söndag 29 november 2015

Första advent

"När första ljuset brinner, står julens dörr på glänt och alla människor glädjas att fira få advent."

Hur många gånger har man inte hört den här fina adventsdikten? Hur många gånger har man inte sagt den och mumlat lite i slutet, bara för att man inte vetat hur den egentligen går? Well, now we know. Fast det verkar finnas lite olika varianter...

Idag är det första advent - Vilket skämt. (Jag ville egentligen inte skriva det där töntiga rimmet, men jag ville få fram min poäng som följer. Jag hittade inga bra synonymer till "skämt".) Ja, wow! Vilken adventskänsla man får av det väder den här dagen har erbjudit. Jag vet inte hur det ser ut i resten av landet, men här i Stor-Stockholm är det regn och rusk och... enligt mina källor halvkyligt. Måste erkänna att jag faktiskt inte varit ute någonting idag. Det närmsta jag kom den friska luften var när jag satt i hallen och min lillasyster öppnade dörren och inte stängde den...

Dagen till ära har inte inneburit något mer intressant än pluggande. Egentligen hade jag inte så mycket att plugga till, men vi ska skriva egna låtar på musiken. Det har gått sådär, det är svårt. Melodin är väl färdig, men att sitta och skriva en text i oljudet i skolan är otänkbart. Och nu är det inte mycket tid kvar. Så jag tänkte att jag skulle passa på när jag var ensam hemma. En och en halv timmes arbete resulterade i fyra/fem påbörjade texter som jag raskt raderade och lite panik. Jag får väl säga att jag skrev en låt med teckenspråk när jag skickar min ljudinspelning till läraren...

Sedan läste jag lite i Francesca av Melina Marchetta, som är riktigt bra. Därefter kollade jag runt i alla skolkataloger, räknade hur många gånger jag stått upp på klassfotot (2/9 gånger (och 2 kataloger är borta, än finns hopp)), försökte utreda vissa personers mystiska försvinnanden och kollade hur många olika stavningsvarianter som finns på vissa personers namn. 


fredag 27 november 2015

Filmrecension: "Mockingjay part two"

Jag var och såg den avslutande delen i The hunger games förra torsdagen. Det har varit mycket i skolan så den här recensionen fick vänta lite. Jag ville även recensera klart hela serien innan jag avslutade allt. Och nu är vi alltså här. It's all over. Min bokrecension på boken finner ni förresten här. Där skrev jag mer om handling och karaktärer, medan här skriver jag mer som en jämförelse med boken och lite mer om filmen i sig. Och i samma länk hittar ni också filmrecensioner och övriga bokrecensioner. Där kan ni läsa mer om mina åsikter om filmserien i allmänhet. 

Till att börja med. Varför all negativ kritik? För hur mycket dåligt har man inte hört: "För lite känslor, bara en massa krig, inget som berör, inget händer". Jag har svaret. Boken är precis så. Eller nja, inte precis, men ungefär så. Det är inte direkt någon spirande kärlek vilket jag verkligen saknar. Jag blev verkligen besviken när jag läste om boken, för jag mindes den som så mycket mer. Men, men. Det är fortfarande en underbar bok. Nu tillbaka till filmen, som jag tycker får orättvis kritik av de som inte läst boken. Har man läst vet man att boken är just som filmen. Det är trasiga människor och allt är mörkt och förfärligt. Ungefär så ja. 

Så filmen är enligt mig riktigt lyckad. I princip allt är med från boken, vilket ju är kul och bra. Något som däremot inte är med så mycket som i boken är alla sjukhusbesök som bara gör en ännu mer deprimerad. Det saknar jag faktiskt inte alls. Det är så mycket sorg och förfäran över allt ändå, ett armband med texten "Mentalt desorienterad" är inte nödvändigt. Liksom i boken berörs man inte av någon slags kärlek särskilt mycket. Det beror inte på dåligt skådespel, utan det är bara brist på varan, vilket är synd. Men skyll inte på filmen, eller något annat, för den delen. Det är själva grejen att allt bara är mörker och sorg. Det är viktigt att belysa det också.

Man har lyckats att få med mycket från boken och många citat är med vilket är riktigt kul och det gör att man verkligen känner igen sig från boken. Ofta blir det som en helt annan historia när man ser filmatiseringen av en bok, men inte här. Däremot kan det diskuteras hur bra andra halvan av boken gör sig som film. Det är några riktigt världsomvälvande händelser. Det är mest krig, sorg och död, död, död. Och lite kärlek och lycka. Delvis kändes det som att det var så lite som hände i filmen och ändå var den så lång. Vissa händelser och fina citat saknade jag, som faktiskt gav en mer förståelse kring allt som händer.

Måste ju bara påpeka hur vacker filmmusiken är. Det är så snyggt komponerat och allt ger verkligen en mäktig känsla. Musiken passar verkligen in till händelserna. Det är den här mäktiga upptrappningen, lite sorgliga toner när man mest vill gråta och sedan kommer det lite lycka och musiken blir plötsligt ljus och man torkar tårarna och sedan är man tillbaka vid sorgen igen. Men så vackert och snyggt gjort! Om ni inte redan lyssnat; Lyssna definitivt på "Primrose" och "There are worse games to play/Deep in the meadow".

Liksom i förgående filmer är miljöer och allt trovärdigt uppbyggt. Det är den rätta känslan över allt. Det är så högteknologiskt och rent i staden, men ändå är det så... obehagligt. Det är precis den känslan som förmedlas till mig när jag läser boken och ser filmen. Slutet har man lyckats riktigt bra med. Trots att Philip Seymour Hoffman (Plutarch Heavensbee) inte var med på grund av hans tragiska bortgång, kändes slutet inte "fel". Man lyckades lösa situationen bra och det var trovärdigt med brevet som ersatte den scen där Plutarch skulle varit med.

tisdag 24 november 2015

"Djupa ro"

Av Lisa Bjärbo

Förlag: Rabén & SjögrenUtgivningsår: 2015 
Antal sidor (Med eventuellt efterord/tack): 266 st 
Åldersgrupp (Enligt mig): 13-17
Serie: -
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: Djupa ro
Annat: 

Handling:
Jonathan är död.
Dom hittade honom igår.
Vi måste åka hem.
Det blir aldrig normalt.

I det lilla småländska samhället Ingelstad hittas nittonåriga Jonathan död. Det är mitt i sommaren, och hans kropp ligger livlös vid Djupa Ro. När beskedet når de närmsta fyra vännerna återvänder de en efter en till sin barndomsort, och samlas igen för första gången på nästan ett år. På pappret är det för att gå på begravningen. Men egentligen handlar det nog minst lika mycket om att överleva.
-Bokens baksida

Omdöme: Det här är en så hemskt sorglig, men ack så vacker, bok. Det är en intressant, men inte unik, handling. Det är många tankar och känslor som får en att tänka till. Kunde man ha stoppat det som hände? etc Och det här med att inte veta varför och de förbjudna och hemska tankarna som kommer. Det är en intressant roman med fokus på att hålla ihop, överleva och alla tankar och känslor. Resultatet blir riktigt bra. 

Det är ett lättsamt språk. Det är rakt på sak och aldrig några tveksamheter. Det är ett ungdomlig språk och jag tycker det passar bra för det känns äkta och gör att man orkar vidare utan att bryta ihop. För det är sorgligt trots ett lättsamt språk. Det går inte att undkomma, men den hemska sorgen minskas skickligt sätt. Det är korta kapitel och det går därför snabbt att läsa. Jag gillar Davids berättarröst. Han har många fina tankar och det är intressant att följa hans relationer till vännerna och hur han reagerar här:

"Nu är hans plats tom. Det är en plötslig insikt som kommer från ingenstans, och jag vill tvinga Ludde och Paula att flytta närmare varandra för att slippa se ytan mellan dem, men jag gör det inte, för vem gör sånt? 

Vi har lämnat en plats åt Jonathan av gammal vana. 
Nu gapar den mot mig som ett hål, och jag fastnar med blicken på den och kommer inte loss."
Sid. 21-22

Saker som inte borde ha någon betydelse får plötsligt en stor betydelse och det är så hemskt sorgligt, men också vackert någonstans. 

Alla karaktärer är så olika och de har alla olika sätt att hantera sorgen på vilket är intressant. (Gud vad jag använder ordet intressant mycket. Borde hitta några synonymer). Jag gillar också att de förstår innebörden av att ha varandra och börjar tänka på framtiden. Något som ofta glöms bort, med all rätt. Att det kommer fram olika saker som de inte berättat för varandra är också intre... bra. De har alla haft olika syn på Jonathan och visar nya sidor efter vad som hänt. Det är lärorikt och tänkvärt. 

Boken utspelar sig i riktigt mysiga miljöer med den här "alla känner alla-känslan". Att man får en inblick i det också med hur det är så lätt att få en identitet som "Han-som-kände-killen-som-drunknade. För det finns självklart både positiva och negativa saker. Ibland var det svårt att förstå huruvida vännerna bråkade eller om det bara var på skoj. Alla känner varandra så bra och kunde lika gärna ha skojat än varit arga på riktigt, men det var ibland svårt att förstå utifrån. 

För att sammanfatta: Med ett rättframt och ärligt språk minimeras smärtan något, men bedrövelsen finns ändå där i bakgrunden och lurar. Det är trovärdiga och ärliga karaktärer och de har en så fin och stark vänskap. Det är väldigt fina skildringar av hur det är när något hemskt händer och det är verkliga tankar som berör. Helt klart en riktigt bra bok som jag gillar.

Betyg: 


söndag 22 november 2015

"Revolt"

Av Suzanne Collins

Förlag: Bonnier Carlsen
Utgivningsår: 2010 (Engelska) 2012 (Svenska)
Antal sidor (Med eventuellt efterord/tack: 336 st
Åldersgrupp (Enligt mig): 11+
Serie: Hungerspelen, Del 3
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: Mockingjay
Andra delar i serien: Balladen om sångfåglar och ormar, Hungerspelen,  Fatta eld, Filmer: The Hunger gamesCatching fire, Mockingjay part 1 & part 2 
Annat: 

Obs! Recensionen innehåller spoilers från tidigare delar 

Handling: Katniss har överlevt Hungerspelen två gånger. Men hon är fortfarande inte i säkerhet. En revolution börjar ta form. Och det verkar som om alla är delaktiga i planeringen - alla utom Katniss. Ändå måste hon spela den viktigaste rollen i den slutgiltiga striden. Katniss måste bli deras Härmskrika, symbolen för revolten, oavsett vad det kommer att kosta henne.

Omdöme: Besvikelse. Sedan sorg, tomhet, för nu är det verkligen över. Jag läste Revolt för ca 3 år sedan och bestämde mig nu för att läsa om den. Jag mindes den verkligen inte som så mörk och fylld med sorg. Lite mer kärlek trodde jag att det var. Det är faktiskt mer kärlek och känslor i de två tidigare böckerna och då är ju det mesta bara ett skådespel. Collins ska ändå ha cred för att hon lyckas bygga upp en trovärdig historia med ett så totalt mörker utan att tråka ut mig. För det är spännande och intressant, men lite mer glädje hade inte varit dumt.


Som vanligt är språket bra när Collins skriver. Det är rått och kaxigt och samtidigt fint och humoristiskt. Även i språket finns den här dysterheten, hatet, hopplösheten och dekadensen. (Ett nytt ord jag lärt mig : / ) Det är vid många tillfällen man inte vet om man ska gråta eller skratta av bedrövelse. Som i citat längst ner. Det är ett tungt språk, men det finns också gånger då de lyses upp av hopp, humor och framgång.

Karaktärerna följer samma linje som resten av boken. De är trasiga, bedrövade, har förlorat så mycket och vet inte om det är värt att kämpa längre. Riktigt deprimerande, men någonstans finns det hopp och det är vad som gör att jag minns den här boken som så fin och hoppfull, tror jag. Det är riktigt synd om Katniss och hon har många intressanta, men jobbiga tankar. Som hur hon tänker på att så många dött på grund av henne och att hon inte förtjänar att vara lycklig. Och Peeta, jag gillar inte att (Spoiler) han aldrig blir riktigt sig själv igen. Jag saknar den ödmjuke killen som tog hand om Katniss, fast han finns delvis kvar. (Slut på spoiler). Jag tycker inte heller att det är bra att så många dör. Fast Suzanne Collins hade lite mer förnuft än Veronica Roth gällande dödsfallen...

Det är väldigt mycket sjukhus i den här boken. Katniss och andra åker in och ut från sjukhuset. Hon vandrar runt och bryr sig inte om någonting och har blivit diagnostiserad med "Mentalt desorienterad" flera gånger. Tillslut blir det lite för mycket hopplöshet och sjukdom. Och slutet gillar jag, när (Spoiler) Katniss inser att Snow har rätt om Coin och man förstår hur mycket han beundrar henne. Och Katniss väljer rätt kille! (Slut på spoiler)

För att sammanfatta: Känslorna hamnar i skymundan för hopplösheten, hatet, sorgen och mörkret. Det är mörker och sorg överallt. Handlingen, språket, karaktärerna. Men jag gillar ändå hur Collins får fram den punkten på ett inte alltför smärtsamt. Däremot hade lite mer av varan kärlek gjort den här boken ännu mer fulländad. Det är faktiskt mer kärlek i de andra böckerna och då är det inte helt äkta ens. Fast jag förstår hela tanken med alla trasiga människor, det är unikt och intressant.

Betyg:


"Ibland kommer doktor Aurelius på besök. Jag tycker om honom för han säger inte dumma saker som att jag kan känna mig fullständigt trygg eller att han vet att jag inte förstår det nu, men att jag en vacker dag kommer bli lycklig igen. Han säger inte ens att det är påväg att bli bättre i Panem nu. Han frågar bara om jag känner för att prata och när jag inte svarar så somnar han i sin stol. Jag tror faktiskt att han kommer på besök för att han behöver en tupplur. Arrangemanget fungerar för oss båda."
Sid. 302

I den här recensionen försökte jag fokusera mest på den här boken, men jag har mycket mer angående serien jag vill skriva om, så håll utkik!


fredag 20 november 2015

Filmrecension: "Catching fire"

Nu var det ju ett tag sedan jag skrev att jag hade sett om de tre första filmerna i Hungerspelen. Och ett tag sedan jag sa att jag skulle recensera första och andra filmen. Vilket jag klarade till 50%, för jag recenserade faktiskt "The Hunger games". Nu har jag även hunnit se om de två första filmerna och jag äntligen ta tag i en recension av andra delen. Här är förresten min bokrecension och VARNING för SPOILERS om du inte läst/sett första delen. Då råder jag dig att hoppa bort från det här inlägget innan du råkar läsa någon spoiler. (Tro mig, det är lätt hänt, när man är nyfiken...)


Det är något med just Catching fire som gör att den passar riktigt bra som film. Det är mycket action, med handlar också mycket om taktik, tala till folket, vänskap, kärlek mm. Det är en mycket bredare handling än första boken och filmen och det gör att det blir inte för inrutat på samma sak. Istället blir det ett riktigt bra flyt i den här filmen som gör att den överträffar första filmen. Det är många intressanta vändningar och andra situationer som gör att man fastnar i handlingen och överrumplas många gånger.

Miljöerna och allt är riktigt bra gjort. Huvudstaden, distrikten, studion och träningscentret till Hungerspelen. Miljöerna och alla specialeffekter känns verkligen äkta. Alla kläder är också så himla bra gjorda. Skådespelarna är riktigt bra de med. Jag vet ingen som jag inte gillar. Alla spelar trovärdigt och passar för sina roller. Relationen mellan Katniss och Haymitch växer sig starkare här och att man får fram det gillar jag. Att man också får fram den svårtydiga relationen med Peeta och Katniss utan att det känns tjatigt är också riktigt bra.

Det här är en väldigt känsloladdad bok och det är en anledning till att den blir så bra som film. Det är kärlek, vänskap, sorg och ilska och på något mystiskt sätt binds alla de här känslorna ihop på ett bra sätt. Jag älskar all kärlek och vänskap som finns med och jag gråter överallt, även i de lyckliga stunderna... Trots att jag vet vad som ska hända lyckas den här filmen överraska mig flera gånger om. Det är mycket som handlar om taktik i den här serien och i del 2 är det mer än i första. I alla filmerna har man scener från Snows, spelledarna och distriktens perspektiv. I böckerna får man ingen inblick därifrån och därför är det kul att man fått med det i filmerna. Det gör att man får ett större perspektiv på allt och det politiska blir ännu större och intressantare. 

Det finns inte mycket från boken jag saknar i filmen. Man har lyckats få med nästan allt som känns viktigt, men det finns några speciella saker jag saknar. (Spoiler) I början visar Plutarch Heavensbee en klocka för Katniss för att ge ledtrådar om arenan. Under spelen skickar Haymitch och revolutionärerna bröd enligt ett speciellt mönster för att genom kod visa när de ska rädda spelarna. Det här saknar jag, för det visar taktik ännu mer och det var spännande att läsa om det och när man förstod vad det betydde. Det tog boken till ännu en ny nivå och därför saknar jag det i filmen. (Slut på spoiler)

Den här filmen håller helt klart måtten och överträffar första filmen med bravur. Miljöer, kostymer och effekter är alla trovärdiga. Det märks att man har prioriterat det. Skådespelarna är superbra och alla känslor kommer fram bra. Det är inte mycket som saknas i filmen, förutom det här vanliga med tankar och känslor. 

torsdag 19 november 2015

Jaha, då var det över.

Tills vidare. Jag har inte gett upp hoppet om en novell, film eller något annat än. Oj, märker nu att jag
inte ens skrivit vad jag pratar om. Tänkte att ni kanske la ihop ett och två. Premiärdatum för Mockingjay part two igår och bilden. Ja, jag pratar alltså om Hungerspelen som nu är helt slut.

Tre år senare och på mindre än tre timmar har allt bara tagit slut. 2012 läste jag första boken och blev förälskad. Sedan läste jag de andra böckerna också och såg därefter filmen. När andra filmen hade premiär såg jag den också. Förra året var jag på premiären mitt i natten av Mockingjay part one. Därefter försvann Hungerspelen i mängden och Divergent hamnade högst på listan. Jag hade tydligen tröttnat på serien. 

Nu i höst läste vi första boken i serien i skolan och jag blev arg på mig själv för att jag fått för mig att jag hade tröttnat på serien. Jag blev mer förälskad än någonsin och såg om filmerna. Därefter fortsatte jag "Operation omläsning". Sedan såg jag om de två första igen och den första igen. Och idag har jag sett den avslutande filmen på den nya Filmstaden Scandinavia i Solna. Och innan det läste jag också ut Revolt

Så nu är det faktiskt helt över. Åtminstone med överraskningar, men jag kan lova att jag kommer läsa om böckerna minst en gång i livet och se om filmerna minst tre gånger. Så helt över är det faktiskt inte. Och jag läste dessutom någonstans att filmskaparna ser över möjligheterna att göra en till film och det är vad jag håller fast i just nu. Om bara Suzanne Collins kunde skriva en novell eller något...

Jag kommer antagligen recensera Catching fire (som jag inte hunnit med än...) imorgon och därefter Revolt. Och sedan blir det en recension på den här filmen. Men jag kan redan nu säga att det var en fantastisk upplevelse. Jag blev riktigt imponerad av filmen.

Efteråt stannade jag kvar i säkert 5 minuter. Det låter kort, men det var långt i en tom salong med folk som väntade utanför på att få städa. Jag ville se om det stod något speciellt om Philip Seymour Hoffman, som spelade Plutarch Heavensbee, men tyvärr gick bort i början av 2014. Förövrigt tyckte jag man fick till det bra utan att ha med honom i slutet. Jag vet egentligen inte varför jag stannade, det skulle säkert inte stå något speciellare än "In memory of". Men ändå, kändes viktigt. Fast jag antar att det också var lite för att samla mig efter min gråtattack som jag stannade. Jag gick innan eftertexterna var slut och fick aldrig se något. 

tisdag 17 november 2015

"Lola and the boy next door"

Av Stephanie Perkins

Förlag: Usborne publishing
Utgivningsår: 2011
Antal sidor (Med eventuellt efterord/tack): 375 st
Åldersgrupp (Enligt mig): 12-17
Serie: Fristående, Del 2
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: Lola and the boy next door (sv. Lola och pojken i huset bredvid)
Andra delar i serien: Anna och den franska kyssen, Isla and the happily ever after
Annat: Läst på engelska.

Handling: Lola har nästan glömt allt som hände för två år sedan. Hon har numera ett lyckligt liv med en perfekt pojkvän och bästa vän. Men när flyttbilen rullar in vid grannhuset kommer minnena tillbaka. Hon hoppas in i det sista att hon ska ha tur igen, men sanningen är den värsta tänkbara. Cricket Bell, som sårade henne så, som hon lät sig förlora sig helt i, har flyttat tillbaka till grannhuset. Trots att Lola försöker att undvika honom möter hon honom för ofta och det verkar som att han kanske inte riktigt kunnat släppa henne heller. Fast varför bryr hon sig? Hon har ju den perfekta pojkvännen och hon är inte intresserad av Cricket. Eller?

Omdöme: Det är något med Stephanie Perkins böcker som gör att jag både älskar och nästan hatar dem. För gud vad irriterad man blir när inget händer. Man vet, och alla i boken vet, men ändå så besvaras kärleken inte förrän det bara är ett tiotal sidor kvar. Så sjukt! Redan från början förstår man hur de känner för varandra och ändå kan de inte erkänna det för sig själva och vara lite omtänksamma och ge lite mer gläjde till oss läsare. Fast det är ändå något fint över utvecklingen av kärleken. Riktigt vackert, faktiskt. Och det här med att inte våga släppa taget och erkänna för sig själv att personen inte är rätt. Bra budskap, liksom allt annat i boken.

Det här är den första normaltjocka boken jag läst på engelska och från början var jag rädd att jag skulle missa en massa detaljer, men så blev det inte. Det är ett enkelt språk som är lätt att hänga med i. Det är luftigt skrivet och det flyter på bra, samtidigt som språket är fyllt av känslor och tankar. Och då är handlingen inte heller den särskilt okomplicerad. Det är underhållande dialoger och beskrivningar och Lolas tankar lockar också ofta till skratt. Den här boken är ett varmt tips om du vill läsa något lagom utmanande på engelska.

Cricket är inte svår att gilla och det gör jag. Han har ett så stort hjärta och han är så hjälplöst förälskad i Ni (som läst) vet vem att man både vill skratta och gråta. Lola är liksom Anna från tidigare bok lite svårare att älska, men hon är modig och vågar vara sig själv. Hon är ganska naiv och feg ibland, men det blir bättre och det är det som gör att jag säger att jag gillar henne efter att ha läst hela boken. Jag gillar Lola. Att St. Clair och Anna är med i boken är riktigt kul. De har förändrats så himla mycket och det är kul att läsa om dem från ett nytt perspektiv.

Jag måste bara säga att jag älskar Lola och Crickets relation någonstans där i mitten. När de är vänner och sitter och pratar mellan sina fönster. Det verkar så mysigt och bara att veta att man bara kan öppna fönstret och ha en vän på andra sidan. Allt om designande av kläder och konståkning är riktigt roligt och intressant att läsa om. Det är kul när man lär sig lite om olika saker när man läser.

För att sammanfatta: Det är en långsam utveckling till den besvarade kärleken, men när den kommer har man väntat länge och ändå så överträffas alla förväntningar. Så trots att det är lite irriterande att kärleken aldrig kommer blir det tillslut bra och därför älskar jag den här boken trots allt. Jag gillar språket som både är enkelt och utvecklat. Det är enkelt att läsa samtidigt som det är fint och ger många tankar. Cricket är super och så även Lola. Och St. Clair och Anna är tillbaka! :)

Betyg: 


(Ni som burkar läsa min blogg kanske vet att jag för ett tag sedan började försöka skriva kortare recensioner. Vet ni vad, vi glömmer det, va? Åtminstone för de böcker som har gjort sig förtjänta av mycket mer än bara 20 rader lovord.)

söndag 15 november 2015

Böcker att se fram emot nästa år

Tro det eller ej, men det är faktiskt inte alls långt kvar på år 2015. Och därmed inte alls långt kvar till år 2016 heller. Logiskt. Jag har hittat många intressanta böcker som kommer ut i början av nästa år. Bland annat kollade jag i Modernistas vårkatalog som ni hittar här.

De intressanta böcker jag hittade är de som följer:

Den ihåliga vålnaden av Jonathan Stroud
Det här är en underhållande och spännande serie om spökjägare. Det här är tredje delen och serien heter Lockwood och CO. Böckerna passar i alla åldrar och de är roligt skrivna och samtidigt väldigt spännande och det blandas också in lite deckare.

Ljug för mig av Becca Fitzpatrick
Jag har hört talas om författarens andra böcker, men aldrig läst dem. Det har känts som att de är lite för mycket romantik, men jag vet inte riktigt. Den här boken däremot lät riktigt bra; Romantik, mystik och en lite tragisk historia. Haha! Fast den låter riktigt bra.

Förlorade själars stad av Cassandra Clare
Del fem av sex i fantasyserien The mortal instruments. Jag har inte läst fyran än, men jag ser ändå fram emot den här boken. Kanske kan jag läsa den innan jag fyller 20? Det här är en riktigt bra serie och det är kul att den fått så mycket uppmärksamhet att den ska bli tv-serie i början av nästa år.

Glastronen av Sarah J. Maas
Jag har hört talas om den här boken på engelska, men kände att jag ville vänta tills den kommer på svenska. Vilket den snart gör. Det är en fantasyserie och detta är alltså första boken.

Rosensällskapet av Marie Lu
Del två i Marie Lus nya serie Den unga eliten. Jag gillar den inte som Legend, men någonstans fascineras jag mycket av det mörka och mystiska och hotfulla som finns där. Och det är riktigt utstickande karaktärer.

fredag 13 november 2015

"Den andre Will Grayson"

Av John Green & David Levithan

Förlag: Rabén & Sjögren
Utgivningsår: 2010 (Engelska) 2011 (Svenska)
Antal sidor (Med eventuellt efterord/tack): 316 st
Åldersgrupp (Enligt mig): 13-16
Serie: -
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: Will Grayson, Will Grayson
Annat: 

Handling: Will Grayson har två regler för att överleva vardagen och slippa bli sårad: 1. Håll käften. 2. Inte bry sig. Hans ända vän är den enorma bekymmerslösa homosexuella Tiny Cooper som har en ny pojkvän minst en gång i veckan. Trots sina regler blir Will medlem i "Homo-Hetero-Alliansen" med tre (nu fyra) medlemmar varav en är Tiny, vilket tillslut gör att Wills liv vänds upp och ner totalt.

Den andre Will Grayson funderar på att antingen ta livet av sig eller alla andra. Det enda som hindrar honom är Isaac, kärleken på nätet som förstår Will som ingen annan. Och Maura, den enda i skolan som delar hans tankar och skickar uppmuntrande lappar och frågar om de ska skolka.

Efter ett avslöjat falskleg och en misslyckad dejt träffas Will Grayson och Will Grayson i en helt osannolik del av Chicago. Det blir början på två nya liv som knyts ihop på det mest osannolika sättet. Det leder till starkaste kärleken, sorgen och vänskapen och killarnas liv har förändrats för alltid. Om Will Grayson bara hade följt reglerna och den andre Will Grayson inte hade tillåtit sig känna lycka.

Omdöme: Den här boken föll mig inte riktigt i smaken, trots att jag någonstans av en oförklarlig anledning försökte övertyga mig själv om att jag älskade boken. Men så är inte fallet. Den är alldeles för brutal och rå. Handlingen lät riktigt intressant, men det blev inte så bra som jag önskade. Det finns mycket humor, men den är för rå och blir bara konstig och riktar in sig på för brutala saker. Kanske passar bokens stil äldre och killar bättre? Och den flummiga kärlekshistorien som kom in passade inte alls. Det borde ha fokuserats mer på Will Graysonarnas relation.

Språket är riktigt fascinerande och idén med att skriva varannat kapitel är riktigt bra. Författarna skriver väldigt olika, men trots det blir det ett riktigt bra resultat och det känns mest naturligt med språket som förändras. Båda författarna skriver underhållande och man lär känna Will Graysonarna bra när de skriver om en var. Jag gillade inte riktigt att det i Levithans del bara var små bokstäver. Det blev svårt att läsa ibland, men förklaringen jag läste här var bra! Där står det också annat kul om boken.

Bokens karaktärer är ganska udda och gör mig både glad och ledsen. Tiny Cooper är solklar och jag blir nästan avundsjuk på hur han kan vara så bekymmerslös och älska sig själv och alla andra så lätt. Och hur han bara förlorar sig själv i sin musikal. Han är en riktigt häftig karaktär. Will Grayson är också en kul en. Han är charmig och smart, men jag har svårt att tänka mig honom som en som håller käften och inte bryr sig. Den andre Will Grayson gillar jag inte lika mycket. Han gör mig sorgsen och är ganska trist. Men de gånger han är riktigt lycklig och tar tag i sitt liv beundrar jag honom för.

För att sammanfatta: Det finns något i den här boken som gör att jag vill ge den de finaste orden, men jag kan inte för det är inte så jag känner. Den här boken har en hård attityd med rå humor, vilket inte passar mig. Språket gillar jag annars och att författarna skriver varannat kapitel är intressant och positivt för boken. Jag gillar att alla karaktärer är så olika och Tiny Cooper är ju bara för underbar. Jag tror att det här är en sådan bok som man antingen älskar eller säger att den är "okej". Jag säger "okej".

Betyg: 
  

onsdag 11 november 2015

Filmrecension: "City of bones"

City of Bones (sv. Stad av skuggor) är första boken i Cassandra Clares fantasyserie The mortal . Boken blev film 2013 och nu har även jag sett den. Här är min bokrecension, där ni också kan läsa mer om handlingen. 
instruments

Jag vet inte vad jag hade förväntat mig av den här filmen, men jag tror att den ändå kom ganska nära mina förväntningar. Fast mina förväntningar var väl inte skyhöga. Jag har hört mycket negativt om filmen och jag håller på flera sätt med. Men överlag är det en bra gjord film som inom vissa delar imponerar mycket.Men skådespelarna, alltså. Nej, dem gillade jag inte. Tolka inte det här fel, för de spelar riktigt bra, men deras utseende och gester passar inte. Clary är nog den karaktär som stämmer bäst överens med min tolkning utifrån boken. Och Jace stämmer minst. Hans utseende blev helt fel. Jag hade tänkt mig honom som brunett och inte så "hård". Och han har inte alls samma personligheter som i boken.


Miljöerna däremot är riktigt lyckade. Institutet kändes verkligen rätt och så även lägenheten där Clary bor. Pandemonium och hela staden passar faktiskt riktigt bra och man har på ett imponerande sätt fått till alla miljöer. Det ligger verkligen en mörk och lite orolig känsla över staden och alla runor som återkommer överallt gör att det känns ännu mer äkta. Fast lite för många runor blev det ändå där i början, va?

Trots att det är en riktigt lång och innehållsrik bok så har man ändå lyckats få med mycket. Självklart saknas mycket, men det är mest obetydelsefulla delar. Man har lyckats komprimera innehållet på ett snyggt sätt utan att förstöra alltför mycket av upplevelsen. Dock tycker jag inte att det ryms särskilt mycket känslor alls i filmen. Det kändes aldrig som att det fanns någon kärlek mellan (ni som läst vet vilka), utan plötsligt stod de bara där i trädgården och kysstes? Och inte mycket vänskap fanns det heller plats för. Allt gick verkligen för fort, men jag förstår att det är svårt att göra om en så lång bok till film.

Överlag har man lyckats riktigt bra med den här filmen. Man har fått med det mesta och miljöerna imponerar. Skådespelarna funkar för det mesta, även om vissa inte var som jag tänkt mig. Känslor har desvärre prioriterats ner och actionen har tagit överhanden, vilket är synd, för målgruppen och intresset kunde ha blivit ännu större med lite mer kärlek och känslor. Nu hoppas jag att man lyckas ännu bättre med tv-serien baserade på bokserien (Shadowhunters), som har premiär i USA i början av nästa år. Längtar!

måndag 9 november 2015

Feeling of Mockingjay

Nu är det bara 9 dagar kvar till premiären av Mockingjay part two. Redan på torsdag har filmen smygpremiär, men dit hann jag dessvärre inte få biljetter. Jag hade inte tänkt gå på den riktiga premiären heller då den börjar kl. 23.59 på onsdag. Förra året var jag på premiären av Mockingjay part one vid midnatt. Det var superhäftigt. Eller ja, just då var det superhäftigt. Inte när jag kom hem 3 på morgonen och fick 3 timmars sömn. Och på morgonen mådde jag inte bra alls. Jag mådde illa, fast jag var faktiskt inte särskilt trött, förvånande nog. Den dagen fick jag stanna hemma från skolan och nästa dag trodde alla att jag hade varit för trött för att gå till skolan. Pinsamt. Fast så var det inte, jag lovar.

Nu är jag i alla fall riktigt taggad för fortsättningen på den underbara filmen. Jag har sett om de tre filmerna och läst om första och andra boken och jag är på gång med sista boken också. Och nu laddar jag upp med en snygg bakgrundsbild på datorn också. Kanske lite nördigt, men så roligt. Alltså, jag har plötsligt blivit riktigt bra på att använda Photoshop och nu använder jag det hela tiden, bara för att jag kan! Observera att det inte är mina bilder, jag lånar dem bara för min egen skull!



"Fatta eld"

Av Suzanne Collins

Förlag: Bonnier Carlsen
Utgivningsår: 2009 (Engelska & Svenska)
Antal sidor (Med eventuellt efterord/tack): 330 st
Åldersgrupp (Enligt mig): 12+
Serie: Hungerspelen, Del 2
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: Catching fire
Andra delar i serien: Balladen om sångfåglar och ormar, HungerspelenRevolt, Filmer: The Hunger games, Catching fire Mockingjay part 1 & part 2
Annat: 

Obs! Recensionen innehåller spoilers från tidigare delar 

Handling: Mot alla odds lyckas både Katniss Everdeen och Peeta Mellark överleva Hungerspelen. De återvänder hem som hela nationens hjältar och allt borde vara bra nu. Men det ryktas om en revolt mot huvudstaden - en revolt som Katniss och Peeta kanske har hjälpt att starta. Medan nationen följer Katniss och Peetas segerturné ökar spänningen i landet. Insatserna stiger. Ett enda snedsteg och följderna blir ofattbara.
-Bonnier Carlsen


Omdöme: Nu förstår jag varför jag försökte lägga den här serien bakom mig. Den gör mig beroende och jag blir helt nördig och kan inte släppa något. Så varför skulle jag läsa om den? Jo, den är ju så himla bra. Det är just så en bok eller serie ska vara; svår att lägga ifrån sig och stannar kvar i tankarna länge. Det här är en riktigt bra fortsättning på en bok som borde vara riktigt svår att nå upp till. Jag kan dock inte säga vilket som är min favorit i serien. De kompletterar varandra.


Bokens språk är som tidigare nämnt riktigt bra. Det är utstickande, kaxigt, utvecklat, underhållande, beskrivande och svårt. Eller nja, inte svårt, men det är fint och utvecklat. Samtidigt är det lättläst och det är ofta lätt att förstå och relatera till Katniss känslor och tankar. De beskrivs också bra och målande. Dialogerna är väldigt underhållanden och språket i sig för hela tiden handlingen framåt. Det är svårt att lägga ifrån sig boken.

Handlingen är intressant och unik och ger upphov till många tankar och man kan inte släppa den efter att man läst klart. Det händer hela tiden mycket. Vad jag gillar speciellt med den här bokens handling är hur allt byggs upp. Det är från början lite oroligt, men utvecklas sedan till något så mycket mer, vilket är spännande. Att det händer så mycket olika saker är också bra. Hade det bara handlat om en stor sak hade det blivit trist i längden att läsa.

Karaktärerna är fantastiska, vilket jag nämnde i tidigare recension också. Jag gillar hur de utvecklas och även vänskap och kärlek mellan t ex Katniss och Peeta, och Haymitch. De knyts fina band mellan alla karaktärer och de utvecklas mycket i den här boken. Jag tänkte inte skriva om huvudkaraktärerna, som var med i förra boken också. De skrev jag om i den recensionen, men det har tillkommit några nya favoritkaraktärer för min del. Finnick är en himla skön och skör karaktär. Jag gillar hur han kan verka så perfekt på utsidan, men egentligen är så skör. Det är en viktig sak, tycker jag. Han är riktigt rolig och trevlig också och han tillför mycket, speciellt skratt, till boken.

För att sammanfatta: Den svåraste boken att skriva i en trilogi levde helt upp till mina förväntningar, om än överträffade dem. Jag älskar den här boken. Vänskaps- och kärleksband knyts hårdare och det är en spännande känsla i bakgrunden hela tiden. Det händer alltid mycket och olika saker, så det blir aldrig trist att läsa, vilket gör att den här boken lyckades överträffa mina förväntningar på en andra bok i en trilogi.

Betyg: 

 

lördag 7 november 2015

"Ett folk utan land"

Av Melina Marchetta

Förlag: Gilla Böcker
Utgivningsår: 2009 (Engelska) 2015 (Svenska)
Antal sidor (Med eventuellt efterord/tack): 400 st
Åldersgrupp (Enligt mig): 13-17
Serie: Inte direkt en serie, men det har skrivits två fristående uppföljare som inte översatts till svenska än.
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: Finnikin of the Rock
Andra delar i serien: Froi of the Exiles, Quinatana of Charyn
Annat: 

Handling: I tio år har Finnikin levt i exil. Han har inte varit i hemlandet Lumatere sedan den kaotiska tid då kungafamiljen blev brutalt mördad och en förbannelse lades över landet. Nu håller förbannelsen Lumateres folk fångna inom rikets gränser och hindrar de som tvingades fly att återvända hem. På Finnikins resor för att hjälpa Lumateres utsatta exilbefolkning träffar han Evanjalin, en ung kvinna som hävdar att hennes drömmar kan leda honom till Lumateres rättmätiga tronföljare, den enda som kan häva förbannelsen. Hon hävdar också att Finnikins pappa, den forne kungens hedersvakt, inte dog i Lumatere utan sitter fängslad, och tillsammans ger de sig av för att rädda honom. Och Lumatere.
-bokus.se

Omdöme: Jag vet inte vad jag egentligen tycker om det här verket. Jag är inte så förtjust i fantasy och det gör att jag inte fastnar så mycket för den här boken. Samtidigt är handlingen väldigt spännande och intressant. Det kommer flera spännande vändningar och det händer mycket. Samtidigt tycker jag att det ibland blir lite för mycket personer att hålla koll på. Jag gav tillslut upp att komma ihåg alla, tyvärr. Bokens handling är i sig inte så unik, men det händer mycket som man inte alls väntade sig och det är intressant.


Boken har ett väldigt detaljrikt och svårt språk. Det passar bra, men samtidigt gör det boken tuffare att läsa. Då och då händer det saker som beskrivs lite halvdant och är svåra att förstå, vilket gör att man missar saker. Det är synd, men kanske medvetet för att språket ska ge känslan av den dåtida värld som författaren bygger upp. Språket kan vid en första anblick ses som tråkigt, men det finns många humoristiska kommentarer som ändrar på det. Vad jag har lite svårt för i den här boken är att det hela tiden utspelar sig ur olika personers synvinklar. Det gör det hela ännu mer förvirrande än det redan är, eftersom att det är oklart när det byts.

Det finns många unika karaktärer, men jag kan inte riktigt relatera till någon. Boken utspelar sig antagligen i dåtid och Evanjalin är precis som en tjej inte skulle vara. Männen anser inte att hon ska vara med och strida och bete sig mer som en kvinna. Att författaren belyser feminism och kvinnor är viktigt. Evanjalin är en intressant och samtidigt lite underlig karaktär. Hon är modig och väldigt smart, men jag förstår ibland inte hur hon tänker... Finnikin gillar jag mycket. Hur han utvecklas under boken är bra, men jag tycker att han ibland tar konstiga beslut. Och han tror alltid att han är så viktig! Foike ger mig ofta goda skratt, men samtidigt har han en sorglig historia. Han förändras mycket och blir så klok.

Boken har många likheter med De utvalda av Kristin Cashore. Även om jag inte gillar fantasy så mycket är det skönt att läsa den här boken som utspelar sig i en så mysig värld. Bara för att få lite omväxling från vår värld.

För att sammanfatta: En intressant fantasyroman som utspelar sig i en mysig värld. Språket är tungt, men lyses upp av de roliga dialogerna ibland. Det finns många unika karaktärer, men tillslut blir de lite för många för att hålla reda på. Jag gillar den här boken, men hade nog gillat den mer om jag gillade fantasy-genren mer. Språket är lite för svårt och jobbigt och ibland är det lite oklart vad man menar. Och karaktärerna känns inte så riktiga då de är svåra att relatera till.

Betyg:



torsdag 5 november 2015

Filmrecension: "The hunger games"

För ett tag sedan såg jag om de tre ännu utkomna filmerna i Hungerspelen. Det var ganska länge sedan och jag känner väl att det egentligen inte är så intressant med en recension på en så pass gammal film, men jag vill ha hela serien samlad här på bloggen. Här är min recension på boken, som gjordes för inte alls länge sedan då jag också håller på att läsa om serien just nu. Jag tycker inte att jag behöver beskriva handlingen. Om du inte vet vad jag menar med Hungerspelen får du googla eller trycka på länken ovan!

Att många har fastnat för serien efter att ha sett filmen är ett känt faktum, men boken är ändå så mycket mer. Visst, filmen är lika innehållsrik som boken, men det är ju alltid något helt annat att läsa en bok än att se en film. Det jag från början var oroligast över angående filmen var att den skulle vara för brutal och våldsam. Jag blev positivt överraskad då jag insåg att det här inte är en film som jag skulle klassa som våldsam. Visst, folk dör och våldet är någonstans en självklarhet, men att man inte tycker att det är konstigt att man inte får rysningar av hemska mord är bra. För trots att man kan rygga undan och gråta när folk dödas går det aldrig till överdrift. Imponerande.


Angående miljöerna måste jag säga att de är väldigt lyckade. En första inblick i Distrikt 12 säger direkt "grått" och det är precis så jag tänkt mig det innan. Och huvudstaden är superpoppig och färgglad, men någonstans är den så trist och perfekt och grå. Väldigt bra gjort. Jag gillar faktiskt i princip alla skådespelare, åtminstone huvudkaraktärernas. Från början var jag besviken över Katniss då jag hade tänkt mig henne mindre, men nu tycker jag Jennifer Lawrence är perfekt. Så även Liam Hemsworth och Josh Hutcherson. Josh passar så bra som Peeta, han är precis som jag hade tänkt mig honom till utseende och personlighet. Så lugn och samlad, men kan samtidigt bli arg och visa känslor.

Vad som förvånade mig mest var hur mycket som faktiskt saknades i filmen från boken. Det är en så makalöst bra gjord film och ändå har så många bitar tappats bort. Det jag saknar mest är flera roliga citat och dialoger och de situationer då Katniss faktiskt är glad och njuter. Och Katniss och Peetas vänskap kom så mycket i skumundan, tycker jag. Det blev helt enkelt mindre glädje än nödvändigtvis, vilket är lite synd.

Det här är en överlag välgjord och imponerande film som jag gillar skarp. Miljöer och känslor fångas förvånansvärt precis och äkta, men mycket från boken saknas. Bokens budskap kommer lite i skymundan. Våldet tar över lite för mycket, men det rättas upp i de kommande filmerna (och böckerna, för den delen). Något jag saknar i filmen är de många smarta och finurliga saker. Jag har inga bra exempel, men saker som bären och kamouflaget. (Ni som sett/läst förstår). Känslan genom hela boken är lite lurig smarthet som kommer fram på underhållande och nagelbitande sätt. De bitarna saknades allt för ofta i filmen.

Jag kan prata en evighet om vad som saknades i filmen, vad som fanns och vad som var bra. Och så vidare, och så vidare. Fast det tänker jag inte, för det är inte så intressant att läsa, enligt mig. (Spoiler) Fast Rues död var riktigt fin och känslosam. Och Katniss blommor och sång... Vackert och tårframkallande. (Slut på spoiler, och recension!)

tisdag 3 november 2015

Månadens bokutgivning: November

Just nu är det ganska tunt på bokfronten, men jag tänkte ändå berätta om några (2) böcker som utkommer nu i denna höstmånad som jag är intresserad av.

Unga vuxna:



4 november: "Aldrig ensamma" av Anna Jakobsson Lund
Andra delen i den nya svenksa dystipska trilogin. Första boken var riktigt spännande och jag ser verkligen fram emot att läsa den här boken. Serien känns nytänkande och "fräsch". 


20 november: "Utpost" av Ann Aguirre
Också andra delen i en trilogi. Första boken blev dock ingen riktig favorit. Däremot har jag sett att den fått positiv kritik av många andra bloggare och det gör att jag börjar undra om det kanske är värt att läsa fortsättningar. Det här alltså också en dystopi och vi får se om jag läser den. Det beror på om jag hinner då den inte står högst på min lista. 



* * *

Förresten. Just nu har jag väldigt många recensioner som ska ut på bloggen. Jag har läst mycket och sett många filmer så nu blir det många recensioner en tid framöver. Från början tänkte jag göra ett recensionsmarathon, men nu tänker jag istället ta en tid då det blir mest recensioner som kommer ut på bloggen. Jag har redan skrivit många och just nu är det mycket i skolan, så då är det ju bättre att ha lite inlägg på lager.

söndag 1 november 2015

Månadssammanfattning: Oktober 2015

Antal böcker: 7 st
"Matchad" av Ally Condie
"Hungerspelen" av Suzanne Collins
"Fangirl" av Rainbow Rowell
"Jag, En" av David Levithan
"Ett folk utan land" av Melina Marchetta
"Fatta eld" av Suzanne Collins
"Den andre Will Grayson" av John Green & David Levithan

Kommentar: Mycket läst och bara under höstlovsveckan läste jag 3 böcker. Sidorna blev nytt rekord med råge också! Jag har läst mycket blandade och riktigt bra böcker och även två omläsningar. Och rekordfå recensioner... :(

Antal sidor: 2484 st


Bäst  - "Minst bra":

1. Hungerspelen av Suzanne Collins
2. Fangirl av Rainbow Rowell
3. Fatta eld av Suzanne Collins
4. Matchad av Ally Condie
5. Jag, En av David Levithan
6. Ett folk utan land av Melina Marchetta
7. Den andre Will Grayson av John Green & David Levithan

Mest...
Överraskande: Fangirl
Sorglig: Jag, En
Spännande: Hungerspelen, Fatta eld

Favorit...
Karaktär(er): Katniss och Peeta - Hungerspelen, Fatta eld, Cath och Levi - Fangirl
Titel: Fatta eld
Citat: T ex dessa ur Hungerspelen och Fatta eld: "Here's some advice: Stay alive", "May the odds be ever in your favor", "Hope is the only thing stronger than fear", "You know, you could live a thousand lifetimes and not deserve him" och "A spark could be enough to set them ablaze".

Och det här från Jag, En: "Every day I am someone else. I am myself – I know I am myself – but I am also someone else. It has always been like this." 

Annat: Eehm, nej. Tror inte det. Eller, jag såg City of bones, filmatiseringen av Cassandra Clares Stad av skuggor