måndag 1 februari 2021

Den sista migrationen

Mitt liv har varit en migration utan destination, och det i sig är meningslöst. Jag ger mig av utan anledning, bara för att hålla mig i rörelsen och det krossar mitt hjärta tusen gånger om, miljoner. Det är en lättnad att äntligen ha ett mål.

s. 130

I en dystopisk framtid håller alla djur på att dö ifrån oss. Franny Stone ger sig ut på en ödesdiger seglats för att följa silvertärnornas sista migration, men kanske är det inte bara fåglarnas sista resa? Frannys historia berättas genom nutida reflektioner och tillbakablickar till ett liv som inte liknar något annat. 

* * *

Om den var bra? Den är sällsam, melankolisk och fascinerande, men ”bra” är inget ord som hör hemma i en beskrivning av Charlotte McConaghys roman.

Charlotte McConaghy besitter en unik talang att sätta ord på det mesta. Hon skildrar allt med fascinerande nyanser: det är liv och död, mening och meningslöshet... McConaghy ställer livets alla ytterligheter mot varandra, och i dessa kontraster uppstår magi. Att kalla boken omvälvande är en underdrift. Den har förändrat mig.

Den ruskar om hela min världsbild, och varje gång jag tror mig ha kommit underfund med Franny och vad McConaghy vill säga, så vänds allt upp och ned igen. Boken stormar som havet; den är rörig precis som livet. Och när jag tillåter mig att glida med i Frannys nattsvarta tankar och böljande känslor... så uppfylld har jag aldrig känt mig.

Persongalleriet är en brokig skara människor. Mitt ute på de djupaste haven har de alla lagt sina liv i naturens händer, och då skalas alla skyddande lager av. Då framträder allt det trasiga, bräckliga och mänskliga på ett makalöst vackert sätt.

Franny tycks ta sönder allt som kommer i hennes väg, men ändå dras alla till henne, och hennes person både skrämmer och fascinerar. skrämmande likväl fascinerande. Jag förlikar mig aldrig med hur hon ständigt utmanar döden, men det kommer ett ögonblick när jag accepterar det, och det är då jag inser vad ”Den sista migrationen” vill säga just mig:

Ibland måste man släppa taget och låta naturen – både världens och den inom oss – ha sin gång, för det är först då svaren kan uppenbara sig för oss.

”Mamma brukade säga att jag skulle spana efter ledtrådarna.
    ’Vilka ledtrådar?’ frågade jag första gången.
    
Till livet. De finns gömda överallt.’ ”
s. 43

Den sista migrationen är en tsunami och en virvelvind, som inte kan lämna någon oberörd. För alla som vill läsa något som känns ända in, och som stannar kvar långt efteråt. 
___________________________________________________________________ 
Den sista migrationen
Författare: Charlotte McConaghy
Förlag: Lavender Lit (2021) 
Sidor: 347 st 
Åldersgrupp: Vuxen
Originaltitel: Migrations
Köp: t ex hos Adlibris och Bokus.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar