Ni var med om en olycka. Det var bara ni två som överlevde och ni blev svårt skadade. [...] Ni är inte kvar i Egypten. Egypten och er värld är en plats som jag, fram tills ni kom hit, bara har hört talas om som en gammal sägen. Ni är med andra ord väldigt långt hemifrån.
s. 35
* * *
Relationen mellan mig och fantasy har haft sina toppar och dalar, och vi är nog inte rätt för varandra. Likväl finner jag mig gång på gång plocka upp ny fantasy, med hopp att just den gången ska bli annorlunda.
Istället för att bygga upp avancerade miljöer i flera kapitel, så sätter Olsson direkt igång med en rafflande handling, och det är en enorm fördel. Han lyckas förträffligt med att inkorporera fascinerande miljöbeskrivningar i handlingen, så berättelsen rör sig hela tiden framåt, samtidigt som man lär känna världen. Miljöerna är fantastiska och de skildras på ett så levande och magiskt sätt att jag bara måste läsa vidare.
Språket lyckas tyvärr inte riktigt. Jag finner det stolpigt och saknar en mjukhet i orden och en ömhet i berättandet. Ibland är dialogerna för långa, och ord staplas på varandra på ett sätt som inte når fram till mig. Det gör boken delvis svårläst, och jag fångas aldrig helt.
Persongalleriet är brett och spontant älskar jag alla karaktärer. Visst, jag hade önskat lära känna Sirius och Erik mer på djupet, men i allmänhet uppskattar jag alla färgstarka personer. Det gör mig dock frustrerad att den starka vänskapsrelationen mellan två killar inte får ta ännu mer plats, för det är en sådan sak som direkt att fått Mokadji att sticka ut i genren.
Så sticker den ut? Tyvärr inte så mycket som jag hade hoppats, men tack vare otroliga miljöer som skildras med precision och lätt hand blir boken en hinderfri väg in i en ny värld, och det är värt en hel del.
Tusen tack, Mattias Olsson, för recensionsexemplaret!
___________________________________________________________________Mokadji: Den gyllene stenens kraft
Författare: Mattias Olsson
Förlag: Visto förlag (2019)
Sidor: 347 st
Åldersgrupp: 12+