tisdag 24 november 2015

"Djupa ro"

Av Lisa Bjärbo

Förlag: Rabén & SjögrenUtgivningsår: 2015 
Antal sidor (Med eventuellt efterord/tack): 266 st 
Åldersgrupp (Enligt mig): 13-17
Serie: -
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: Djupa ro
Annat: 

Handling:
Jonathan är död.
Dom hittade honom igår.
Vi måste åka hem.
Det blir aldrig normalt.

I det lilla småländska samhället Ingelstad hittas nittonåriga Jonathan död. Det är mitt i sommaren, och hans kropp ligger livlös vid Djupa Ro. När beskedet når de närmsta fyra vännerna återvänder de en efter en till sin barndomsort, och samlas igen för första gången på nästan ett år. På pappret är det för att gå på begravningen. Men egentligen handlar det nog minst lika mycket om att överleva.
-Bokens baksida

Omdöme: Det här är en så hemskt sorglig, men ack så vacker, bok. Det är en intressant, men inte unik, handling. Det är många tankar och känslor som får en att tänka till. Kunde man ha stoppat det som hände? etc Och det här med att inte veta varför och de förbjudna och hemska tankarna som kommer. Det är en intressant roman med fokus på att hålla ihop, överleva och alla tankar och känslor. Resultatet blir riktigt bra. 

Det är ett lättsamt språk. Det är rakt på sak och aldrig några tveksamheter. Det är ett ungdomlig språk och jag tycker det passar bra för det känns äkta och gör att man orkar vidare utan att bryta ihop. För det är sorgligt trots ett lättsamt språk. Det går inte att undkomma, men den hemska sorgen minskas skickligt sätt. Det är korta kapitel och det går därför snabbt att läsa. Jag gillar Davids berättarröst. Han har många fina tankar och det är intressant att följa hans relationer till vännerna och hur han reagerar här:

"Nu är hans plats tom. Det är en plötslig insikt som kommer från ingenstans, och jag vill tvinga Ludde och Paula att flytta närmare varandra för att slippa se ytan mellan dem, men jag gör det inte, för vem gör sånt? 

Vi har lämnat en plats åt Jonathan av gammal vana. 
Nu gapar den mot mig som ett hål, och jag fastnar med blicken på den och kommer inte loss."
Sid. 21-22

Saker som inte borde ha någon betydelse får plötsligt en stor betydelse och det är så hemskt sorgligt, men också vackert någonstans. 

Alla karaktärer är så olika och de har alla olika sätt att hantera sorgen på vilket är intressant. (Gud vad jag använder ordet intressant mycket. Borde hitta några synonymer). Jag gillar också att de förstår innebörden av att ha varandra och börjar tänka på framtiden. Något som ofta glöms bort, med all rätt. Att det kommer fram olika saker som de inte berättat för varandra är också intre... bra. De har alla haft olika syn på Jonathan och visar nya sidor efter vad som hänt. Det är lärorikt och tänkvärt. 

Boken utspelar sig i riktigt mysiga miljöer med den här "alla känner alla-känslan". Att man får en inblick i det också med hur det är så lätt att få en identitet som "Han-som-kände-killen-som-drunknade. För det finns självklart både positiva och negativa saker. Ibland var det svårt att förstå huruvida vännerna bråkade eller om det bara var på skoj. Alla känner varandra så bra och kunde lika gärna ha skojat än varit arga på riktigt, men det var ibland svårt att förstå utifrån. 

För att sammanfatta: Med ett rättframt och ärligt språk minimeras smärtan något, men bedrövelsen finns ändå där i bakgrunden och lurar. Det är trovärdiga och ärliga karaktärer och de har en så fin och stark vänskap. Det är väldigt fina skildringar av hur det är när något hemskt händer och det är verkliga tankar som berör. Helt klart en riktigt bra bok som jag gillar.

Betyg: 


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Hej! Vad kul att du vill kommentera på min blogg. Kommentera gärna om du har några boktips, bloggtips eller något helt annat på hjärtat! Alla kommentarer är lika roliga att få. Jag svarar på allt!
//Lexie