tisdag 26 juli 2016

"Livet efter dig"

Av Jojo Moyes

Förlag: Printz Publishing
Utgivningsår: 2012 (Engelska) 2013 (Svenska)
Antal sidor (Med eventuellt efterord/tack): 399 st
Åldersgrupp (Enligt mig): Vuxna, men även tonåringar (Ca 14+)
Serie: Me before You, Del 1
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: Me before You
Andra delar i serien: Arvet efter dig
Annat: Läst som pocket, har filmatiserats

Handling: Lou Clark och Will Traynor är så olika man kan vara. Lou bor hemma och försörjer sina föräldrar med lönen från kaféet där hon jobbar. Hon har inga ambitioner utanför den lilla stad där hon bott i hela sitt liv. Will var en atletisk A-personlighet, framgångsrik aktiemäklare med toppjobb i London och snygg flickvän. Tills en motorcykelolycka tog ifrån honom alltsammans.

När Lou blir arbetslös tar hon jobbet som den totalförlamade Wills sällskapsdam enbart för att hon inte kan hitta något annat, och hon behöver verkligen pengarna. Will har bestämt sig hans liv är trångt och glädjelöst, och han vet exakt hur han ska få slut på alltihop. Lou bestämmer sig i sin tur för att få Will att ändra sig.
Ingen av dem vet att de kommer att förändra varandra för alltid.
-Handling från Bokus.se

Omdöme: Redan efter ett fåtal sidor kände jag att den här boken kommer beröra mig så mycket, och recensionen kommer bli tuff att skriva. Och nu är vi här. Jag ska formulera några vettiga tankar, men det känns helt ärligt ganska omöjligt. Jag har så mycket att säga, men inget känns tillräckligt. Ja, det låter lite klyschigt, men det är sant.


När jag först bestämde mig för att läsa boken förväntade jag mig en sorglig kärleksroman, men Livet efter dig är så mycket mer. Det är en bok om livet, att leva, och förändring och kontrast. Det handlar om att vara glad för vad man har, och att våga drömma om framtiden. Att kunna göra sina egna val. Redan i prologen imponeras jag. Den ger ett avtryck och stora kontraster till resten av boken.

Boken har en lättsam ton, vilket är tur. Det är riktigt roliga beskrivningar som då och då får mig att le. Men om vi säger så här - Stekande sol, solkräm som rinner, varma metallbågar runt ögonen och salta tårar är inte så mysigt, har jag nu lärt mig. Och med en seriösare ton skulle det blivit värre. Dock var utgången ganska given, men ändå hoppades jag in i det sista. Handlingen är unik, intressant och bred, och jag slutar aldrig imponeras. Många små saker blir till något stort. Och var det bara jag som nästan började gråta vid hästkapplöpningen?

Jojo Moyes sätt att skriva påminner mycket om John Greens, och det finns inget särskilt komplicerat i språket, trots att det är en vuxenbok. Det är ett bra driv redan från början, och språket är både roligt, lättsamt och djupt och känslosamt. Det är roliga dialoger och jag verkligen älskar relationen mellan Will och Lou i början. Hans spetsiga kommentarer, och hennes lika dräpande svar. Sedan utvecklas det och språket lyckas på ett enkelt sätt ta upp svåra ämnen. Och genom allt det här fantastiska och djupa är det ändå ett så bra flyt!

Att Lou är elva och senare tolv år äldre än jag är inget problem. Hon skulle kunna vara tonåring, och inte veta vilken gymnasielinje hon ska välja istället för vad hon vill jobba med. Jag känner verkligen igen mig i henne. Alla kan nog relatera till henne, och det är väldigt skickligt av författaren. Lou är varken vuxen eller tonåring, utan bara en människa. Detsamma gäller Will, som jag hade ganska svårt att placera först. Nu är allt dock klarare! Han förändrades mycket efter olyckan, men också senare, och det var intressant.

Små detaljer gör att jag fullkomligt avgudar och förälskar mig i både Lou och Will, och ja, även Katrina, Nathan och Camilla Traynor lite smått. Från början säger Will Miss Clark, som sedan övergår i Louisa, och slutligen Clark (Vilket låter så himla charmigt och jag bara älskar det av någon anledning...). Dessa tilltal symboliserar på något sätt den ständiga förändringen i relationen mellan Lou och Will, och det är skickligt och snyggt gjort. Jag måste ju också nämna humlebyxorna - När Lou fick dem började jag nästan gråta. Så fint!

Jag ska även säga något om Jojo Moyes sätt att skriva om kärlek på. Det är så himla underbart och känns äkta. Samtidigt är det lite utstickande och ganska vågat. Det är inte lika självklart som det kan vara. Inga tydliga symboler, som kyssar, utan allt är mer symboliskt. Bara tanken på någon, vetskapen om vad den gör, något den sa, är kärlek. Det känns så äkta och är så fint. Den sortens långsamma kärlek får mig att smälta och gråta glädjetårar på ett väldigt speciellt sätt.

Livet efter dig skulle kunna vara John Greens första vuxenbok, och det är gott betyg. Det som från början tycks vara en feel-good, även innehållande sorg och kärlek, utvecklas till något så mycket mer. Det är en bok om livet. Om att ha val, kunna leva det liv man vill. Språket är djupt och lättsamt och lyckas förmedla det fantastiska budskap boken bär på. Karaktärerna är mycket äldre än jag, men det märks inte av. De är människor liksom jag, och jag har lätt att relatera. Jojo Moyes sätt att beskriva kärlek är unikt. Det är trevande och vackert, och får mig att känna så mycket. 

Betyg:

    

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Hej! Vad kul att du vill kommentera på min blogg. Kommentera gärna om du har några boktips, bloggtips eller något helt annat på hjärtat! Alla kommentarer är lika roliga att få. Jag svarar på allt!
//Lexie