lördag 30 december 2017

Böcker att se fram emot under 2018!

Det är bara dagar kvar på 2017 och dags att blicka in i framtiden och in i nästa år! Och redan nu finns det en hel del att se fram emot - och självklart är det just böckerna jag fokuserar. Här kommer därför ett urval av den ännu avslöjade bokutgivningen år 2018!

17 januari:
Hasselskogen av Melissa Albert
För det första älskar jag omslaget, och lite fantasy med inslag av magi och sagor säger jag inte nej till. 

24 januari:
Ett hov av taggar och rosor av Sarah J. Maas
Jag försökte läsa den här på engelska en gång, men fastnade aldrig, så lyckan var stor när jag såg att den översätts till svenska! Redan i januari kan jag ge den en ny chans, för det ska jag göra. 

25 januari:
Till alla killar jag har gillat av Jenny Han
En annan efterlängtad bok som jag hört så mycket gott om och faktiskt tänkt läsa på engelska, då den känns lagom avancerad. Vi får se om jag tar lätta vägen och läser på svenska, nu när den ju faktiskt kommer ut på det snart!

Fandom av Anna Day
Ännu ett riktigt häftigt omslag, och handlingen känns högst intressant och unik. Jag har inte läst så många böcker om fandoms, som ju bara tycks bli populärare och populärare, så den här vill jag gärna läsa!


8 mars:
Children of blood and bone: Solstenen av Tomi Adeyemi
En sådan där bok som jag säger att jag vill läsa, men som sedan kanske inte blir val. Jag fångades av det intressanta omslaget och finns tid vill jag gärna läsa den, för Lavender Lit brukar lyckas med sin utgivning. 

19 mars:
Dagen du förstörde allt av Linnea Dahlgren
En av Vox by Opals böcker i vårutgivningen, och som jag längtat efter mer av det förlaget, för hösten var riktigt lyckad! Här kommer en sorglig och viktig bok, och det är roligt att det är en svensk författare som tar sig an ämnet. Ska helt klart läsas så fort jag bara hinner!

21 mars:
Hatar alla utom dig av Gaby Dunn & Allison Raskin
Jag har inte hört talas om författarna, men vad jag har förstått är de youtubers, och det är ju något av en trend. Ämnet med att skiljas ifrån varandra och starta nya liv är alltid intressant, så den här boken ser jag fram emot!

23 mars:
Pojken under bron av Katarina Wennstam
Nästa bok i Wennstams deckarserie som inleddes med Flickan på hotellet. En riktigt spännande deckare, och de feministiska inslagen och nya perspektiv på samhällsfrågor gjorde den riktigt intressant, och sedan jag läste den här jag längtat efter uppföljaren. 



3 april:
Livet i en skokartong av Liv Marit Weberg
Ännu mer från VOX, och den här gången en rolig och högst aktuell bok. Jag tror igenkänningsfaktorn är hög och visdomar ifrån framtiden likaså. Det blir mycket att läsa under årets första månader, för den här längtar jag också till. Bara titeln är ju underbar!

4 april:
Eliza och hennes monster av Francesca Zappia
Sådana där böcker med dubbelliv på nätet och i verkligheten är ju alltid så spännande och intressanta att läsa, och det var faktiskt ett tag sedan jag läste något sådant nu, så den här läser jag gärna!

6 april:
Kärlek, hat och andra filter av Samira Ahmed
Den här boken är ju bara så vacker, så den får troligen en plats i min bokhylla bara av den anledningen. Men också för att den känns högst aktuell och intressant och samtidigt lite jobbig att läsa. Vill läsa så gärna!

11 april:
Warcross av Marie Lu
Jag älskade Legend, men Den unga eliten tyckte jag lite mindre om. Nu blir det tredje gången gillt och nu med ännu ett nytt ämne. Warcross ska helt klart läsas, och jag tror den kan vara något, för den låter verkligen spännande!

20 april:
De ihåliga av Henrik Fexeus
En bok som jag nog bara läser om tid verkligen finns. Det är uppföljaren till förra årets De förlorade och jag fastnade inte helt för den. Förhoppningsvis är den här boken mycket bättre, så hinner jag ger jag den gärna en chans!



torsdag 28 december 2017

Mordet på Orientexpressen

Mordet på Orientexpressen är den tionde boken i den klassiska deckardrottningen Agatha Christies fristående serie om Hercule Poirot. Boken gavs för första gången ut år 1934, men den är fortfarande populär och har nu fått sig ännu ett uppsving tack vare den aktuella biofilmen baserad på boken. 

Det är vinter och Hercule Poirot befinner sig på ett tåg på väg hem. I en stad får han byta tåg, och märkligt nog tycks det vara fullbokat, trots den ovanliga restiden. Väl på Orientexpressen lyckas han till slut få en kupé och reagerar på den märkliga blandningen människor med helt skild bakgrund och från helt olika klasser. Och det dröjer inte länge innan allt ställs på en spets och en man hittas brutalt mördad. Det hela är mycket märkligt, då det verkar röra sig om fler mördare. Eller kanske är det bara så mördaren vill att det ska se ut? 

”En halvtimme efter midnatt fastnade vi i snödrivorna. Efter det kan ingen ha lämnat tåget.”
   Monsieur Bouc sa allvarligt: ”Alltså har vi mördaren mitt ibland oss - här på tåget...”
s. 65

* * *

Jag trodde aldrig att jag skulle finna en mer än 80 år gammal bok så bra som jag faktiskt finner Mordet på Orientexpressen. Det är den andra av Agatha Christies böcker jag läser, och jag är fast och vill helt klart ha mer. Det jag gillar är att de är så klurigt uppbyggda och samtidigt lättlästa och snabblästa och lätttillgängliga. Vem som helst kan läsa och få ut något av dem.

Agatha Christie har verkligen en unik förmåga att bygga upp de mest kluriga mysterierna och hon är enormt skicklig på att lämna små ledtrådar som man oftast först i efterhand lyckas förstå. Det är ett rent nöje att läsa boken, för man får verkligen känna sig som en deckare för en stund och det är spännande. Dessutom är boken lagom obehaglig och brutal. Det är inte en sådan där bok där ett brutalt mord gör mig sömnlös flera nätter efteråt, utan allt är lättsmält och tillräckligt bisarrt och oskyldigt för att boken bara känns positiv.

Ibland går det dock lite snabbt fram och det är ganska svårt att hänga med Poirot och de andra när de försöker lösa mysteriet. Christie hade förmodligen inte alls det problemet, då hon var så inne i allt, men för mig blir det ibland lite för svårt att få grepp om hur allt hänger ihop och vad som är ledtrådar och inte. I slutet känner jag mig dock med igen, och det är en fördel, för jag älskar när böcker engagerar!

Boken är som sagt ganska invecklad och komplicerad och texten innehåller mycket information, men trots det är den lätt att läsa. Språket är en perfekt blandning av spänning, djup och beskrivningar. Mordet i Orientexpressen är dock ingen bok med fokus på karaktärer och relationer, även om man möter en stor skara med intressanta personligheter, utan fokus ligger på handlingen, men här är det bara en fördel. Jag älskar att få sätta mig in i detektivyrket och hur man tänker kring förhör och liknande, för Christie ger verkligen en trovärdig bild av det.

Mordet på Orientexpressen är den perfekta deckaren - spännande, klurig, lättläst och lättsmält. Det trots att den är över 80 år gammal, vilket är fantastiskt och helt unikt. Agatha Christie ger en trovärdig bild kring detektivyrket och boken är ett ständigt nöje att läsa. Länge är jag helt förvirrad, men i slutet känner jag mig helt med igen. Dagens deckare är ofta så brutala för att tilltala läsarna, men Christie lyckas uppnå det samma genom lite list, och det är skickligt gjort. 

Betyg: 
    ☆ 

Författare: Agatha Christie
Förlag: Bookmark Förlag
Utgivningsår: 2014 (original: 1934) 
Antal sidor (Med eventuellt efterord/tack): 335 st (Inbunden: 273 st)
Åldersgrupp (Enligt mig): 13+
Serie: Hercule Poirot, Del 10 (fristående serie)
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: Murder on The Orient Express
Andra delar i serien: 
Annat: Läst som e-bok

Länkar: 
Du hittar boken på Adlibris, Bokus och CDON

Boken i pocketversion finns på Adlibris, Bokus och CDON.

Boken i E-format finns på Adlibris, Bokus och CDON. 


måndag 25 december 2017

Hjärtlös

Hjärtlös är en bok utanför Marissa Meyers succéserie The Lunar Chronicles, men liksom böckerna om Cinder, Scarlet och de andra är Hjärtlös en re-telling av en känd saga. Här är det berättelsen om Alice och Underlandet som står i fokus och Meyer berättar om den röda drottnings liv innan hon blev den okänsliga drottning som inte drar sig för att röja alla som misshagar henne ur vägen.

När Catherine får veta att kungen planerar att fria till henne blir hon förtvivlad. Catherine är inte alls intresserad av att gifta sig med kungen och bli Hjärter Dam. Hon har alltid drömt om att starta ett bageri tillsammans med sin kammarjungfru och bästa vän och när hon möter hovnarren Jest blir allt komplicerat. Hennes föräldrar förväntar sig att hon ska tacka ja till kungen, men tanken på ett liv med honom gör Catherine olycklig. Catherine gör allt hon kan för att skjuta upp det oundvikliga, och förlorar hon en del av sig på vägen. 

Alla applåderade. Kungen gick upp på scenen längst bort i balsalen. Catherine såg sig omkring och letade efter sina föräldrar, och när hon fick se hur hennes mamma strålade och torkade en tår från ögonfransarna förstod hon att Cheshire menat allvar.
   Hjärter Kung tänkte fria till henne.
s. 50

* * *

Först och främst känner jag spontant att jag måste se/läsa om Alice i Underlandet nu med detsamma, för jag ser med helt nya ögon på Hjärter dam/Röda drottningen numera. Och det är ett starkt bevis på att Marissa Meyer lyckats riktigt bra med sin re-telling. Det känns inte falskt eller overkligt, utan trovärdigt och klurigt komponerat. Man kan ju tänka att det skulle vara enkelt att skriva nya versioner av tidigare verk, men jag tror att det är svårt. Meyer lyckas dock riktigt bra, men det är jag inte förvånad över efter hennes tidigare böcker.

Bokens titel gör ju onekligen att man blir lite illa till mods när man slår upp boken, men sedan möts man av ljus, kärlek, vänskap och bakverk i alla möjliga slag. Sakta men säkert sänker sig dock mörkret över Hjärter och framför allt över Catherine, och kontrasten är så lyckad och så oväntad och så fruktansvärd. Jag blir verkligen berörd och engagerad när jag läser, och slutet som från början känns väldigt långt borta blir till slut så självklart, trots sin hemskhet.

Det är verkligen en speciell bok att läsa, då det är väldigt svårt att veta vad man ska tycka och vem som är den goda. Jag tycker så synd om Catherine genom hela boken, och från början är hon en så god karaktär, men närmare slutet förändras hon till något helt annat och det gör ont i mig att läsa, för trots att jag vet att den gamla Catherine finns därinne någonstans har något mörkt och ondskefullt ersatt henne. Jag kan inte längre riktigt tycka om henne, och att känna så samtidigt som man vill gilla en karaktär är en ovanlig och intressant känsla som Meyer lyckas förmedla. 

Trots att det var ett tag sedan jag såg Alice i Underlandet känner jag igen mycket av den värd som beskrivs i Hjärtlös. Vi har Cheshire, katten som gör sig osynlig, Galna hattmakaren, kaninen med fickuret, Schack med svarta respektive vita drottningen och en massa annat. Och jag gillar verkligen att Meyer på ett så naturligt sätt väver in saker från den saga hon baserat sin roman på, utan att de tar över eller inte märks alls. 

Hjärtlös är lika bra som Marissa Meyers tidigare böcker och inom konceptet med att återberätta en känd saga är författaren både mästare och unik. Jag älskar idén till Hjärtlös och det är speciellt att följa en så god människa på väg in i mörkret, för man vet aldrig hur man ska förhålla sig till henne, vilket gör läsupplevelsen väldigt intressant och tänkvärd. Alice i Underlandet ska helt klart ses om nu, och jag kommer se på ett helt nytt sätt på Hjärter Dam nu!

Betyg: 
   

Författare: Marissa Meyer
Förlag: Modernista
Utgivningsår: 2017 (original: 2016) 
Antal sidor (Med eventuellt efterord/tack): 447 st 
Åldersgrupp (Enligt mig): 13+
Serie: -
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: Heartless
Annat: 

Länkar: 
Du hittar boken på Adlibris, Bokus och CDON

Boken i E-format finns på Adlibris och Bokus.


fredag 22 december 2017

Jul, recensioner, Harry Potter, Agatha Christie, E-böcker, katt...

Hej på er alla, och GOD JUL! Idag får jag jullov, så nu ska det bakas julgodis och lagas julmat!

Hjälp, vad tiden gått fort nu här under december. Plötsligt är det jul och snart nytt år... Det har även märkts tydligt att det närmar sig jullov då vi haft så mycket att göra i skolan. Jag har prioriterat läsning framför bloggen, vilket resulterat i att de inlägg jag knåpat ihop mest varit recensioner. Jag ska verkligen försöka få till en lite bättre mix, och förhoppningsvis kan jag skriva lite inlägg nu under loven att ha på lut. Ett inlägg om 2018:s bokutgivning är faktiskt redan på gång!


Så till andra aktuella saker, såsom mina läsmål för året. Jag har hittills läst ut 76 böcker i år, och målet var 65, så där är jag riktigt nöjd. Jag har även läst många fler sidor än vad mitt mål låg på. Det här med att läsa Harry Potter går det dock inte lika bra med... Jag har läst sex av åtta böcker, och har nu precis påbörjat Dödsrelikerna, så när den är utläst tar jag nog tag i Det fördömda barnet direkt. Känns ju snopet att falla på målsnöret... Böckerna är dock tacksamma att läsa, då det går snabbt.

Dessutom har jag en liten idé om att köra ett Harry Potter-marathon med filmerna nu under lovet. Min lillasyster hade sett någonstans att alla filmer tillsammans var ungefär tjugo timmar tillsammans, så en rolig och lite knäpp grej vore ju att försöka se alla direkt efter varandra! Jag har sett några av de första, men minns inte så mycket, och nu när böckerna är lästa ser jag gärna resten. Jag har något av en idé om att alltid läsa boken innan jag ser filmen.

Och det är därför jag just läst Mordet på Orientexpressen. Förhoppningsvis ska jag och familjen se filmen i mellandagarna. Men boken då: Jag förstår inte hur den kan vara så bra och kännas så rätt år 2017 när den kom ut för första gången år 1934?! Jag trodde aldrig att jag skulle gilla klassiker, men Agatha Christie skriver så behagligt och trevligt och jag älskar verkligen hennes (de två jag läst) böcker, och ska helt klart fortsätta ta mig igenom dem. På Nextory finns nämligen väldigt många, om inte alla, av dem.

Och angående Nextory - Det var inte alls länge sedan jag sa att jag ogillade att läsa e-böcker, men nu är jag lite fast. Det är så skönt att ha ett stort bibliotek direkt i mobilen, och tack vare e-böcker läser jag nu mer än tidigare. Det är ju inte alltid man orkar ta med sig en bok när man ska någonstans, men nu läser jag så fort jag kan. Mellan lektioner, i bilen, på restauranger... Så e-böckerna har fått en ny chans och är nog något av det bästa som hänt mig och min läsning på senare tid! Bra tips, och ett sent julklappstips! ;) 

Nu märker ni att det här inlägget haft väldigt fina och smidiga övergångar mellan de väldigt olika ämnena, men här slutar trenden: Vi har blivit med katt, vilket är ytterligare en orsak till mitt bristande engagemang här på bloggen. I början av december flyttade den drygt tre månader gamla Caesar hem till oss, och gud vad fin han är. En så mysig och ibland riktigt busig katt. Han har redan tagit sönder ljusstakar och hoppat ner i toaletten, och numera är ljusstakarna fastskruvade och krukor täckte med kartong så att han inte ska riva upp jorden... Ja, det här har egentligen ingenting med någonting att göra. 




onsdag 20 december 2017

Allt det vackra är inte förstört

Allt det vackra är inte förstört är en ungdomsroman utgiven hos Lavender Lit tidigare i år. Författare bakom heter Danielle Younge-Ullman och är från Kanada. Det är också i Kanada som boken utspelar sig. Närmare bestämt på ett brutalt, tre veckor långt överlevnadsläger där kriminella, drogmissbrukare och andra ungdomar som hamnat snett deltar. Ja, och så Ingrid då.

Det enda som står mellan Ingrid och hennes dröm om att flytta till London och gå på en musikskola är det där lägret. Efter att hennes mamma, den kända operasångaren Margot-Sophia Lalonde, förlorat rösten och hela sin karriär förändras livet för både henne och Ingrid för alltid. Ingrids mamma eliminerar allt vad musik innebär ur deras liv, och Ingrids enda chans att få den tillbaka är lägret. Men kanske Har Margot-Sophia flera syften med lägret?

Jag gillar inte den här typen av överraskningar, gillar inte att bli lämnad... och inräknat piloten som lämnade oss på fältet utan någon förklaring är det andra gången det händer på en och samma dag.
   Tredje om man räknar in att jag blev lämnad på flygplatsen imorse.
   Som om jag inte redan har blivit lämnad så det räcker.
s. 27-28

* * *

Jag fastnar för boken direkt, och det tack vare den förtjusande berättaren Ingrid. Vi blir vänner direkt, och det är verkligen en sådan stor fördel för en bok, och ett riktigt smart drag av författaren att skapa en sådan där karaktär som man verkligen kan identifiera sig med på alla sätt. Ingrid är så vanlig och alldaglig och jag gillar att man får ta del av alla hennes vanliga problem, som sällan nämns i böcker, för det skapar igenkänning och gör henne äkta.

Och jag vet inte hur många gånger hon får mig att skratta. Hon hamnar i så många komiska situationer, som exempelvis i början när hon inte riktigt förstod betydelsen av överlevnadsläger... Jag både skrattade åt och kände med Ingrid som först sökte efter en toalett, sedan ett dass och sist fick tag i en toalettpappersrulle att ta med sig ut i skogen. Och även en påse att förvara allt sitt använda papper i under lägrets alla veckor. Det är snäll och otroligt effektiv och härlig humor!

I övrigt är handlingen otroligt välgjord och unik och speciell och nytänkande. Aldrig tidigare har jag läst om ett överlevnadsläger och vad det innebär, men sedan är Allt det vackra är inte förstört också så mycket mer. Det är en bok om att våga inse sina svagheter, hitta styrka i gemenskapen och fortsätta kämpa även när det är som tyngst. Och Danielle Younge-Ullman lyckas lyfta så många olika budskap utan att det blir övermäktigt, och det är riktigt bra jobbat.

Ingrid är en fantastisk berättare rent innehållsmässigt och hon har dessutom även tilldelats en unik röst och ett väldigt trivsamt språk. Boken har ett riktigt bra flyt och språket är lättläst och väldigt målande och detaljerat i sina beskrivningar, vilket gör läsningen mycket levande och underhållande. 

Den enda besvikelsen är slutet. Problemet med slutet är att min första tanke hamnar på Kanske är det allt du behöver veta och dess slut, och jag känner mig väldigt snopen. Dessutom känns det inte riktigt som att slutet når hela vägen fram, för jag blir inte så berörd, och det trots att nästan börjat gråta när Ingrids kläder blivit dyblöta och så vidare. Slutet känns inte helt realistiskt i förhållande till resten av boken, och jag hade önskat lite mer ledtrådar innan till vad som skulle hända, för nu känns det bara overkligt och framtvingat.

Allt det vackra är inte förstört är unik, och det mycket tack vare handlingen som är så bred och dessutom utspelar sig på ett extremt överlevnadsläger. Inslagen om lägret är dessutom väldigt underhållande och det i kombination med den underbara karaktären Ingrid som är väldigt lyckad gör att skratten och leendena avlöser varandra. Slutet når inte hela vägen fram, då det kommer för hastigt och känns orealistiskt, och framför allt då det inte berör. Men i övrigt är boken en oväntad succé!

Betyg: 
   

Författare: Danielle Younge-Ullman
Förlag: Lavender Lit
Utgivningsår: 2017 (original: 2017) 
Antal sidor (Med eventuellt efterord/tack): 439 st 
Åldersgrupp (Enligt mig): 14+
Serie: -
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: Everything Beautiful is Not Ruined
Annat: 

Länkar: 
Du hittar boken på Adlibris, Bokus och CDON


söndag 17 december 2017

Och så var de bara en

Och så var de bara en är en av den populära brittiska, deckarförfattarens verk och originalet gavs ut redan år 1939. Det är en av världens mest sålda böcker och boken har även filmatiserats vid flera tillfällen. Boken bygger på ramsan om tio små tennsoldater som en efter en dör, tills det inte är någon kvar, och ramsan är grunden till en serie märkliga, oförklarliga mord som inträffar på ön Soldier Island.

Tio för varandra okända personer är inbjudna till ön och dess nya ägare, men redan från början inser de att något är fel, för öns ägare syns inte till någonstans och alla har fått märkliga anledningar till sin inbjudan till ön. Och när en person plötsligt sätter i halsen och kvävs inser de andra att det är något som är fel. Det är bara ett av många dödsfall som inträffar, och allt tyder på att det är mord. Problemet är bara att det inte finns någon annan på ön, så en av de tio måste vara skyldig. Eller?

”Det är er jag talar till, unge man. Domedagen är nära.”
   Mr Blore satte sig ner igen och tänkte: ”Domedagen är närmare honom än mig.”
   Men den här gången föll det sig så att han hade fel...
s. 23 (e-boken)

* * *

Mamma sa att jag ju bara var tvungen att läsa något riktigt klassiskt, och då nämnde hon Agatha Christie och just den här boken. Jag väntade mig en tuff läsupplevelse med mycket tragglande och sådär som det brukar vara i gamla böcker. Förstå då hur förvånad jag blev när sidorna bara flög förbi och boken lästes på bara några dagar. Det märks inte alls att boken är nästan 80 år gammal och det är helt otroligt!

Visserligen kan det ju bero på att den här nyutgåvan är lite moderniserad i språket. Det har jag faktiskt ingen aning om, men jag vet att jag läst böcker från 90-talet med ett omodernare och svårare språk, så jag är hur som helst imponerad av Och så var de bara en. 80 år senare och boken håller fortfarande och läses fortfarande av människor världen över. Det är ju helt fantastiskt, och jag vet åtminstone några anledningar till detta faktum.

Agatha Christie skriver i början om idén till boken och hur den växte fram i hennes vilja att skriva en riktigt komplicerad mordgåta som nästan verkade omöjlig, och storyn är verkligen unik och fascinerande. Och hjälp, vad klurigt författaren har skrivit! Det är en så himla spännande bok och samtidigt frustrerande att läsa för man. Får. Inte. IHOP. Det. Det är ju precis så det ska vara - böcker ska få en att känna saker, både glädje, ilska, rädsla, frustration... Att ens ta sig an en sådan här idé är värt en eloge, och att sedan fullfölja den. Imponerande!

Boken utspelar sig bara under några dagar, och det här är ett av få tillfällen då det faktiskt fungerar, för det känns aldrig som att det går längre tid, så bilden blir ändå trovärdig. Något jag dock inte gillar är att det är så många olika karaktärer att hålla koll på, och man får dessutom läsa ur allas perspektiv. Tack och lov försvinner de ju en efter ganska snabbt, men det blev ändå något rörigt med alla berättarskiften och det var inte alltid helt tydligt vem som berättade.

Fast egentligen tror jag inte att det spelar så stor roll vem som berättade och hur bra man lärde känna karaktärerna, utan viktigare är själva berättelsen som drar igång i rasande fart bara efter något kapitel, vilket är riktigt bra! Dessutom fascineras jag över hur Christie lyckas skriva så snällt om alla dessa brutala mord. Kanske är boken så overklig att jag aldrig kan bli rädd, för det blir jag aldrig någonsin, men å andra sidan är boken väldigt verklighetstrogen. Det är också fascinerande - att få en sådan här historia att låta vettig!

Och så var de bara en är en bok jag kan tänka mig att läsa om och om igen, för jag lovar att man kommer upptäcka nya ledtrådar och saker varje gång nu när man har svaret på den invecklade och otroligt fascinerande mordgåta Agatha Christie skapat. Jag har aldrig läst något liknande, och att en 80 år gammal bok skulle falla mig på läppan var så oväntat, vilket gör den ännu bättre! Helt klart en klassiker, men inte ens nära för klassisk!

Betyg: 
   

Författare: Agatha Christie
Förlag: Bookmark
Utgivningsår: 2014 (original: 1939) 
Antal sidor (Med eventuellt efterord/tack): 334 st (Inbunden: 256 st)
Åldersgrupp (Enligt mig): 13+
Serie: -
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: And Then There Were None
Annat: Läst som e-bok.

Länkar: 
Du hittar boken på Adlibris, Bokus och CDON

Boken i E-format finns på Adlibris, Bokus och CDON

torsdag 14 december 2017

Battle

Battle, skriven av den norska författaren Maja Lunde och för första gången utgiven år 2014 har nu översatts till svenska. Det är en bok med fokus på dans och dance battles, men också en bok om att inse vad som är viktigt i livet och att våga stå upp för sig själv och för den man är.

Amalie lever ett i det närmsta perfekt liv. Hennes pappa ger henne allt hon pekar på, men plötsligt kommer Kronofogden och Amalie får bara ta med sig en väska med tillhörigheter när de blir av med sitt hem. Efter några osäkra dagar hamnar de i en sämre del av Oslo, och Amalie känner skam och bestämmer sig för att dölja allt för sina vänner. Samtidigt träffar hon hiphoparen Mikael och han introducerar henne till en ny del av dansen och får henne att omvärdera de saker hon har i livet. 

De stod uppradade omkring mig, en hel armé av lögner. Jag kunde inte se slutet på dem. En vacker dag skulle de angripa mig, alla på en gång.
s. 109 (E-boken)

* * *

Det finns saker i Battle som får mig att nära på älska den, men det finns också saker som inte räcker riktigt lika långt. Att det är en bra och delvis unik bok är tydligt, men den når ändå inte så långt, eftersom att den är väldigt kort, platt, förutsägbar och trots alla speciella inslag lite för klassisk. Det är ingen bok som kommer finnas kvar i mitt minne någon längre tid, och i det stora hela är det därför ingen bok som utmärker sig.

Ett väldigt positivt inslag i boken är dans. Huvudpersonen Amalie dansar närhelst hon kan och hon går även på en särskild skola med inriktning på dans. Senare i boken möter hon en hiphop-dansare och hamnar i en okänd värld där dance battles hålls. Jag tror aldrig tidigare att jag läst en bok om just dans och böcker på ett särskilt, lite ovanligt tema går alltid hem, så även hos mig. Eftersom att jag själv dansar är det intressant att följa Amalie, för jag känner igen termer och känslor hon beskriver.

Handlingen i övrigt är också bra. Det finns en tydligt budskap och handlingen är väldigt enkel att följa. Det är inget "läsa mellan raderna" utan allt man behöver veta står på bladen, helt rakt upp och ner. Huruvida det bara är bra kan ju diskuteras, för det är nästan för enkelt att läsa boken. Dessutom är boken väldigt lätt att förutsäga och jag blir aldrig förvånad, vilket är trist. Även om budskapet är fint är det väldigt klassiskt och utslitet och jag hade önskat att Maja Lunde hade något nytt, spännande att komma med. 

Språket är som sagt väldigt simpelt och lättläst. Det är hela tiden lätt att förstå boken, vilket gör att den går snabb att läsa och att man inte behöver anstränga sig så mycket. En väldigt bra bok för mindre läsvana, med andra ord! I övrigt finns det inte så mycket att säga om språket. Det är ganska intetsägande och platt, men fokus ligger inte alls på det, utan allt fokus är på handlingen och Amalies karaktärsutveckling.

Amalies karaktärsutveckling är mycket intressant att följa. Den är också väldigt lärorik och tänkvärd och ger åtminstone mig lite nya idéer och perspektiv på saker och ting. Något som dock är synd är att även fast man får följa Amalies utveckling känns det aldrig som att man verkligen lär känna hennes personlighet, utan även efter mer än 200 sidor är vi fortfarande bara vagt bekanta med varandra. Det gör att jag aldrig får någon bra uppfattning om huruvida jag gillar henne eller inte, men kanske är inte det så viktigt i den här boken.

Battle är en väldigt fin bok, och egentligen är den också riktigt bra. Problemet är att den inte har något djup eller något eget att komma med. Budskapet är tydligt och bra, men alldeles för vanligt och förutsägbart. Inslagen av dans är dock unika i allra högsta grad och de bidrar verkligen till den positiva upplevelse jag får av boken trots allt. Karaktärsutvecklingen Amalie gör är också ett plus, och har du inte redan läst hundratals böcker och söker något relativt lättläst är Battle definitivt en bok jag rekommenderar!

Betyg: 
    

Författare: Maja Lunde
Förlag: Natur & Kultur
Utgivningsår: 2017 (original: 2014) 
Antal sidor (Med eventuellt efterord/tack): 233 st (Inbunden: 231 st)
Åldersgrupp (Enligt mig): 13-18
Serie: -
Originalspråk: Norska
Originaltitel: Battle
Annat: Läst som e-bok

Länkar: 
Du hittar boken på Adlibris, Bokus och CDON

Boken i E-format finns på Adlibris och Bokus


måndag 11 december 2017

Allt jag inte sa

Allt jag inte sa är Yrsa Walldéns debutbok och tidigare i höstas gavs boken ut på det nystartade imprintet Vox by Opal. I romanen möter vi en kvinnlig huvudperson som aldrig nämns vid namn. Hon är just i färd med att börja plugga på universitet och hennes liv håller på att förändras för alltid. När hon dessutom möter sitt livs kärlek, som hon faller för direkt, blir allt komplicerat.

För Dena är inte som någon huvudpersonen har träffat tidigare. Hon vänder upp och ner på huvudpersonens liv och livet på universitetet blir en känslomässig bergochdalbana. När det dessutom visar sig att Dena redan har hittat sin själsfrände ställs allt på sin spets och huvudpersonen måste bestämma sig för hur hon ska gå vidare utan att förlora sig själv på vägen.

Det är introduktion och jag sitter inklämd mellan en kille som jag har glömt bort vad han heter och en tjej som heter Sanna som bor i samma korridor som jag och det är första gången jag ser dig.
s. 9


 * * *

Det första jag känner när jag läser är att det här faktiskt är något nytt, något unikt. Man kan ju inte säga annat än om att det är en riktigt bra start för en bok. Yrsa Walldén gör något vågat i sin debutbok och skriver boken till ”dig”, vilket gör läsupplevelsen väldigt speciell, och intressant. Jag har tidigare aldrig läst en bok som är skriven till en person på det sättet, och det gör boken väldigt fin och betydelsefull för mig.

Ett mindre problem är dock handlingen. Till att börja med är idén till handlingen inte så speciell. Det är klassisk kärlek, fast med en liten tvist, då inslag av HBTQ kommer in, och det gör ju att boken sticker ut lite grann. I övrigt är dock ingenting något nytt, och boken känns dessutom ganska avlägsen. Jag får aldrig grepp om varför huvudpersonen blir förälskad i Dena och det gör att jag har svårt att förhålla mig till det och att berättelsen känns ganska overklig.

Språket däremot är en mycket positiv överraskning. Bortsett från att boken skrivs till ”dig” så gillar jag språkets luftighet. Det är väldigt koprta kapitel, och här passar det riktigt bra, för sidorna bara flyger förbi och boken läses snabbt ut. Och när man har läst ut den sitter man där, lite halvt mållös och försöker förstå vad det är för en vacker berättelse man just har fått ta del av. Jag tycker dock att det ibland går lite väl snabbt fram och väldigt mycket tid passerar på få sidor. Samtidigt hade det varit sämre om det varit tvärtom - kärlekshistorier som utseplar sig på bara några dagar har jag fått nog, för de känns alltid overkliga.

En annan speciell sak med Allt jag inte sa är att huvudpersonen aldrig nämns vid namn. Egentligen trodde jag inte att det skulle ha någon betydelse, men jag inser nu att det faktiskt har det. Istället för att fokusera på en person fokuserar jag på personens känslor och handlingar och relationer med andra människor, och det är ett nytt och väldigt intressant sätt att ta del av bok på. Det blev ett oväntat, men intressant och passande, inslag!

Allt jag inte sa är en kort, liten bok som jag ändå kommer hålla kvar i minnet. Det är inte tack vare handlingen, som är väldigt klassisk och något overklig, utan det är tack vare språket och de speciella och nya berättartekniker författaren tar sig an. Huvudpersonen nämns aldrig vid namn och boken är skriven till ”dig”, och det gör läsupplevelsen unik och väldigt intressant. Dessutom är boken så vacker och oväntad, så den kommer finnas kvar hos mig väldigt länge. 

Betyg: 
   

Författare: Yrsa Walldén
Förlag: Vox by Opal 
Utgivningsår: 2017
Antal sidor (Med eventuellt efterord/tack): 214 st 
Åldersgrupp (Enligt mig): 14+ 
Serie: -
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: Allt jag inte sa
Annat:

Länkar: 
Du hittar boken på Adlibris, Bokus och CDON

Boken i E-format finns på Adlibris och Bokus


lördag 9 december 2017

För att väcka hon som drömmer

För att väcka hon som drömmer är Johanna Nilsson senaste bok och en av årets Augustnominerade böcker. Det är slutet av 1900-talet och Josefins liv vänds upp och ner. Hennes mamma blir sjuk och ligger i koma på sjukhuset, och Josefin kan inte sluta tro att det är hennes liv. Så samtidigt som hon försöker hålla skenet uppe och gå i kyrkan precis som vanligt börjar hon skada sig själv, för att Gud ska bli nöjd med henne och väcka mamma.

Mitt i allt det jobbiga träffar Josefin Marcus. Marcus som förstår att livet ibland gör ont, och som hon kan prata om allt med. Men Marcus har det inte heller lätt och finns inte där för Josefin när hon behöver honom som mest. Veronika, den nya tjejen i klassen, blir Josefins räddning, men på andra sätt drar hon henne bara djupare ned i mörkret. För när mamma inte vill vakna är Josefins lösning att plåga sig själv mer och mer, och snart går det för långt.

Alla andra sov, men hon hade vaknat av den där konstiga värken i huvudet och känslan av att det regnade inuti henne. [...]...det var som något skamligt, som en svart fläck som bar hennes namn. 
s. 3

* * * 

Det första jag tänker är: "Nej, hon heter väl inte Josefin, utan Hanna. Hanna är det ju". För huvudpersonen Josefin är en i det närmsta exakt kopia av Hanna, huvudpersonen i Johanna Nilssons debutroman från 1996. Tjugo år senare och en bok som liknar en annan av samma författare obehagligt mycket. Det känns lite trist, lite tråkigt. Som om författaren fick slut på idéer, men bara var tvungen att skriva något "nytt". Och en Augustnominering på det också.

Det finns dock vissa nya inslag och ett mycket intressant sådant: Kyrkan. Josefins familj är mycket troende och deras liv kretsar kring den kristna tron, och det är intressant att läsa om det ämnet, för det har jag aldrig tidigare gjort. Man får en intressant inblick i pingstkyrkan, Livets ord och de människor som bygger upp sitt liv på tron. Fast i övrigt känner jag mest att "okej, nu kör vi igen! Tusen varv runt motionsspåret, självskadebeteende, frånvarande föräldrar, mörker, hat, ilska, sorg." 

Språket gillar jag inte alls. Jag läste en bok från 2016 av samma författare, och där är språket så annorlunda. Jag vet inte om det har att göra med att den här boken utspelar sig under 80-talet och att författaren vill spegla det med språket, kanske? Hur som helst blir det inte bra, för jag har svårt att läsa boken och få den att flyta på. Språket känns bara platt, tråkigt och dessutom barnsligt.

Jag tror inte ens att min lillasyster skulle uppskatta den nivå språket håller, för det är verkligen barnsligt. Josefin sägs vara fjorton år, men hade det aldrig nämnts skulle jag nog gissa på kanske elva år. Anledningen till det är väldigt oklar, för det minskar trovärdigheten och gör boken allmänt märklig att läsa. Kanske vill författaren framhäva Josefins sårbarhet och att hon är så ung, men enligt mig är det inte lyckat.

Jag måste också nämna slutet. Visst, det är hoppfullt och i någon mån lyckligt, men samtidigt gör författaren det alldeles för enkelt för sig när hon avslutar lite sådär luddigt. I en sådan här bok kan jag dessutom inte riktigt köpa det. Jag är inte nöjd över det lilla hoppet och vändpunkten, utan jag vill ha någon form av bevis för att Josefins liv nu vänder. Men det får man inte, och slutet är alldeles för simpelt för en sådan här tung bok. 

För att väcka hon som drömmer är en av årets nomineringar till Augustpriset, men satt jag i den kommittén skulle den inte ha hamnat där. För det är nära på en exakt kopia av Johanna Nilssons debutroman. Bortsett från en två år äldre karaktär med en annat namn, och en del religiösa - faktiskt intressanta och unika - inslag. Dessutom är språket svårläst och slutet en enorm besvikelse efter den oerhört viktiga och tunga berättelse författaren berättar. 

Betyg: 
    

Författare: Johanna Nilsson
Förlag: Rabén & Sjögren
Utgivningsår: 2017
Antal sidor (Med eventuellt efterord/tack): 336 st 
Åldersgrupp (Enligt mig): 11-15
Serie: -
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: För att väcka hon som drömmer
Annat: Nominerad till Augustpriset 2017

Länkar: 
Du hittar boken på Adlibris, Bokus och CDON