söndag 31 januari 2016

Mexiko vecka 1 del 1

Va? Oj, ska jag faktiskt publicera det här inlägget nu? Mmm, japp, idag är det dags och det är närmare fyra veckor sedan jag och familjen kom hem från en två veckors semester i Mexiko. Vi tillbringade de två veckorna på två olika ställen och i det här inlägget tänkte jag berätta om första delen av första veckan. Jag skriver det här inlägget mest för min egen skull för jag tycker det är roligt att skriva. Det blev väldigt långt, men jag publicerar ändå, om någon är intresserad.

* * *

Tänk dig en ö, 4 mil lång, inte särskilt bred, där 6 km är bebott. Resten är mangroveträsk förmodligen fyllda med mygg, alligatorer/krokodiler och andra otrevligheter. Invånarantalet ligger bortsett från turister på runt 2000 personer. Av dessa är det få som begriper engelska och stora delar av hotellpersonalen förstår inte heller. På ön finns i princip bara golfbilar, bortsett från lite servicebilar och lastbilar. Alla kör runt som galningar på vägarna, som bara är gjorda av sand. 

När vi ska ut och resa ligger det mycket planering bakom. Allt är ordnat i god tid, vi har så mycket fakta vi behöver och vi har i princip planerat hur ska vi hinna äta middag när vi kommer fram. Efter en 11 timmars flygresa. Allt det här på grund av speciella förhållanden som vi inte kan bortse från, men i det här inlägget tänker jag delvis göra det. Det är en annan historia. 

Av erfarenhet vet vi att hur noga man än planerar går det inte att undgå vissa nederlag och då gäller det bara att tackla de uppstående problemen på ett effektivt sätt. Det är en ganska bra beskrivning av hur den här resan har varit, men vi har haft några avkopplade dagar åtminstone. 

22/12
Det ligger något mysigt i att gå upp ohyggligt tidigt som halv fyra på morgonen när man ska ut och resa. Äta frukost när man inte är riktigt hungrig och stressa över packning och allt som ska vara fixat. Veta att man nog är ganska ensam om att vara vaken, och vara så sjukt trött, men ändå gå upp utan problem. Samtidigt är det drygt 200-300 andra personer som går upp i olika delar av Stockholm, som ska göra samma resa. Häftigt, egentligen.

Den här gången behövde vi inte gå upp så tidigt. Halv sex räckte och efter en sådan där mysig frukost och iordninggörande vankade man bara av och an, satt vid fönstret och kollade efter taxin. Som kom ca 5 (!) minuter för sent. Vi började packa in allt i bilen och då går min lillasyster Madeleines väska sönder. Vi lyckades tillslut laga den och vi tryckte alla in oss i bilen. 

Väl på Arlanda ställer vi oss i den säkert 100 meter lång kön till incheckningen. Där står vi. Och alla andra stackare som kommit i rätt tid, men ändå är påväg att missa planet. När vi ser incheckningsdiskarna blir alla uppdelade i olika köer och just vi hamnar i helt fel kö. Där står en man i röd jacka (viktigt, det!?) i säkert mer än 10 minuter och försöker få igenom sitt bagage. Vi ser hur de andra köerna börjar tömmas och tillslut är det bara vi där.

För vi har nämligen bokat ett extra handbagage av medicinska skäl, men nu accepteras det inte, för de kan inte se det i systemet, där det ska finnas. Där står vi lagom stressade och medan diverse samtal rings och tillslut godkänns det och vi kan rusa till security. Där får vi självklart också lite problem med våra konstiga handbagage fyllt med mediciner och diverse annat. 

Vi hinner nätt och jämnt gå på toaletten innan vi måste boarda och först sittande på planet kan vi slappna av. Under den ca 11 h och 30 minuter långa resan hinner jag med att läsa, spela lite spel på skärmarna, se "If I stay" (filmatiseringen av boken av Gayle Forman) och äta mat. Det sistnämnda var inte det roligaste. För är man glutenintolerant blir man även stämplad som vegan och serveras en bönsörja fylld med mandlar och något som ser ut som kärleksmums, men är gjort på dadlar. Hmm... Skitäckligt.

Dessutom har någon stampat på nästa låda med mat som serveras i en genomblöt kartong med en kycklingsallad vars dressing har runnit ut genom något hål. Den vågar jag inte äta, för vem vet hur länge den har varit öppen. De kan bara erbjuda chips och läsk i utbyte, men på grund av lillasysters allergier har vi med egen mat i form av frystorkat. Så vi delar helt enkelt på en frystorkad kebabgryta, för varmt vatten går alltid att ordna.

Precis över New York blir det världens turbulens, för vi har hamnat mitt i en jetström. Jag blev inte rädd, men däremot väldigt illamående. Obehagligt var det och det tog runt 20 minuter innan det slutade skaka. Fram kom vi iallafall och ställer oss i en kö för att stämlas in i landet. Mexikaner verkar älska stämplar. Överallt hör man *dunk, dunk, dunk*. Flygplats, hotell, läkare... När vi fått vårt bagage blir vi attackerad av någon som rycker väskorna från våra vagnar för att ta oss till vår buss. Jag förstår inte hur hann lyckades... 4 väskor, totalt ca 70-80 kg. Självklart skulle hann ha lite dricks sedan och därefter hittade vi en guide med rätt tröjfärg och vi visas till vår buss. Vi frågar om lite saker och hon säger att hon snart kommer ombord på bussen för att informera. Innan hon får en chans drar vår stumme busschaufför iväg, trots allas försök att få honom att stanna...

Jag lyckades halvslumra liiite under den två och en halvtimme långa bussresan, trots alla farthinder som chauffören knappt bromsade för. Det var farthinder ungefär överallt och han körde hemskt. När vi kom fram till hamnen i "Chiquila" möttes vi tack och lov av en guide. Som berättar att nästan båt går om en timme. 20.30 mexikansk tid, men 2.30 svensk... Sjukt hungriga, och trötta svenskar står alltså där, tappert och väntar, på en mörk pir med en liten hydda där man kan gå på toa och en minimal supermarket.

Båtresan tog dryga halvtimmen och var helt okej, men så trött jag var. Väl på Holbox plockades vi upp av golfbilar som skjutsar oss genom mörka kvällen till vårt hotell. Det finns inga asfalterade vägar utan det är bara sand, dessutom fylld av gropar. Vattenfyllda gropar. Överallt. Hur kan man inte anse att det är ett problem? Vi kastar oss till restaurangen för att få i oss lite mat innan vi checkar in och tilldelas vårt rum när vi kommer till hotellet. En svit med två våningar, jacuzzi och cool inredning. Så lyxig vi tyckte den var.

När vi kommer till rummet är klockan närmare 23.30 och vi bestämmer oss för att hålla oss vakna till dess, bara för att ha varit uppe ett helt dygn i streck.

23/12
Vi vaknade så där onödigt tidigt på grund av tidsomställningen. Så det var bara att vänta på att frukosten skulle öppna och halv åtta stod vi och hängde på dörrarna. På morgonen, liksom många följande morgnar, kom det ett snabbt ösregn medan solen steg på himlen och det var häftigt. På rummet hade vi besök av en söt liten miniödla som klättrade runt på väggarna och förmodligen åt lite mygg. Den fick vara kvar och fick även namnet Lily av min lillasyster. När vi kom kvällen innan såg vi alla små stigar och det kändes som en omöjlighet att hitta där, men nu i dagsljus såg man allt mycket bättre. Det var verkligen en mysig miljö. Små stigar, av sand såklart, går genom hela hotellet och ovanför är det som regnskog och växtlighet som fylls av häftiga fåglar och andra djur.


Vi gick till stranden. Eller ja, vi bodde i princip på stranden. Solstolar låg 20 meter från vårt rum och därefter låg en väg där alla golfbilar körde. På andra sidan låg havet och där tillbringade vi nog den mesta tiden. Det var inte ens kallt i vattnet och korallsanden var inte varm utan alldeles sval. Dessutom var det så långgrunt i vattnet att man kunde gå säkert 80 meter ut och fortfarande bottna.

Vi badade även i poolen, det var skönt att skölja av sig saltet och svalka sig i de närmare 30°C som rådde redan från morgon. Vi hade sällskap av en ödla, säkert en halvmeter lång med svansen. Riktig cooling, som knappt var skygg alls. Den bodde under en kant vid poolen och vi matade den med melon. Så söt den var!

På kvällen fick vi också besök av en tvättbjörn i restaurangen. Den kom för att tigga mat, men personalen schasade bara bort den. Inte ville den fastna något vidare på bild heller. Med blixt på började ögonen lysa som stoppljus och utan syntes den knappt. Några okej bilder fick vi, men synd att de bara visade sig i mörkret. De ser faktiskt riktigt hotfulla och lömska ut med sin svarta päls runt ögonen, men de var väldigt skygga. Häftigt ändå att de vågade sig in bland folk.

Vi hann också med att ta en tur till "staden" eller byn som kan beskrivas som många supermarkets, restauranger och sandvägar som har vattenfyllda gropar överallt. Dessutom alla galna och många golfbilar som kör runt, men det var ändå något lite sött och pittoreskt över det.

24/12
Julen kändes riktigt när man vid frukosten hade man dukat upp ett lyxigt smoothiebord där man pekade på de frukter, grönsaker och annat man ville ha sin smoothie och sedan gjorde de smoothie på det. Riktigt fräscht och häftigt att få välja. Jag körde på en tropisk smoothie med ananas, banan, apelsin, melon och apelsinjuice. Gott!

När vi kom till rummet blev det däremot lite sorgligt då min stackars lillasyster hittar en miniödla liggandes död på ett sängbord. Hon blev förkrossad, för Lily var död. Svårt att muntra upp henne, men det var faktiskt riktigt sorgligt. Låg bara där helt stel på rygg och när man petade lite med en pinne ryckte den till, så vi trodde den kanske levde... När vi kom tillbaka till rummet var den borta och vi antog att städaren hade tagit den. Fast kanske dog den aldrig? Tyvärr tror jag det, det var nog bara en dödsryckning... Däremot kan det lika gärna ha varit Leopold (en annan, lite mindre och slankare ödla på rummet), men inte ens det kunde muntra upp Madde...


Vid poolen låg 4 riktigt stora och coola ödlor och solade. Det var verkligen ett häftigt djurliv på Holbox, och på hotellet. Att djuren vågade vara så nära! Ödlorna var ännu större än den vi såg dagen innan, och knappt skygga alls. De satt knappt 1 meter från en person och var inte ens rädda, tuffingar!

På kvällen var det dags för julmiddag, som helt ärligt inte imponerade så mycket. Det var inte den roligaste maten, men man hade gjort så himla häftiga dekorationer. Man hade gjort som blomkrukor av frukt och grönsaker och även

andra saker. Riktigt häftigt. Underhållningen höll inte heller så hög klass. Eller ja, den var lite... udda. En gammal man som kunde ha varit jesus kom in med den mest udda skaran av människor. De tillhörde alla en musikskola och hade byggt sina gitarrliknande instrument själva av trä de hade hittat. ? Sedan sätter de sig plötsligt 1 meter ifrån vårt bord och börjar spela sin konstiga musik..! Det hela blev bara så komiskt och konstigt...

På kvällen var vi liksom alla tidigare kvällar så trötta att vi gick och lade oss så fort som möjligt. Vi hade tänkt gå till byn och kolla på julfirandet, men vi orkade inte. Det skulle dessutom inte börja förrän senare.

25/12
Dagen tillbringade vi till stora delar vid havet, där det var ovanligt lågt vatten. Vi såg väldigt häftiga fåglar, någon slags pelikan och något annat. De flög över havet och spanade efter fisk och då och då dök de. De var inte ens rädda för att vara nära människorna, liksom alla andra djur vi mötte. De dök ibland ner bara fem meter från en människa. Häftigt.

Vi gick inte till byn på kvällen för att äta riktig tacos. Vi hade tipsats om ett gatukök som skulle vara bra, men det var självklart stängt. Vi bestämde oss för att gå tillbaka och äta på hotellet, då det hade börjat bli sent. Vi tog en annan väg tillbaka, ni vet; alla vägar leder till stranden, och där bodde vi i princip. Så hamnar vi på en sådan där obehaglig gata med bara ett fåtal gatlampor och vi vet inte riktigt vart vi ska komma ut.

Och då blir det svart. Strömavbrott. Tydligen väldigt vanliga, för sedan fick vi uppleva det många gånger. Tur att vi hade mobiler med ficklampa. Det var lite obehagligt när det blev helt svart, men man var ändå ganska trygg på ön. Vi fick dock syn på häftiga eldflugor som lyste upp lite. Det var coolt och mysigt.

På hotellet var vi så trötta och vi orkade knappt äta. Återigen fick vi besök av tvättbjörnarna och de var uppe på bord och tiggde mat. Sedan hörde vi hur de två tvättbjörnarna klättrade upp på taket och efter en stund hör man världens fräs, nästan som en katt. Så kommer en stackars tvättbjörn nedtumlande från ett träd och en följer efter och sedan kommer en tredje. Det var riktigt våldsamt där ett tag, med någon slags fight, haha.

Väl på rummet utvärderade vi våra myggbehandlingsmetoder. Jag hade nämligen fått världens värsta bölder efter myggbetten. De var svullna och ömma och gjorde att jag gick barfota hela tiden. Första dagen använde vi en myggspray, men jag tror att den lockade till sig mygg istället. Nu hade vi testat babyolja, som vi hört skulle hjälpa, och faktum var att det funkade. Några bett fick jag, men inte så många.


* * *

Ja, nästa inlägg om Mexico kanske kommer framåt våren eller något, om vi har tur. Nej, men jag har faktiskt börjat skriva det. Tur att jag antecknade lite när vi faktiskt var där...




Här och här och här kan ni läsa de andra inläggen om resan. 

fredag 29 januari 2016

Jag vet inte vad som hände...

...men av någon anledning försvann jag i ungefär en vecka och innan dess var aktiviteten här på bloggen inte så bra heller. Det fanns en tid när skolan precis börjat som allt rullade på, men sedan kom verkligheten ikapp. Det innebar inlämningsuppgifter och en enormt stor uppsats. "Tänk på att inte ta det lugnt för att det är mycket tid, all tid kommer behövas". Så sa lärarna, men de senaste helgerna har jag tillbringat skrivandes och letandes efter fakta. Från början var det roligt, men det blev lite för mycket och stressigt. Nu har jag även ägnat ännu en fredagskväll åt att skriva och idag ska man dessutom vara färdig, vilket jag dock lyckats med! Sedan har vi även en redovisning i samband med uppsatsen, som hux flux ska vara färdig på måndag.

Det är dock något lugnare nu när den största bördan har lättat, men det är fortfarande mycket. Åttan ska visst vara det värsta året. Först trodde jag inte riktigt på det, men nu alltså. Helt klart mycket skolarbeten. Med det sagt hoppas jag kunna vara mer aktiv här och just nu har jag faktiskt tre nära färdiga inlägg som förhoppningsvis publiceras snart. 

fredag 22 januari 2016

"Den femte vågen"

Av Rick Yancey

Förlag: Rabén & Sjögren
Utgivningsår: 2013 (Engelska) 2014 (Svenska)
Antal sidor (Med eventuellt efterord/tack): 493 st
Åldersgrupp (Enligt mig): 13+
Serie: Den femte vågen, Del 1
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: The 5th wave
Andra delar i serien: Det oändliga havet, Den sista stjärnan
Annat: Läst som pocket, filmatisering har premiär på bio idag, 22/1.

Handling: 
Efter första vågen finns bara mörker.              
Andra vågen överlever bara de som har tur.   
Tredje vågen överlever bara de som har        
otur. Och när fjärde vågen har passerat           
finns bara en regel: Lita inte på någon.           

Cassie har överlevt de fyra första vågorna av en utomjordisk attack och nu flyr hon från De andra. De andra som har dödat hennes föräldrar och tillfångatagit hennes lillebror. De andra som lever på jorden bland människorna, som ser mänskliga ut men är något helt annat. Cassie vet att ensam är stark inte längre bara är en tom fras, det är hennes enda chans att hålla sig vid liv.
-Bokens baksida

Omdöme: Det var längesedan jag läste en bok som jag älskade så fullkomligt mycket, bortsett från Hungerspelen. Det är en unik story med många vändningar som innehåller alla viktiga delar. Det är mycket dystopisk känsla, men ändå utspelar den sig i vår tid och det är unikt. Jag var lite skeptisk till utomjordingarna och allt först, jag tänkte att det skulle bli för mycket fantasy, men så är det inte. På något sätt känns allt så himla äkta och trovärdigt och det är även det unikt.

Det är så härligt språk som verkligen inte släpper taget i första stund. När man läst de första ca 70 sidorna är man fast och det är verkligen värt att ta sig igenom den något sega början. Cassie som berättare är helt komplett. Med en kaxig attityd och så fina känslor och tankar levererar hon historien om en ung, stark, kvinna som tänker hålla sig vid liv. Först tyckte jag det var synd att berättarperspektivet ändrades, men de andra karaktärerna började jag gilla också, så då var det mest bra. Dessutom har författaren så skickligt bakat ihop historien mellan de olika personerna och det känns helt naturligt.

Karaktärer då. Det var nog ett tag sedan jag blev så fullkomligt förälskad i någon, eller några för den delen. Både Cassie, Evan och Ben är så klockrena och de är helt underbara som personer. Allt oväntat som kommer fram och förändrar historien hela tiden gör bara att jag tycker om dem alla mer. Cassie är så kaxig och smart, men också sympatisk. Hon har sitt mål och dit tänker hon ta sig. Evan är riktigt underbar han med. Värsta drömkillen, och allt man får veta om honom får honom bara att kännas tuffare, modigare och mänskligare. Ben fick man ett perspektiv på i början och ett annat under resten av boken. Det var intressant, för han är så mycket mer än man först trodde. Även han häftig, och så ansvarstagande och målinriktad. Tillsammans är hela gänget en så bra grupp.

Fast slutet, alltså. Just nu har jag lite panik för vad som ska hända. Snacka om att avsluta med en cliffhanger, men det innebär också att spänningen finns kvar och nu vill jag verkligen fortsätta läsa.

För att sammanfatta: Det bästa jag läst på länge, helt klart. Den här boken har på något sätt allt jag vill ha i en bok och jag fullkomligt älskar det. Handlingen är så on point och beskriver nutid, med en touch av framtid och fantasy, och det fungerar. Språket är riktigt underhållande och man glider lätt igenom det, tack vare de alla underbara karaktärerna som får äran att turas om att leda berättelsen framåt. Och hur allt binds ihop, och det förfärligt spännande slutet! Gaah..!


Betyg: 


lördag 16 januari 2016

"Dash och Lilys utmaningsbok"

Av Rachel Cohn

Förlag: Gilla böcker
Utgivningsår: 2010 (Engelska) 2014 (Svenska)
Antal sidor (Med eventuellt efterord/tack): 305 st
Åldersgrupp (Enligt mig): 13-18
Serie: -, men författarna har skrivit två andra böcker tillsammans
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: Dash & Lily's book of dares
Annat: Pocket

Handling: Dash föräldrar är skilda sen flera år tillbaka och de pratar inte ens med varandra numera, vilket innebär att båda åker på semester med sina respektive i tron att den andra firar jul med sonen, vilket Dash själv arrangerat. Så Dash får en stillsam jul själv och tillbringar mycket tid i den fantatiskt stora bokaffären Strand. En dag hittar han en röd anteckningsbok inklämd mellan två andra böcker, med märkliga instruktioner, som han utan att tveka följer.

Lilys föräldrar har åkt iväg på en försenad bröllopsresa, hennes morfar är i Florida och hennes bror har fullt upp med sin pojkvän. Lily har ingen att vara med under julen, som hon älskar så mycket, fram till hon får reda på att någon har hittat anteckningsboken på Strand. Och dessutom fräckt nog svarat med egna utmaningar. Det blir början på en resa genom alla möjliga delar av New York, som leds av Lily och åt andra hållet av Dash. Djupaste tankar och känslor avslöjas, men tänk om ett verkligt möte skulle förstöra allt?

Omdöme: Det är bra ordnat när jag lyckas slå upp den här boken precis rätt tid, nämligen dagen före första kapitlet är daterat. Boken utspelar sig under julen och mysiga julkänslor sprids. Det är en originell handling med riktigt drag i. Det är intressant att läsa och speciellt gillar jag början med alla utmaningar, men när det blev djupare texter och historierna bands ihop blev det också intressant. Dock inte lika unikt, för något speciellt var det med Dash och Lilys relation genom anteckningsboken.

Det är ett relativt enkelt språk som har ett bra flyt och fångar mig från första sidan med roliga kommentarer och iakttagelser. Dessutom ger utmaningarna genom anteckningsboken ett ännu bättre driv och det består sedan genom hela boken. Det är roliga och intressanta liknelser, tankar och dialoger som får mig att skratta, samtidigt som det finns ett så enormt djup i boken, speciellt genom anteckningsboken. Fast ibland blir språket lite för barnsligt.

Karaktärerna är inga totala wow, men de är ändå riktigt fantastiska. Så härliga och mysiga och djuptänkande och roliga och intressanta. Att Dash och Lily delvis är så lika, men ändå så olika är också kul. Jag gillar deras relation mycket, för den känns ganska trovärdig. Det är inte (spoiler) kärlek (slut direkt) direkt, utan det tar ett tag. Däremot tycker jag att slutet var lite mesigt, fast det var nog mycket Lily i det. Men nej, slutet kunde ha gjorts bättre. Efter en sådan här unik bok tänker man sig ett häftigt slut, men så är det inte här. Tyvärr.

Något jag aldrig fick grepp om var hela grejen med Sofia, den förstörde lite mina tankar på Dash och Lilys relation. Jag förstår att det var sorg och sådär, men ändå. Det var väldigt onödigt och gjorde att boken förlorade mig lite grann. Boken bär också på ett viktigt budskap, som är lite svårt att förklara på en mening, men ja: De lär känna varandra genom anteckningsboken, men är rädda att de inte skulle gilla varandras verkliga jag, vilket skulle förstöra allt.

För att sammanfatta: Med en unik handlig, mysig julstämning och ett enkelt men fartfyllt och roligt språk kastas jag rätt in i handlingen och sedan är jag fast. Att skriva från två perspektiv och sedan binda ihop dem fungerar riktigt bra och det gör handlingen intressantare, när man skickar en anteckningsbok mellan varandra. Karaktärerna är unika på sitt sätt, men inte så utvecklade. De är däremot färgstarka och olika. Jag gillade inte slutet så mycket, hade väntat mig något större.

Betyg:



torsdag 14 januari 2016

Första avsnittet i Shadowhunters

Igår kom det första avsnittet i tv-serien Shadowhunters på Netflix så vi i Sverige kunde se det. De 12 andra avsnitten kommer komma ut där, ett varje vecka, efter att de har sänts i USA. Jag såg avsnitten igår och jag tänkte bara lite snabbt dela med mig av lite åsikter och tankar jag har.

Till att börja med måste jag säga att de har fått till handlingen bra och den stämmer överens med boken till stor del, även om jag inte minns alla detaljer då det var ett tag sedan jag läste. Däremot finns det flera smådetaljer som har ändrats och vissa delar är inte med, vilket inte riktigt förstör, men när man har läst böckerna blir det lite fel...

Det här med att skuggjägarna kan... flyga, tycker jag är lite konstigt. Grejen är ju att de inte är några trollkarlar eller något, de råkar bara ha lite änglablod i sig. Så det förstod jag inte riktigt. Däremot får det serien verkligen att kännas fantasy-aktig, och det är bra.

Jag är nöjd med alla skådespelare, men jag måste säga att jag inte riktigt kände igen den Clary jag har mött i böckerna här. Katherine McNamara spelar riktigt bra, men hennes attityd känns inte riktigt som i böckerna. Jag antar att man får ge det lite tid. Det här är ändå bara första avsnittet och det kan ju bli mycket bättre.

Musiken tycker jag mycket om. Speciellt den första låten. All musik passar riktigt bra och ger en mörk och häftig känsla, så där har man lyckats grymt.

Det här är ett riktigt gått betyg efter första avsnittet och jag tänker verkligen fortsätta kolla, för det här är riktigt bra. När jag tänker efter skulle jag nog kollat vidare även om avsnittet var dåligt, men, ja.

Sist måste jag uppmana er att titta på serien. Ju fler som tittar, ju större chans är det att man gör en nästa säsong. Dessutom är det en unik story, med många vändningar och delar och ni kommer inte bli uttråkade. Så titta, vettja. Om ni inte vill betala för Netflix kan ni ansöka om en gratismånad och sedan säga upp kontot.



onsdag 13 januari 2016

Lyckan...

...när jag har suttit och uppdaterat Netflix hela morgonen i hopp om att första avsnittet i Shadowhunters ska komma ut. Och sedan bara gör det! Jag är idag hemma och är sjuk. Har varit lite snuvig med halsont ända sedan vi kom hem efter att ha varit utomlands, och nu blev det lite mycket. Är så täppt och hostig och trött, så jag fick stanna hemma idag.

Nu kommer jag helt klart roa mig med att se första avsnittet i serien. Varje vecka kommer ett nytt avsnitt ut på Netflix och jag hoppas att det är så bra som jag hoppas. Annars har jag väntat och väntat i månader för ingenting.

Ha det bra, jag återkommer imorgon om vad jag tycker om första avsnittet.




Årssammanfattning: 2015

Här kommer min första årssammanfattning med de böcker jag har läst under det gångna året. Det har blivit en hel del, men jag hade inte så mycket att jämföra med, då jag aldrig har räknat antal lästa böcker tidigare.

Antal lästa böcker: 68 st



Kommentar: Ganska många. Okej, det var många, mer än jag väntade mig, men synd att jag inte klarade 70 st.

Antal böcker i genomsnitt per månad: ≈ 6 st



Antal lästa sidor: 20 499 st (!)


Kommentarer: Alltså, va? mycket trodde jag inte att jag läste. Dessutom var det inte så många böcker, men det var en del tjocka.


Antal sidor i genomsnitt per månad: ≈ 1708 st

Antal sidor i genomsnitt per dag: ≈ 56 st
Antal sidor i genomsnitt per bok: ≈ 301 st


Topp 10 bästa böcker: (1 = bäst)


10. Stad av glas av Cassandra Clare

9. Himlen börjar här av Jandy Nelson 
8. Outtalat av Sarah Rees Brennan 
7. Jag ger dig solen av Jandy Nelson 
6. Katherine-teorin av John Green 
5. Fangirl av Rainbow Rowell
4. Fatta eld av Suzanne Collins
3. Anna och den franska kyssen av Stephanie Perkins
2. Jellicoe road av Melina Marchetta 
1. Den femte vågen av Rick Yancey

Kommenterar: Den svåraste listan någonsin och helt rättvis är den kanske inte. De böcker som jag läste i början av 2015 minns jag inte lika bra som den sista boken jag läste (som hamnade i topp). Det innebär också att den här listan inte nödvändigtvis stämmer överens med tidigare omdömen. 



Antal lästa serier: 30 st

Antal böcker i serie: 38 st (≈ 56% av alla lästa böcker)

Påbörjade serier: 17 st

Avslutade serier:  9 st
(Enbart) mellanböcker: 4 st

Topp 5 bästa påbörjade serierna: (1 = bäst)


5. The dove chronicles av Karen Bao

4. Athena av Marta Söderberg
3. Systemet av Anna Jakobsson Lund
2. Lynburn Legacy-trilogin av Sarah Rees Brennan
1. Den femte vågen av Rick Yancey


Mest lästa genre: Dystopi


Mål för 2016: 

Alltså, jag har inte riktigt förstått grejen med hur läsmål ska motivera en att läsa mer. Det känns mest som en press och man läser väl så mycket man hinner och vill. Jag kan ändå sätta upp två mål baserat på 2015:s läsning:

• Läsa 60 böcker

• Läsa 18 000 sidor

Anledningen till att jag sänker målen lite från hur jag läste 2015 är att jag inbillar mig att det kommer bli mer i skolan, speciellt på hösten. Det är sista prestationen innan terminsbetygen man söker till gymnasiet med, så mycket fokus kommer förmodligen ligga där, men hela våren och sommaren kan jag läsa på under! 


måndag 11 januari 2016

Månadssammanfattning: December 2015

Antal böcker: 4 st
"Cinder" av Marissa Meyer
"Jag och Earl och tjejen som dör" av Jesse Andrews
"Dash och Lilys utmaningsbok" av Rachel Cohn & David Levithan
"Den femte vågen" av Rick Yancey

Kommentar: Helt ok, med tanke på att jag varit bortrest och det var mycket då och innan resan. Alla böckerna har varit bra och de skiljer sig väldigt mycket från varandra.

Antal sidor: 1478 st


Bäst  - "Minst bra":

1. Den femte vågen av Rick Yancey
2. Dash och Lilys utmaningsbok av Rachel Cohn & David Levithan
3. Cinder av Marissa Meyer
4. Jag och Earl och Tjejen som dör av Jesse Andrews

Mest...
Överraskande: Den femte vågen
Sorglig: Jag och Earl och Tjejen som dör
Spännande: Den femte vågen

Favorit...
Karaktär(er): Cassie, Ben och Evan - Den femte vågen
Titel: Den femte vågen
Citat: Inget speciellt jag minns nu, men jag brukar inte minnas. Däremot finns det många roliga, fina och tänkvärda stycken och citat i Den femte vågen

Annat: 2015:s sista sammanfattning och i år kommer den få ett nytt namn. "Månadssammanfattning" är så ohyggligt långt och konstigt. Får se om några veckor vad för originellt namn jag hittar på, haha. Först kör vi dock på en "årssammanfattning". 

lördag 9 januari 2016

Hej, hallå, nu är jag tillbaka!

Japp, det blir kanske lite konstigt här...

Ni vet (inte?!), jag och min familj är lite försiktiga med att berätta på sociala medier osv. att huset ska stå tomt i 2 veckor. Man vet ju aldrig. Nu är det ju så att jag har inte precis skrivit var jag bor, men man vet aldrig. Någon som är riktigt motiverad kan nog få reda på det genom några enkla knapptryck. Jag kan tänka mig ett klurigt tillvägagångsätt, om man bara har lite hjälpmedel, men det ska jag inte skriva här... Någon kanske är lite trött på familjen där i mellandagarna och får ett litet ryck och sedan... Kört. Därför undanhöll jag den informationen för er.

Så, jag och min familj har helt enkelt varit bortresta nu under två veckor och vi kom hem i onsdags. Lagom trötta och utmattade efter en semester med mycket upp och ner. Mer får ni läsa i några kommande inlägg. Jag tänker inte ens avslöja vart vi åkte nu, det tar vi då.


Först ska dock en sammanfattning om decembers läsning, 2015:s läsning och några recension upp... Ni får vänta några veckor alltså. Så länge hoppas jag att ni har ett fortsatt bra jullov och har fått en trevlig start på det nya året, och en trevlig avslutning på det gamla. Det fick inte min familj...

(Jag kan ju ändå komma här med en liten bild som en liten ledtråd om var vi var:) Inte Alperna alltså.


fredag 8 januari 2016

THG-vecka: Skämt om Hungerspelen

Är idag dags för det avslutande inlägget i min The Hunger Games-vecka. På grund av den har min sammanfattning om December och Januari blivit lidande, så jag tänkt att vi kör dem i morgon eller något. När jag har tid. Kanske blir det i helgen.

I alla fall, jag tänkte avsluta veckan med lite roligheter. Jag hittade av en slump en rolig bild med ett skämt om Hungerspelen. Därefter började jag leta efter flera och hittade riktigt många som var riktigt roliga. Jag har inte riktigt bestämt mig än för om jag verkligen tycker det är roligt eller bara trist att de skämtar om sådant här. Fast jag tror att de flesta är mest roliga. Men titta på den första bilden: Det kunde lika gärna vara kusin etc. Alltså, eehhm. Fast ganska roligt ändå. Dock förstår jag inte alla skämt och Peeta och bröd. kul är det ju faktiskt inte. "I loaf you", "I knead you". Njaaa....

Genom att trycka på bilderna kommer ni förhoppningsvis på ett magiskt sätt att komma till sidan därifrån jag lånat dem. (Nope, fungerade inte, tryck på länken under istället)

https://www.pinterest.com/pin/377246906259864813/
https://www.pinterest.com/pin/558376053769713257/

torsdag 7 januari 2016

THG-vecka: Dystopier

Idag tänkte jag skriva om Hungerspelen. Suprise, suprise!?

Nej, men jag hade tänkt att idag skriva lite mer allmänt om dystopigenren som växt så enormt, speciellt för ungdomar, nu på senare tid. Jag tänkte fokusera mest på Hungerspelen, förstås, och det dystopiska i trilogin och även jämföra med andra dystopier.

För och främst: Vad är en dystopi?
Jo, en dystopi är en negativ samhällsvision eller framtidsvision. Dvs t ex en framtid med diktatur, hemska sjukdomar etc. Motsatsen är utopi, dvs en idealisk, positiv, samhällsvision. Dvs... hmm, kommer tyvärr inte på något bra. Skrämmande...!

Nu på senare tid har det som sagt skrivits väldigt många dystopier som fått bra publicitet och uppmärksamhet tack vare att de har gjorts om till filmer. Här är några dystopiska serier som jag har läst:

• Hungerspelen
• Divergent
• Maze runner
• Legend
• Delirium
• Razorland-trilogin
• Rör mig inte!
• Matchad

Slutsats: Alla de här serierna är trilogier, bortsett från noveller eller andra extraböcker. Det har egentligen ingenting att göra med att böckerna är dystopier, men det är ändå lite intressant att man väljer att skriva dessa böcker på så sätt. Nu ska jag ta Hungerspelen som ett exempel, eftersom att det är det faktiskt ska skriva om: Liksom jag skrev i ett tidigare THG-vecka-inlägg är första boken lite som början på upproret, andra boken är upproret och enandet och tredje är THE REVOLUTION.


Ungefär så fungerar de andra serierna också. Ungefär, sa ja. Första boken är början och allt startar på grund av någonting, andra boken är mer att man får reda på mer, lite hemliga organisationer mm smygs in och i sista boken, då är det krig och fighter på riktigt. Så upplägget är ungefär det samma i alla dystopierna. Det är ett korrupt och kontrollerat samhälle och en ung person (oftast kvinnlig, faktiskt) blir indragen i allt och flyr till något oväntat ställe man inte visste fanns eller blir på något sätt en del av rebellerna. Det finns också lite besvärlig, men fin kärlek, och vänskap och sorg och folk som dör. I slutet är det oftast som oftast krig och allt tar sin ände och lever ganska lyckliga i alla sina dagar.

Det är väldigt intressant att det har blivit en trend att skriva sådana här böcker med just alla de här elementen inkluderade. Att alla böckerna på vissa sätt är så lika, men på andra sätt skiljer sig så enormt. Trots att de känns som att de nästan bygger på varandra är ändå intresset så stort och att filmbranschen också uppmärksammat några dystopier är ju roligt. Jag vet inte varför det har blivit så populärt med dystopier, men kanske kan det delvis bero på den värld vi lever i, som det börjar gå utför för. Det blir som ett varningstecken för hur det kan gå.

På många sätt kan faktiskt vår värld liknas vid Hungerspelen. Det politiska maktspelet, som handlar så mycket om taktik och att skrämma folket, ge dem lite hopp osv. Det är faktiskt så det verkar fungera i den riktiga världen ibland. Lite skrämmande, men häftigt att Collins fångat det så precis.

Jag måste säga att Hungerspelen skiljer sig delvis från de andra kända dystopierna. Om vi tar Divergent, så har vi där en helt annan värld. Där är inte den taktiska politiken eller skrämmande insikter om hur man får och behåller makt i fokus. Inte heller är det en revolution på samma sätt. Samhället där är mer högteknologiskt och inte så mänskligt med falangerna och reglerna, liksom i många andra dystopier. Hungerspelen är mer konstruerad för att ge igenkänning i samhället, men ändå ha dystopiska inslag, för att visa folket, utan att spä på med onaturliga maskiner mm.

Det är därför Hungerspelen är så bra. Den sticker ut ur mängden och går aldrig ur tiden. Det finns något som passar alla att hämta och visdomar och budskap kommer fram på ett underhållande, intressant och spännande sätt. Dessutom tycker jag hela storyn känns mer äkta jämfört med andra dystopier. Det är inget konstigt som känns för overkligt, trots att det ska föreställa framtiden. Det gör att man lättare kan relatera och förstå utan att det blir overkligt.

Dessutom känns kärleken så mycket mer äkta, när den inte direkt finns där redan från början, utan kommer fram först senare, när man själv redan har förälskat sig i karaktärerna. Då blir det lättare att bli en del av berättelsen. I våra andra dystopier finns kärleken direkt och är så självklar, men den blir inte lika stark och får mig inte att gråta för den är så fin. Istället tas den för givet och blir inte alls lika spännande och vacker. Tillslut känns det nästan tvingat och det blir inte som en del av berättelsen. Kärleken utvecklas inte, utan bara är där.

Jag tycker att de flesta dystopier i min lista kan liknas mycket till varandra, men just Hungerspelen är svårare att hitta gemensamma nämnare i. De andra trilogierna utvecklas inte på samma sätt och känns inte lika unika. Däremot
tycker jag det finns vissa likheter mellan samhället i Hungerspelen och Legend, men mer är det inte. Historierna utvecklar sig på helt skilda sätt.

onsdag 6 januari 2016

THG-vecka: Favoritcitat

Dagens Hungerspelen-inlägg blir en samling av de allra bästa citaten från främst böckerna, men många citat finns ju faktiskt också med i filmerna. För att hålla det någorlunda kort har jag valt att bara välja ut de 10 bästa citaten ur varje bok. Det här alltså toppen, men här skrivs de utan inbördes ordning. Man kan ju inte riktigt bedöma... meningar, ord. Dessutom är de så olika. Ni anar förresten inte hur lång tid det här inlägget tagit mig att skriva. Att inte missa något bra citat, välja de allra bästa... Och fixa de snygga bilderna till alla också! Herregud! Här har vi citaten:

The Hunger Games:



Catching fire:



Mockingjay: