måndag 8 februari 2021

Mokadji: Den gyllene stenens kraft

Ni var med om en olycka. Det var bara ni två som överlevde och ni blev svårt skadade. [...] Ni är inte kvar i Egypten. Egypten och er värld är en plats som jag, fram tills ni kom hit, bara har hört talas om som en gammal sägen. Ni är med andra ord väldigt långt hemifrån.
s. 35

Mokadji: Den gyllene stenens kraft av Mattias Olsson handlar om kompisarna Sirius och Erik som är med om en flygolycka, och plötsligt befinner de sig i en annan värld, och kastas rakt in i ett livsfarligt äventyr. 

* * *

Relationen mellan mig och fantasy har haft sina toppar och dalar, och vi är nog inte rätt för varandra. Likväl finner jag mig gång på gång plocka upp ny fantasy, med hopp att just den gången ska bli annorlunda.

Istället för att bygga upp avancerade miljöer i flera kapitel, så sätter Olsson direkt igång med en rafflande handling, och det är en enorm fördel. Han lyckas förträffligt med att inkorporera fascinerande miljöbeskrivningar i handlingen, så berättelsen rör sig hela tiden framåt, samtidigt som man lär känna världen. Miljöerna är fantastiska och de skildras på ett så levande och magiskt sätt att jag bara måste läsa vidare.

Språket lyckas tyvärr inte riktigt. Jag finner det stolpigt och saknar en mjukhet i orden och en ömhet i berättandet. Ibland är dialogerna för långa, och ord staplas på varandra på ett sätt som inte når fram till mig. Det gör boken delvis svårläst, och jag fångas aldrig helt.

Persongalleriet är brett och spontant älskar jag alla karaktärer. Visst, jag hade önskat lära känna Sirius och Erik mer på djupet, men i allmänhet uppskattar jag alla färgstarka personer. Det gör mig dock frustrerad att den starka vänskapsrelationen mellan två killar inte får ta ännu mer plats, för det är en sådan sak som direkt att fått Mokadji att sticka ut i genren.

Så sticker den ut? Tyvärr inte så mycket som jag hade hoppats, men tack vare otroliga miljöer som skildras med precision och lätt hand blir boken en hinderfri väg in i en ny värld, och det är värt en hel del.


Tusen tack, Mattias Olsson, för recensionsexemplaret!

___________________________________________________________________
Mokadji: Den gyllene stenens kraft
Författare: Mattias Olsson
Förlag: Visto förlag (2019) 
Sidor: 347 st 
Åldersgrupp: 12+
Köp: t ex hos Adlibris och Bokus.

måndag 1 februari 2021

Den sista migrationen

Mitt liv har varit en migration utan destination, och det i sig är meningslöst. Jag ger mig av utan anledning, bara för att hålla mig i rörelsen och det krossar mitt hjärta tusen gånger om, miljoner. Det är en lättnad att äntligen ha ett mål.

s. 130

I en dystopisk framtid håller alla djur på att dö ifrån oss. Franny Stone ger sig ut på en ödesdiger seglats för att följa silvertärnornas sista migration, men kanske är det inte bara fåglarnas sista resa? Frannys historia berättas genom nutida reflektioner och tillbakablickar till ett liv som inte liknar något annat. 

* * *

Om den var bra? Den är sällsam, melankolisk och fascinerande, men ”bra” är inget ord som hör hemma i en beskrivning av Charlotte McConaghys roman.

Charlotte McConaghy besitter en unik talang att sätta ord på det mesta. Hon skildrar allt med fascinerande nyanser: det är liv och död, mening och meningslöshet... McConaghy ställer livets alla ytterligheter mot varandra, och i dessa kontraster uppstår magi. Att kalla boken omvälvande är en underdrift. Den har förändrat mig.

Den ruskar om hela min världsbild, och varje gång jag tror mig ha kommit underfund med Franny och vad McConaghy vill säga, så vänds allt upp och ned igen. Boken stormar som havet; den är rörig precis som livet. Och när jag tillåter mig att glida med i Frannys nattsvarta tankar och böljande känslor... så uppfylld har jag aldrig känt mig.

Persongalleriet är en brokig skara människor. Mitt ute på de djupaste haven har de alla lagt sina liv i naturens händer, och då skalas alla skyddande lager av. Då framträder allt det trasiga, bräckliga och mänskliga på ett makalöst vackert sätt.

Franny tycks ta sönder allt som kommer i hennes väg, men ändå dras alla till henne, och hennes person både skrämmer och fascinerar. skrämmande likväl fascinerande. Jag förlikar mig aldrig med hur hon ständigt utmanar döden, men det kommer ett ögonblick när jag accepterar det, och det är då jag inser vad ”Den sista migrationen” vill säga just mig:

Ibland måste man släppa taget och låta naturen – både världens och den inom oss – ha sin gång, för det är först då svaren kan uppenbara sig för oss.

”Mamma brukade säga att jag skulle spana efter ledtrådarna.
    ’Vilka ledtrådar?’ frågade jag första gången.
    
Till livet. De finns gömda överallt.’ ”
s. 43

Den sista migrationen är en tsunami och en virvelvind, som inte kan lämna någon oberörd. För alla som vill läsa något som känns ända in, och som stannar kvar långt efteråt. 
___________________________________________________________________ 
Den sista migrationen
Författare: Charlotte McConaghy
Förlag: Lavender Lit (2021) 
Sidor: 347 st 
Åldersgrupp: Vuxen
Originaltitel: Migrations
Köp: t ex hos Adlibris och Bokus.