söndag 5 juli 2020

Säg nåt då!

Tusen miljoner tack, B. Wahlströms, för ett strålande recensionsexemplar!

Säg nåt då! är Ida Ömalm Ronvalls senaste ungdomsbok. Här möter vi Adrian, som aldrig riktigt passat in. Tack och lov har han bästisen Emma, men precis innan de ska börja nian bestämmer hon att de inte ska vara vänner längre. Plötsligt är Adrian helt ensam. När hans mormor dör är valet enkelt: Adrian flyr till Luleå för att träffa morfar. Där möter han urcoola Vega, som verkar tycka om honom som han är. Men om hon fick veta sanningen om Adrian skulle hon väl också bara lämna honom? 

Sista året. Sen börjar gymnasiet. Då kommer han och Emma att vara så förbi allt det här. [...] 
    Han kanske inte är konstig, trots allt? Han och Emma kanske bara är fel personer på fel plats. Och kan man vara på fel plats kan man också vara på rätt plats.
s. 7

* * *

Jag skriver det här med en klump i halsen och tårar innanför ögonlocken.

Inte för att det egentligen är en särskilt sorglig bok, utan bara för att den träffade så rätt. Allt Ida Ömalm Ronvall skildrar, känner jag igen mig i. Jag nästan är Adrian. Att känna sig ensam, misslyckad, att inte passa in... Att inte våga lita på att någon vill en väl och genuint vill vara med en, utan de måste väl ha en baktanke, en dold agenda, eller bara tycka synd om en och känna sig tvungna att låtsas gilla denna stackars människa, för varför skulle någon gilla mig för den jag är? 

Ömalm Ronvall sätter imponerande träffsäkert ord på sådant jag själv tänkt, känt och upplevt. Det är inget avancerat, men det räcker för att beröra mig djupt, och kanske kan fler få samma magiska upplevelse? För det här är sådant vi sällan talar om, fastän det är så viktiga saker. 

Men låt oss lämna det mörka djupet: Säg nåt då! är också strålande ungdomslitteratur på sättet den är skriven. Språket är enkelt och luftigt och boken var ett nöje att sträckläsa två heta majdagar. Många har uttryckt synpunkter kring de tre jämnstora spåren i boken (relationen med Emma, respektive Vega, respektive morfar). I efterhand kan jag hålla med om att boken nått ännu längre om exempelvis - helst! - relationen med Vega varit huvudfokus. 

Säg nåt då! är den perfekta ungdomsboken på alla sätt och vis. Den är lättläst och hoppfull, och igenkänningen är total. Trots sin enkelhet berör den mig djupt, för allt Ömalm Ronvall skildrar känner jag igen. En stark läsupplevelse jag kommer bära med mig länge. Viktig och angelägen läsning för alla unga!

⭐️ ⭐️ ⭐️ ⭐️ 

Författare: Ida Ömalm Ronvall
Förlag: B. Wahlströms
Utgivningsår: 2020
Antal sidor: 222 st 
Åldersgrupp (Enligt mig): 13+
Serie: -
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: Säg nåt då!
Annat: 

Blev du intresserad? 
Du hittar boken på Adlibris, Bokus och Omnible.

onsdag 1 juli 2020

PAX: Bok 1-5

PAX-serien
 av Åsa Larsson och Ingela Korsell, med illustrationer av Henrik Jonsson, består av tio böcker. Syskonen Alrik och Viggo har flyttat in hos nya fosterföräldrar i Mariefred. Men allt är inte som det varit i staden. Tiden har börjat pulsa och då riskerar mörka krafter att bli starkare. Men orakelkorten ger Estrid och Magnar - bibliotekets väktare - hopp. Snart är bröderna indragna i en kamp på liv och död, samtidigt som de även måste tampas med vardagens bekymmer. 

– Regnbågskortet betyder ju hopp. Och här! Kortet på De Två Korparna!
    – Ja?
    – Korparna är guden Odens hjälpare. De är listiga och läraktiga. Jag tror att vi kommer att få hjälp.
s. 13-14


* * *

Nidstången är perfekt att sträckläsa. Det är ingen platt fantasy med bara action, utan här finns även utrymme för att lära känna karaktärer och ta med sig lärdomar. Den sönderlästa biblioteksboken tycks ha slukats av många, och jag hoppas ännu fler hittar den i hyllan. Detta är början på något stort! 
(2020-06-26)

Grimmen är inte lika bra som seriens första bok. Efter en oväntat seg start tar den dock fart, och jag gillar att igen få ta del av både action och personliga dilemman som huvudpersonerna ställs inför. Och att avsluta med en sådan där cliff-hanger ger mig inget annat val än att plocka upp Mylingen direkt!
(2020-06-27)

Mylingen, helt klart bäst hittills. Karaktärerna blir bara intressantare, och jag älskar hela storyn med mysterieinslagen kring detta väsen, samt det läskiga och obehagliga. Stämningen är fulländad från början till slut - så bra!
(2020-06-28)

Bjäran håller måttet. Lika spännande och medryckande som förgående delar, och karaktärerna bara blommar ut. Jag älskar Viggo och hans briljanta kommentarer till Simon, och syskonkärleken mellan Alrik och Viggo är underbar att läsa om. 
(2020-06-29)

Gasten är klart den läskigaste boken hittills. Jag ryser av obehag medan jag läser, och fascineras samtidigt av Iris karaktär, då man inte vet om man kan lita på henne eller inte, vilket adderar en otroligt intressant dimension till hela boken.
(2020-06-30)

⭐️ ⭐️ ⭐️ ⭐️ 

Författare: Åsa Larsson & Ingela Korsell
Förlag: Bonnier Carlsen
Utgivningsår: 2014/2014/2015/2015/2015
Antal sidor: 143/189/191/191/196 
Åldersgrupp (Enligt mig): 9+
Serie: PAX, Del 1-5
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: Nidstången, Grimmen, Mylingen, Bjäran, Gasten
Andra delar i serien: Näcken, Pestan, Vitormen, Maran, Draugen
Annat: 

Blev du intresserad? 
Du hittar första boken på Adlibris, Bokus och Omnible.

söndag 28 juni 2020

18 maj 2020: När pandemin blir gamla nyheter


66. Det är antalet dagar som många psykologiforskare menar krävs för att skapa en vana. 6 mars (73 dagar sedan) bekräftades det första fallet av inhemsk smittspridning i Sverige. 11 mars (68 dagar sedan) inträffade det första svenska dödsfallet till följd av viruset. 17 mars (62 dagar sedan) övergick gymnasie- och högskoleundervisningen till distans.
    På två månader har vi alltså vant oss vid att nitiskt tvätta händerna stup i kvarten, låtsas att vi kan vara produktiva i mjukisbyxor och att varenda j*kla nyhet numera på ett eller annat sätt rör coronaviruset.
    Eller?
    Är det verkligen möjligt att vänja sig vid någonting så befängt som en pandemi? Kan man verkligen kalla det en vana när man inte har något alternativ? För coronaviruset erbjöd inga valmöjligheter när det kom hit och krossade både ekonomier, framtidsdrömmar och liv. Så de där 66 dagarna kanske inte riktigt kan appliceras just här.
   
Men vana eller ej, en sak är säker: vi anpassar oss snabbt. Nu dansar alla efter Anders Tegnells pipa. Ja, alltså, alla förutom den världsfrånvända delen av populationen som ännu glassar runt på för trånga uteserveringar. Det är egentligen skrämmande. Hur något som för bara ett halvår sedan inte ens fanns på världskartan (möjligen med undantag för ett laboratorium i Wuhan?) så snabbt blivit en del av vardagen. För två månader sedan var allt kring coronapandemin sensationella världsnyheter, men idag bara bläddrar, zappar eller scrollar vi förbi. Stod det “2-metersregeln” eller ”Stanna hemma om du är sjuk” i annonsen? Ingen aning. Vänd blad. ”Vi måste testa mer”, säger... VÄND. Hur blir vädret i helgen?

För 68 dagar sedan kom nyheten att den första i Sverige dött i covid-19. Det var en person som hade intensivvårdats på Karolinska i Huddinge. Över 70 år gammal och med en underliggande sjukdom. Samma sak kunde man läsa i alla dagstidningar, höra på både teve och radio.
    Men nu?
    Nu består de dagliga rapporterna från Folkhälsomyndigheten såväl som medierna av ​siffror​. Med tryggande ton berättar de om antal dödsfall, intensivvårdade och bekräftat smittade. Och det är tacksamt att vi finner sätt att hantera situationen på, men ändå: när vande vi oss vid att varje dag höra rapporter om flera dussin döda? Vid vilken tidpunkt blev fruktansvärda livsöden till anonyma siffror? Och hur lång tid tog det innan vi började bläddra förbi den dystra statistiken?
    När blev pandemins tragedier gamla nyheter? 

Det tog garanterat inte ens 66 dagar. Så människans förmåga att snabbt anpassa sig till något som var fullständigt otänkbart för bara ett halvår sedan, kanske inte handlar om vanor utan snarare om överlevnadsinstinkt. För när vi bläddrar förbi de utökade sidorna med dödsannonser, eller inte orkar höra ännu en presskonferens, är det inte av okänslighet, utan bara för vår egen överlevnads skull. Vi lever trots allt alla med ett hot hängande över axeln. Inte ens de som ​inte​ tillhör en uttalad riskgrupp kan vara säkra på att gå fria, för inte sällan tycks coronaviruset skörda sina offer via någon makaber sorts rysk roulette. En sjuklig nittioåring blir mirakulöst friskförklarad, men en sextonåring med hela livet framför sig får aldrig bli vuxen.
    Pandemin påminner oss alla om vår egen och våra näras dödlighet, och ibland måste vi för en kort stund få glömma bort det.
    När vi bläddrar förbi ännu en av alla förbannade corona-artiklar är det kanske också för att vi har förlikat oss med vårt öde. Vi behöver inte längre lusläsa allt, för vi vet att det kommer minst lika många nyheter i morgon också. Det finns ännu inget ljus i tunneln. Vi har förstått att det kommer dröja länge innan Folkhälsomyndigheten slutar rapportera om flera dussin döda varje dag och nyheterna handlar om något annat än coronapandemin.

Så nu gör vi det enda vi kan: försöker vänja oss. Vid att världen är trasig. Vi anpassar oss till en ny verklighet och gör vårt yttersta för att lämna ​hjälp-vi-alla-kommer-att-dö-​mentaliteten bakom oss. Vi läser inte längre slaviskt varenda reportage om bristen på skyddsutrustning eller hur viruset tog sig in på äldreboendena. För det krossar oss. Flera gånger varje dag. Istället accepterar vi att pandemin blivit en del av vardagen och låter den bli gamla nyheter.
    På så vis kanske vi räddar både oss själva och framtiden.

__________________________________________________________________

Den här krönikan skrev jag för cirka 1,5 månad sedan. Idag känns den ännu mer relevant. För nu har 1177 Vårdguidens annonser i morgontidningarna försvunnit, tidningar handlar inte längre bara om coronaviruset och Folkhälsomyndigheten har slutat med de dagliga presskonferenserna. Vi har anpassat oss. Vant oss? Vi glömmer oftare bort det existentiella hot som ännu finns här, och livet närmar sig oroväckande snabbt det normala. 

Men kanske är det det enda sättet om vi ska ha någonting att återvända till när världen kan andas ut igen? ❤️

torsdag 25 juni 2020

Balladen om sångfåglar och ormar

Balladen om sångfåglar och ormar är den efterlängtade prequelen till Suzanne Collins succét Hungerspelen. Det tionde hungerspelet står för dörren. Artonårige Coriolanus Snow är en av de 24 utvalda mentorerna till spelarna, och ser det som en chans att återta ätten Snows ära. Problemet är bara att han tilldelas nitlotten – flickan från distrikt 12. Det visar sig dock innebära fler fördelar än väntat, men också orsaka problem för både honom själv och andra. Händelseutvecklingen väcker tankar kring både människans natur, moral och ondska. 

Lucy Gray Baird hade blivit hans spelare. Han insåg att hon var en gåva och att han måste hantera henne som en sådan. Men hur skulle han bäst kunna utnyttja hennes uppseendeväckande entré? Hur kunde man vända en klänning, en orm och en sång till succé?
s. 41

 * * * 

Som jag längtat. Och väntat. 

Och våndats.

För efter Collins succétrilogi kan det väl inte bli bättre? Eller ens lika bra? Svar: nej. Men Suzanne Collins är smart och insåg det hon med. Så hon har inte försökt skriva en ny bok i linje med sina bästsäljare, utan denna prequel har ett helt eget uttryck, vilket är en stor fördel. 

”Folk är inte så farliga”, sa hon. ”Det hemska är vad världen gör med dem, som med oss på arenan. Vi gjorde saker där som vi aldrig ens skulle ha kunnat tänka oss att göra om vi hade fått vara i fred.”
s. 527

Boken (med titeln som dessvärre klingar illa på svenska) är djupare än trilogin, och fokus ligger på samhällsstrukturer, människans natur och frågor kring etik och moral, istället för action, trollbindande kärlek och dramatik. Stundtals blir boken dock lite för tung och därmed seg.

”Vad var det egentligen som hände på arenan? Det var mänskligheten som blev avklädd, både spelarna och du. Civilisationen försvinner snabbt. Din fina uppfostran, din utbildning, din bakgrund, allt du är så stolt över försvinner på ett ögonblick och avslöjar vem du egentligen är. En pojke med en klubba som slår ihjäl en annan pojke. Det är mänskligheten i sitt naturliga tillstånd.”
s. 261

Det är dock oerhört fascinerande att följa hungerspelen i ett tidigt stadium och ta del av reflektioner kring deras syfte. Våld och ondska som medfött eller en produkt av samhället är ett annat givande tema som ger intressanta perspektiv. Boken är en reflektion kring många historiska samhällen, samt en ögonöppnare för tendenser i dagens samhällen. Det är en bok fylld av visdom, helt enkelt. 

”Vi ser barn som oskuldsfulla. Och om till och med de oskyldigaste av oss förvandlas till mördare i hungerspelen, vad säger det då om oss? Att vi till vår natur är våldsamma.”
s. 550

Att följa en ung President Coriolanus Snow är sannerligen fascinerande och den här boken har fullständigt reviderat min syn på honom. Jag hade dock önskat få läsa om hans väg från (ganska) oskyldig artonåring till brutal, kallblodig, ondskefull president. Men då finns det kanske utrymme för ännu en prequel? (!?!) 

”Det finns en medfödd godhet inom människan. Man vet när man har gått över gränsen till ondskan och det är det man måste kämpa med hela livet, att hålla sig på rätt sida om den gränsen.”
s. 527

En sista önskan: låttexterna. Jag hade så gärna läst Deep in the Meadow och The Hanging Tree på engelska istället. Med allt kring ”Snow is on top” och så vidare kanske det skulle vara värt att läsa boken på engelska för helhetsupplevelsen?

Balladen om sångfåglar och ormar är genialisk. För Collins insåg att det vore dödsdömt att försöka skriva en ny Hungerspelen, så med denna prequel dyker hon istället djupt ned i mänskligheten, vår natur och vår moral, vilket resulterar i en djup, stundtals (för) tung och framför allt perspektivsvidgande bok. Det är träffande, trovärdigt och tänkvärt. En bok fylld av visdom. 

⭐️ ⭐️ ⭐️ ⭐️ 

Författare: Suzanne Collins
Förlag: Bonnier Carlsen
Utgivningsår: 2020 (Original: 2020) 
Antal sidor: 552 st
Åldersgrupp (Enligt mig): 14+
Serie: Hungerspelen, Del 0
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: The Ballad of Songbirds and Snakes
Andra delar i serien: Hungerspelen, Fatta eld, Revolt
Annat: 

Blev du intresserad? 
Du hittar boken på Adlibris, Bokus och Omnible.

måndag 22 juni 2020

I stormens rike

Tack snälla, Cecilia Larsson Kostenius, för förhandsexemplaret av den magnifika boken!

Recensionen kan innehålla spoilers från tidigare delar 

I stormens rike är den fjärde boken i Cecilia Larsson Kostenius fantasyserie De fem elementen. Jakten på Orianas hotfulla drakar fortsätter. Odal måste förlika sig med sitt öde, samtidigt som han ställs inför dilemman. För gudomlig eller ej, vilken rätt har han att styra människors livsavgörande beslut? Relationer prövas, och karaktärerna upptäcker mer om både sig själva och världen de lever i. 

Gjorde han verkligen rätt i att dra med sig en tolvårig flicka på en så farofylld resa? Han gick igenom alla alternativ i tankarna och kom gång på gång fram till att det var den bästa lösningen.
s. 43

* * *

Såhär skrev jag 11 februari 2018, om seriens första bok De ursprungliga:

Det finns något där som kommer bli riktigt bra, när boken och serien väl blommar ut.”

De ursprungliga är beroende av flera böcker, och kan först då bli fulländad.”

”Jag känner redan nu att det här kommer bli något bra.”

Så rätt jag fick. För nu är det storslagna sannerligen här. 

Min magkänsla var rätt redan från början. I bok efter bok har serien bara blivit bättre och nu har den verkligen blommat ut. Jag älskar att det inte bara är klassisk fantasy med komplexa världsbyggen, en massa action, samt normer, kvinnosyn och så vidare direkt från forntiden. Istället finns här ett unikt djup och många tänkvärda budskap kring olikheter, att komplettera varandra, att offra sig för allmänhetens skull med mera. Så otroligt mycket visdom!

Karaktärernas dilemman och livsöden berör, tack vare att karaktärerna verkligen är välgjorda och genuina. Larsson Kostenius har verkligen skapat konflikter långt ifrån det normala och det är omöjligt att inte engageras i problemen karaktärerna ställs inför. Det enda jag tycker blir märkligt är synen på ålder. Meryam är blott tretton år när hon börjar fundera på livslång kärlek och moderskap. När jag var tretton var mitt största bekymmer hur jag skulle våga prata inför klassen. 

I stormens rike är fantastisk. Nu är det storslagna jag redan i första boken förstod väntade sannerligen här. I bok efter bok har De fem elementen bara blivit bättre, blommat ut mer och mer. Det är verkligen fantasy utöver det vanliga och jag fullkomligt älskar det. Det är vist, träffsäkert och imponerande professionellt. Läs, läs, LÄS!

⭐️ ⭐️ ⭐️ ⭐️ ⭐️

Författare: Cecilia Larsson Kostenius
Förlag: Ymperia
Utgivningsår: 2020
Antal sidor: 500 st 
Åldersgrupp (Enligt mig): 13+
Serie: De fem elementen, Del 4
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: I stormens rike 
Andra delar i serien: De ursprungliga, Gudarnas skymning, Orianas bälte, Drakorden
Annat: 

Blev du intresserad? 
Du hittar boken på Adlibris och Bokus.

lördag 20 juni 2020

Räven som inte kunde hålla färgen

Tack snälla, Kari Melander, för den glada boken!

Räven som inte kunde hålla färgen är Kari Melanders barnboksdebut. Den luftiga texten skriven på vers varvas med färgstarka illustrationer av Magdalena Brunzell. Här möter vi en räv ute på galna äventyr och som trots många motgångar aldrig ger upp. 

Det var en gång en räv
som var så röd och grann.
Han smög i stora skogen
och lurades, minsann.

* * *

En kort liten bok som gör en otroligt glad, tack vare en knäpp och lättsam story, samt passande, färgglada illustrationer. Dessutom kan den läsas både enbart för orden och med mer eftertanke, så inte bara de allra yngsta barnen har glädje av den. 

Den är skickligt skriven på vers, vilket gör det till en underbar bok att läsa högt. Rimmen är träffsäkra och gör boken än mer underhållande att läsa, och tillsammans med de välgjorda illustrationerna kan boken skänka mycket glädje till många barn. 

⭐️ ⭐️ ⭐️ ⭐️ 

Författare: Kari Melander
Förlag: Solentro
Utgivningsår: 2020
Antal sidor: 24 st 
Åldersgrupp (Enligt mig): 0-7
Serie: Fristående serie på 10 böcker
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: Räven som inte kunde hålla färgen
Andra delar i serien: 
Annat: 

Blev du intresserad?
Du hittar boken på Adlibris och Bokus

fredag 19 juni 2020

Sommaren jag blev vacker

Sommaren jag blev vacker är första delen i Jenny Hans somriga trilogi, tidigare utgiven på svenska av B. Wahlströms. För Belly är somrarna heliga. Då återvänder hon till huset vid havet. Där finns Conrad och Jeremiah, killarna hon alltid tillbringat somrarna med, och som ena stunden behandlar henne som en lillasyster och i nästa stund som en vän eller mer. Kanske är det här sommaren när deras komplexa historia kommer ikapp och tvingar dem att ge upp sin romantiserade bild av somrarna, och ärligt tala ut om allt de tryckt undan? 

Det var sommaren då allting började. Det var den sommaren jag blev vacker. [...] Alla tidigare somrar hade jag trott att det skulle bli annorlunda. Att livet skulle bli annorlunda. Och den här sommaren blev det så till slut. Jag hade förändrats.
s. 28

* * *

Redan titeln gör mig tveksam. Vad är det för ytlig bok jag har framför mig?! Varför jag ändå läste den? Dels för att jag tvunget behövde boken med det magiska omslaget i min bokhylla. Dels för att Sofia på Lavender Lit som vanligt är otroligt övertygande i sin marknadsföring (”somrig, härlig osv.”). 

Och somrig och härlig är den, i allra högsta grad. Det är det som får mig att läsa vidare även när storyn inte håller. För jag saknar saker som driver handlingen framåt. Han låter tillbakablickar till tidigare somrar förklara vad som händer nu, och även om det är ett intressant och unikt grepp saknar jag omvälvande händelser i nutid. Närmare slutet kommer de äntligen - i för stor skala - som en kompensation för tidigare händelselöshet. 

Med hjälp av minnena ombeds läsaren binda ihop Belly, Jeremiah och Conrads historia, för att själva skapa sig en förståelse för dem idag. Dessutom lär jag endast känna karaktärerna ytligt, så jag blir aldrig berörd och engagerad. Jag har också svårt för hela idén med deras relationer, för det känns så utnyttjande och märkligt. Även mammornas syn på kärlek (”jag visste direkt att Belly var menad för en av mina söner” osv.) gör mig illa till mods, för det känns ytligt. Man tar så lätt på stora, viktiga frågor, och jag gillar inte det alls. 

Sommaren jag blev vacker är som titeln antyder en ganska ytlig bok som tar enkelt på stora frågor, och det passar mig inte alls. Jag älskar dock sommarkänslan och idén är spännande, även om den inte faller ut perfekt. Boken blir bättre mot slutet, när nutiden får övertaget framför tillbakablickarna, och det äntligen ges utrymme för lite djup. Så mycket bättre att jag även kommer ger resten av en trilogin en chans. 

⭐️ ⭐️ ⭐️

Författare: Jenny Han
Förlag: Lavender Lit
Utgivningsår: 2020 (Original: 2009) 
Antal sidor: 266 st 
Åldersgrupp (Enligt mig): 13+
Serie: Sommaren jag blev vacker, Del 1
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: The summer I turned pretty
Andra delar i serien: Ingen sommar utan dig, Sommar för evigt
Annat: Utgiven av B. Wahlströms 2010.

Blev du intresserad? 
Du hittar boken på Adlibris, Bokus och Omnible.