställs allt på sin spets och döden jagar Harry och alla andra utan avbrott. 

Istället för att återvända till Hogwarts beger sig Harry ut på en omöjlig jakt efter de horrokruxer Voldemort har skapat. Det var Dumbledores sista önskan, men hur ska man hitta något man inte vet vad det är? Dessutom är dödsätarna Harry, Ron och Hermione dem hack i häl, och deras vänskap sätts på prov om och om igen. Det är nu det gäller - ska Voldemort äntligen besegras, eller kommer ondskan vinna?

Gröna ljusstrålar sköt förbi dem igen. Harry hade ingen aning om vilket håll som var uppåt och vilket som var neråt. Det brände fortfarande i ärret, han väntade på att dö i vilken sekund som helst. En figur med huva befann sig på en kvast bara några decimeter ifrån honom, han såg hur den lyfte sin arm...
s. 68

* * *

Jag både älskar och avskyr att läsa en series sista bok. Älskar för att äntligen så får man ett avslut, och förhoppningsvis ett bra sådant, men avskyr för att nu är det över och man kommer inte möta karaktärerna i samma situationer igen. Harry Potter och Dödsrelikerna är inget undantag, för jag älskar boken, men när den är slut växer en lite ledsam känsla av tomhet i mig. 

Det som gör just Harry Potter och Dödsrelikerna speciell och inte bara till en av sju böcker är att relationer och karaktärers roll är större än tidigare. Det är mer press på bland annat Harry, Ron och Hermiones vänskap, och även i andra sammanhang knyts nya band, karaktärer återförenas och karaktärer skiljs åt. Och jag älskar det här, för det gör att boken känns så äkta och verklighetstrogen. Det är inte bara magi och vattentäta relationer längre. 

Något annat jag älskar är att Harry har blivit en så duktig trollkarl. Jag som alltid är så himla ambitiös och vill lyckas så bra det bara går har känt mig lite irriterad på Harry i tidigare böcker, då det inte känts som att han ens försökt lära sig. Fast nu är han en så himla skicklig trollkarl och för min del var det lite av en lättnad att han inte bara kastat bort sin unika möjlighet. Man kan ju dock undra hur han plötsligt blivit så duktig på magi...

Ett litet problem med den här boken är att det är så mycket trampande på samma ställe. Alldeles för ofta känns det som att allt bara står stilla och att de inte kommer någon vart, (vilket ju i och för sig stämmer...). Det är dock väldigt frustrerande och jag saknar lite av drivet som varit så tydligt i tidigare böcker och verkligen hade behövts för att lämna mig mållös efter sista sidan. Boken är fortfarande väldigt spännande och det händer så mycket och så många olika saker, vilket gör boken riktigt rolig att läsa, men samtidigt saknas den där sista gnistan. 

Liksom jag skrivit i kanske tre recensioner av Harry Potter-böckerna redan har jag rosat språket nog nu, och det är fortfarande fantastiskt. Sidorna flyger förbi, orden rinner genom ögonen, in i huvudet och raka vägen in i hjärtat, och det gör läsupplevelsen fantastisk och unik och så engagerande. Jag är fortfarande förundrad över hur J. K. Rowling lyckats skapa en så otrolig fantasivärld men ändå får den att kännas så realistisk och verklig. 

Harry Potter och Dödsrelikerna lämnar mig lite ledsen. Boken river upp ett hål i mig - ett hål av tomhet. Men det är ju precis så det ska vara efter en series avslutande bok. Jag känner ledsamhet över att inte längre få följa med Harry på hans äventyr och samtidigt älskar jag boken, för den är fantastisk. Framför allt tack vare det stora fokuset på karaktärer och relationer, och det ständigt proffsiga språket och den fantastiska värld J. K. Rowling byggt upp bara genom sina magiska ord. 

Betyg: 
   

Författare: J. K. Rowling 
Förlag: Tiden (numera Rabén & Sjögren)
Utgivningsår: 2007 (original: 2007) 
Antal sidor (Med eventuellt efterord/tack): 783 st 
Åldersgrupp (Enligt mig): 10+
Serie: Harry Potter, Del 7
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: Harry Potter and the Deathly Hallows
Andra delar i serien: Harry Potter och... De Vises StenHemligheternas kammareFången från AzkabanDen flammande bägarenFenixordernHalvblodsprinsenDet fördömda barnet.
Annat: 

Länkar: 
Du hittar boken på Adlibris, Bokus och CDON

Boken i E-format finns på Bokus


tisdag 16 januari 2018

Drakviskaren

Tack, Lovisa Wistrand och Whip Media, för det fina recensionsexemplaret!

Drakviskaren är första boken i Lovisa Wistrand serie Alvblodstrilogin. Här möter vi solalven Iszaelda som inte riktigt är som alla andra. Till att börja med brinner hon för att strida och skjuta med pilbåge, men bland solalverna är det inte accepterat. Och när hon sedan inte får den unika förmåga alla solalver får vid 21 års, känner hon sig ensammare och vilsnare än någonsin.

När den onde Akares överfaller hennes folk lyckas hon fly, men hennes familj blir kvar, dödad. Av en slump hamnar hon bland stjärnalver, och där får också kvinnor slåss. Hon blir intagen till en utbildning långt efter alla andra och måste jobba dubbelt så hårt för att ha en chans att nå framgång. Hade det inte varit för hennes omöjliga mästare hade det kanske gått lättare, men nu är varje dag ett motstånd. Samtidigt växer det fram en oväntad relation mellan de båda. Frågan är bara om allt egentligen är som det verkar, och vem man kan lita på i en värld fylld av onda krafter.

Jag är annorlunda. Huden och håret är ljusare än de andras, vitt som snöfallet, och ögonen missfärgade. Jag är inte lika feg och skör som de andra. Kan vara ute med bara armar och kan simma i frusna floder. Påverkas inte av kylan och mörkret så som de gör.
   Och jag har ingen förmåga.
s. 45


* * *

Det finns mycket i Drakviskaren som gör att jag älskar den. Jag blir så himla överraskad över hur bra en bok som jag aldrig tidigare hört talas om kan vara. Det är ju så synd att vissa böcker som förtjänar mycket mer hamnar i skymundan, och Drakviskaren är tyvärr helt klart en av de böcker som borde finnas i skyltfönstret i åtminstone en bokhandel. För jag verkligen älskar boken på många olika sätt.

Samtidigt finns det ett problem, som tyvärr blir ganska stort. Språket. Till att börja med måste jag säga att det också i språket finns saker som är värda fem av fem stjärnor. Det är unikt och annorlunda och väldigt gammaldags i sin stil, vilket jag gillar. Wistrand har inte lämnat något åt slumpen, utan hon har tänkt på att låta språket följa samma linje som handlingen och bokens stil i allmänhet. Det är också något hon nämner i sitt tack i slutet av boken, och jag vet inte hur många fantasyböcker jag läst där språket är alldeles för modernt eller bara fel för världen. Så där imponerar Wistrand väldigt mycket på mig.

Jag gillar att hon använder gamla och idag ovanliga uttryck såsom "sedermera", "allaredan" och "ingalunda" på ett så naturligt sätt, men sedan finns det andra uttryck som återkommer och som jag inte riktigt gillar. Exempelvis låter "jag har inte något val, har jag?" inte helt smidigt i mina öron, utan det känns som att det hade passat bättre på engelska. Kanske är det visst ett vanligt sätt att skriva på, men dels återkommer det lite för ofta och dessutom låter det enligt mig lite märkligt.

Nästa problem med språket är inget konkret, utan det har bara att göra med att den här boken tog mig ungefär två veckor att läsa ut. En annan bok i samma tjocklek (ta exempelvis Harry Potter) läser jag på kanske 4-5 dagar, men här. gick. det. inte. Och det är fruktansvärt irriterande, för det är ju en så bra bok i övrigt. Jag älskar den och den är verkligen så ständigt spännande att jag bara vill läsa vidare, men ändå får jag aldrig något flyt och jag kommer aldrig in i språket. Och språket är ju en betydande del av boken, och här blir det av någon besynnerlig anledning inte bra alls. 

Det finns dock mycket annat med boken som jag älskar. Den värld Lovisa Wistrand bygger upp och energin hon lagt på den vill jag likna med J. K. Rowlings stil i Harry Potter-böckerna, och det är ett riktigt bra betyg. Världen med alver känns väldigt trovärdig och fulländad, men trots att det är en helt ny värld blir jag aldrig förvirrad eller vilsen. Och det trots alla nya uttryck som finns i en liten ordlista i början av boken, vilket för övrigt är ett stort plus, för det gör att allt känns ännu mer äkta! 

Dessutom är handlingen också fantastisk. Jag förväntade mig en klassisk fantasy-handling, men i Drakviskaren blir jag överraskad gång på gång av handlingen som tar oväntade vändningar och inbjuder till nya perspektiv på de klassiska fantasy-inslagen. Riktigt imponerande, och väldigt roligt att läsa om! Jag gillar också inslagen om skillnader mellan män och kvinnor och andra saker som är aktuella idag, för det blir ytterligare en dimension av den fantasyvärld i gammaldags stil som boken kretsar kring.

Bortsett från att många karaktärers namn är väldigt svåra att komma ihåg, uttala och skriva har jag inget att klaga på, utan tvärtom fängslas jag av de flesta personer och relationerna. Jag verkligen älskar Iszaeldas relation med Netharu'el, för den är så himla trovärdig. Den är visserligen inte oväntad trots att den är så osannolik, men ändå känns den så himla perfekt och drömmig och jag blir nästan avundsjuk på den och många andra relationer i boken. Och när man känner så är det tydligt att författaren lyckats. Wow!

Drakviskaren är fantastisk. Den är unik, vågad och nytänkande. Världen Wistrand byggt upp är imponerande och i klass med Rowlings magiska England, och jag blir direkt engagerad och medryckt. Det enda problemet är språket som jag aldrig får grepp om, och dessvärre blir det ett ganska stort problemet. Jag älskar dock att språket går i linje med världen och handlingen. Lovisa Wistrand har verkligen tänkt på allt, och jag ser redan fram emot uppföljarna!

Betyg: 
    

Författare: Lovisa Wistrand
Förlag: Whip Media
Utgivningsår: 2017
Antal sidor (Med eventuellt efterord/tack): 599 st 
Åldersgrupp (Enligt mig): 13+
Serie: Alvblodstrilogin, Del 1
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: Drakviskaren
Andra delar i serien: *Utan titel, bok 2*, *Utan titel, bok 3*
Annat: 

Länkar: 
Du hittar boken på Adlibris, Bokus och CDON

Boken i E-format finns på Adlibris och Bokus


lördag 13 januari 2018

Sköldpaddor hela vägen ner

Sköldpaddor hela vägen ner - märklig titel, men trots det har folk väntat som besatt på den här boken. Efter fem år av väntan kommer John Green med en ny bok, och den här gången är det Aza Holmes som är huvudperson. Hon är rädd för sjukdomar och om hon kysser någon tänker hon bara på alla bakterier som vandrar över till hennes mun, och den ständiga rädslan för att drabbas av C-difficile förföljer henne.

När hennes bästa vän Daisy bestämmer att de tillsammans ska finna den försvunne miljardären Russell Pickett mot en enorm hittelön kommer hon dock på andra tankar. Picketts son Davis är en gammal bekant till Aza och när de återförenas väcks minnen och nya känslor till liv. Men det är svårt att komma nära när skräcken för dödliga bakterier finns där, och Davis har svårt att veta om personer vill åt honom för hans pengar eller för att han är han

”Jag gillar korta dikter med konstiga rim, för det är så livet är.”
   ”Det är så livet är?” Jag försökte förstå vad han menade.
   ”Ja. Det rimmar, men inte på det sätt man tror.”
s. 159


* * *

Det första som slår mig, och som jag känner igen från Förr eller senare exploderar jag är att John Green väljer att inte berätta vem huvudpersonen är direkt. Det tar åtminstone en sida innan man förstår att det är en tjejs perspektiv man läser ur, och jag gillar tanken med det. Det blir så tydligt att alla bara är människor, och det är skönt att inte sätta några etiketter eller göra allt så tydligt direkt. Det här blir en mycket naturligare och trovärdigare inledning. Egentligen är det ju bara en liten grej, men att Green ser den får mig att beundra honom.

Om dessa krafter hade tilldelat mig ett annat lunchpass, eller om bordskamraterna som bidrog till att författa mitt öde hade valt ett annat samtalsämne den där septemberdagen, skulle min historia ha slutat annorlunda - eller åtminstone ha fått ett annat mittparti. Men jag började lära mig att livet är en historia som berättas om en, inte en man berättar själv.

Det andra som slår mig är att saker och ting känns lite overkliga. Handlingen går väldigt snabbt fram och får aldrig riktigt fäste i mig. Boken hade gärna kunnat vara längre, för som det är nu går relationernas utveckling för fort, vilket gör att min känsla av boken är att det inte är på riktigt. Och det är faktiskt en besvikelse. 

Det tredje som slår mig är dock att även om trovärdigheten är något misslyckad finns Greens underbara språk och visdom kvar. Jag vet inte hur många citat som berör mig inom loppet av inte ens 300 sidor, och jag älskar verkligen känslan av att man blivit lite klokare på livet när man slår igen en bok. Det är ju precis så det ska vara och där är Sköldpaddor hela vägen ner definitionen av ett lyckande. Dessutom skriver Green fem år senare fortfarande underbart - språket flyter, underhåller och berör, och boken går snabbt att läsa och blandar djup, humor och allt mellan himmel och jord på ett perfekt sätt. 

Ingen tar någonsin farväl utan att vilja träffas igen

Att handlingen och främst relationerna känns något orealistiska är dock en väldigt liten del av boken och ett litet problem. I övrigt är boken mycket intressant, då den tar upp flera olika intressanta saker. Davis är son till en miljardär med allt vad det innebär i brist på kärlek och tillit och överflöd av pengar. Green ger många intressanta perspektiv på saken och visar på de problem ett sådant liv faktiskt kan medföra. Daisy skriver fanfiction om Chewbacca och andra Star Wars-karaktärer, vilket är ett kul och aktuellt inslag som ger boken bredd. 

Så har vi ju Aza också. Genom henne lyckas John Green skildra hur det är att leva med tvångstankar på ett mycket intressant sätt och jag blir berörd och påverkad när jag läser. Han skriver partierna med tvångstankar på ett särskilt sätt med ett väldigt driv, vilket ökar trovärdigheten och gör att man blir engagerad och känner det som att man själv är där. Det är ett viktigt ämne som tas upp, och jag tycker att Green redovisar det på ett riktigt bra sätt. 

”Det är sköldpaddor hela jävla vägen ner, Holmesy. Du letar efter sköldpaddan längst ner i högen, men det är inte så det fungerar.”
   ”För det är sköldpaddor hela vägen ner”, sa jag igen och upplevde något som liknade en spirituell uppenbarelse.

Det är en konstig fras på engelska, in love, i kärlek, som om det är ett hav man drunknar i eller en stad man bor i. Man får inte vara i någonting annat på engelska - i vänskap eller i ilska eller i hopp. Bara i kärlek. Och jag ville tala om för honom att även om jag aldrig hade varit kär visste jag hur det var att leva i en känsla, att inte bara vara omringad av den utan också genomsyrad av den, precis som min mormor sa att Gud fanns överallt. När mina tankar blev en spiral var jag i spiralen, och av den. Och jag ville tala om för honom att tanken på att vara i en känsla satte ord på någonting jag inte kunnat beskriva förut, skapade ett språk och en form för det, men jag visste inte hur jag skulle kunna säga något av det högt.

Sköldpaddor hela vägen ner är boken med titeln som förundrar, men nu efterhand känns solklar. Och det är just det jag älskar med John Greens böcker - man slår alltid ihop dem snäppet visare, snäppet klokare. Den här boken är liksom hans tidigare fylld med underbara, tänkvärda citat och en extremt oväntad handling. Tyvärr når den inte riktigt hela vägen, men med inslag som fanfiction och tvångstankar är boken unik och värd den uppmärksamhet den fått. 

Betyg: 
    

Författare: John Green
Förlag: Bonnier Carlsen
Utgivningsår: 2017 (original: 2017) 
Antal sidor (Med eventuellt efterord/tack): 295 st 
Åldersgrupp (Enligt mig): 13+
Serie: -
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: Turtles All the Way Down
Annat: 

Länkar: 
Du hittar boken på Adlibris, Bokus och CDON

Boken i E-format finns på Adlibris och Bokus

onsdag 10 januari 2018

Bokbloggare - hur gör ni?!

Hej på er! Med det här inlägget vänder jag mig till alla ni andra bokbloggare för lite hjälp i en något klurig fråga som jag känner mig lite kluven till. Det kanske bara är mig det händer, men troligen inte, så kanske har någon annan också varit med om det och har ett bra sätt att hantera det på.

Det är nämligen så att jag vid flera tillfällen fått kommentarer som ber om väldigt specifik information om olika böcker jag läst, och det är tydligt att det gäller något form av skolarbete. 

Det blir tydligt att det är något gällande skola dels då dessa kommentarer alltid är skrivna av "anonym" och i dem ställs frågor som är väldigt formellt och "skolaktigt" formulerade. Exempelvis "Vilket klassiskt verk kan liknas med den här boken?" eller "Hur beskrivs *en viss karaktär?". Och inte sällan uppmanas jag att gärna skriva mitt svar i ett mejl och inte offentligt på bloggen, och dessutom står det ibland att "jag har fler frågor". Lite misstänkt, va?!

Hur tänker ni? Ska man ge personen hjälp om man kan, eller borde man inte göra det om man förstår att det gäller ett skolarbete? Det blir ju som fusk? Jag vill ju inte bara rädda någon som uppenbarligen inte läst den bok som en skoluppgift gäller, eller? 

Snälla, jag behöver verkligen er hjälp! Hur gör ni/hur skulle ni ha gjort?

måndag 8 januari 2018

Mitt läsår 2017

Antal lästa böcker: 80

Kommentar: Så här mycket var det längesedan jag läste, och det är till stor del tack vare att jag börjat läsa e-böcker. Hela 18 böcker fler än förra året, och jag trodde att det snarare skulle bli tvärtom! Jag har läst så mycket bra i år, även om läshögarna fortfarande är alldeles för stora...

Antal böcker i genomsnitt per månad:
 ca 6-7 st

Antal lästa sidor: 29557

Kommentarer: Mitt mål med sidantalet klarade jag redan i augusti, och det är jag väldigt nöjd med. Många sidor blev lästa i år, och kanske får jag höja det målet lite till nästa år, då min genomsnittsbok verkar vara längre än 18000 sidor delat med 55 böcker.

Antal sidor i genomsnitt per månad: ca 2463 st

Antal sidor i genomsnitt per dag: ca 81 st
Antal sidor i genomsnitt per bok: ca 369 st



Läsmål 2017:

• Läsa för att det är kul, utan att känna press
Status: Det har lyckats till viss del, men ibland blev det stressigt när det var många böcker som skulle hinna läsas under kort tid. NJA...

• Läsa Harry Potter
Status: 8/8 UPPNÅTT!

• Läsa 55 böcker
Status: 80/55 UPPNÅTT!

• Läsa 18 000 sidor
Status: 25662/18000 UPPNÅTT!


• Serier jag vill avsluta:
✓"Me before you" av Jojo Moyes
(3/4) "Razorland" av Ann Aguirre 
✓"Grisha-trilogin" av Leigh Bardugo
✓"The Mortal Instruments" av Cassandra Clare
✓"Harry Potter" av J. K. Rowling
(2/4) "Fallen ängel" av Becca Fitzpatrick
(3/4) "The lunar chronicles" av Marissa Meyer
(2/4) "En mördares anteckningar" av Anne Cassidy
✓"Lynburn Legacy-trilogin" av Sarah Rees Brennan
(2/3) "Den femte vågen av Rick Yancey
Status: 5/10 KVARSTÅENDE MÅL...


Årets bästa böcker: 

(1 = bäst)

10. Och så var de bara en av Agatha Christie
9.
Mordet på Orientexpressen av Agatha Christie
8.
Boktjuven av Markus Zusak
7.
Harry Potter och Dödsrelikerna av J. K. Rowling
6. 
The Hate U Give av Angie Thomas
5.
Norra Latin av Sara Bergmark Elfgren
4.
Papperssjälar av Emma Johansson
3.
Dödens märken av Veronica Roth
2.
Tre saker jag inte vet om dig av Julie Buxbaum
1.
Störst av allt av Malin Persson Giolito


Kommenterar: Årets svåraste lista att göra. Förmodligen också en av de mest orättvisa listorna, då det är omöjligt att rangordna så olika böcker, och de jag läst senast finns ju alltid lättast tillgängliga i minnet, medan andra fallit lite i glömska...


Antal lästa serier:  25 st
Antal böcker i serie: 39 st (ca 49 % av alla lästa böcker)

Påbörjade serier: 12 st
Avslutade serier: 6 st
(Enbart) mellanböcker: 5 st

Årets bästa påbörjade (och eventuellt avslutade) serier: 

(1 = bäst)

5. Flickan på hotellet av Katarina Wennstam
4.
Anki Karlsson av Marianne Cedervall
3.
En väktares bekännelser av Elin Säfström
2.
Dödens märken av Veronica Roth
1.
Harry Potter av J. K. Rowling



Mål för 2018:

• Läsa för att det är kul, utan att känna press
• Läsa 70 böcker
• Läsa 22 000 sidor
• Fortsätta avsluta serier...


fredag 5 januari 2018

The Curious Incident of the Dog in the Night-Time

The Curious Incident of the Dog in the Night-Time, skriven av Mark Haddon, är femtonårige Christopher Boones mord-mysterie-roman om fallet med en brutalt mördad pudel. Christopher bor tillsammans med sin pappa i England och då han har Aspergers syndrom ser hans vardag inte ut som alla andras. Hans pappa gör allt för att göra sonen tillfreds, oavsett om det innebär att färga gul eller brun mat så att den går att äta eller göra en särskild hälsning som betyder "jag älskar dig" istället för att kramas. 

När Christopher åtar sig fallet om mordet på hunden Wellington förändras hans liv. Han går för första gången emot sina pappas regler och även om han fortfarande inte ljuger undanhåller han delar av sanningen i sin jakt på hundens mördare. I sökandet på den skyldige finner Christopher dock andra oväntade saker som kommer förändra hans liv för alltid, och han tvingas växa upp fortare än väntat.

My name is Christopher John Francis Boone. I know all the countries of the world and their capital cities and every prime number up to 7,507.
s. 2

* * *

Här har vi en sådan här bok som jag aldrig skulle ha läst om det inte varit för att vi skulle läsa den på engelskan i skolan, för jag hade aldrig hört talas om den tidigare. Och det är inget sådant här: "Tack vare skolan förändrades mitt liv", för så fantastisk är boken inte. Den är dock en positiv överraskad och på många sätt väldigt oväntad. 

Det är framför allt en läsvärd bok för den som vill läsa något enkelt, lagom nördigt och väldigt intressant på engelska. Huvudpersonen har Aspergers syndrom, och det skiner igenom boken igenom och gör den väldigt intressant och lärorik. Man får ett så intressant och viktigt perspektiv på den här sjukdomen, men inte på något allvarligt, utan istället väldigt lättsamt och lätttillgängligt, sätt, vilket är skönt. 

Något annat jag gillar med boken-med-för-lång-titel är hur bred handlingen är och hur den går från att handla om ett litet mysterium till livets stora frågor. Och huvudpersonen Christopher som är person gör också sitt till för handlingen. Ibland kommer ett litet kapitel där Christopher delger något som inte har någon som helst koppling till vad som händer just då och i vilken annan bok som helst hade det varit hemskt, men här fungerar det och det blir faktiskt riktigt underhållande och gör att boken känns trovärdigare.

Dessutom älskar jag att man lär sig så mycket när man läser boken. Christophers bästa vänner är fakta och logik och tack vare det lär man sig mycket om allt mellan himmel och jord medan man läser. Det finns många intressanta kommentarer kring alltifrån skillnader mellan matematiker och andra människor, vad primtal egentligen innebär och hur olika personer uppfattar saker beroende på deras personlighet. Man får ett så oväntat utbyte av den här boken, och det trodde jag inte jag skulle få från en bok som först kändes ganska barnslig. 

Prime numbers are what is left when you have taken all the patterns away. I think that prime numbers are like life. They are very logical but you could never work out the rules, even if you spent all time thinking about them.
s. 15

Sedan finns det också små saker som alla förstärker trovärdigheten i det som händer i boken, och det känns verkligen som att författaren tänkt på allt, vilket är skickligt och roligt att se när man läser. Kapitlen är numrerade med primtal, det finns ritningar, matematiska formler och bilder av saker Christopher upplever, och massvis med listor av saker som betyder något i hans liv. Förutom att det ger struktur gör det också att boken känns mycket levande och den blir roligare att läsa, så det är ett smart drag.

The Curious Incident of the Dog in the Night-Time är en oväntad bok, men på ett mycket positivt sätt. Det är intressant att läsa från en person med Aspergers syndroms perspektiv, och det gör att boken verkligen har något att säga och informera om. Författaren har dessutom gjort ett grundligt jobb med att skapa trovärdighet och det genom många roliga små inslag. Och det är inte det boken egentligen handlar om som jag kommer ta med mig, utan istället är det Christophers små visdomar jag kommer minnas. 

Betyg: 
    ☆ 

Författare: Mark Haddon
Förlag: Vintage
Utgivningsår: 2003 
Antal sidor (Med eventuellt efterord/tack): 272 st 
Åldersgrupp (Enligt mig): 13+
Serie: -
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: The Curious Incident of the Dog in the Night-Time
Annat: 

Länkar: 
Du hittar boken på Adlibris, Bokus och CDON

Boken i E-format finns på Bokus