söndag 28 juni 2020

18 maj 2020: När pandemin blir gamla nyheter


66. Det är antalet dagar som många psykologiforskare menar krävs för att skapa en vana. 6 mars (73 dagar sedan) bekräftades det första fallet av inhemsk smittspridning i Sverige. 11 mars (68 dagar sedan) inträffade det första svenska dödsfallet till följd av viruset. 17 mars (62 dagar sedan) övergick gymnasie- och högskoleundervisningen till distans.
    På två månader har vi alltså vant oss vid att nitiskt tvätta händerna stup i kvarten, låtsas att vi kan vara produktiva i mjukisbyxor och att varenda j*kla nyhet numera på ett eller annat sätt rör coronaviruset.
    Eller?
    Är det verkligen möjligt att vänja sig vid någonting så befängt som en pandemi? Kan man verkligen kalla det en vana när man inte har något alternativ? För coronaviruset erbjöd inga valmöjligheter när det kom hit och krossade både ekonomier, framtidsdrömmar och liv. Så de där 66 dagarna kanske inte riktigt kan appliceras just här.
   
Men vana eller ej, en sak är säker: vi anpassar oss snabbt. Nu dansar alla efter Anders Tegnells pipa. Ja, alltså, alla förutom den världsfrånvända delen av populationen som ännu glassar runt på för trånga uteserveringar. Det är egentligen skrämmande. Hur något som för bara ett halvår sedan inte ens fanns på världskartan (möjligen med undantag för ett laboratorium i Wuhan?) så snabbt blivit en del av vardagen. För två månader sedan var allt kring coronapandemin sensationella världsnyheter, men idag bara bläddrar, zappar eller scrollar vi förbi. Stod det “2-metersregeln” eller ”Stanna hemma om du är sjuk” i annonsen? Ingen aning. Vänd blad. ”Vi måste testa mer”, säger... VÄND. Hur blir vädret i helgen?

För 68 dagar sedan kom nyheten att den första i Sverige dött i covid-19. Det var en person som hade intensivvårdats på Karolinska i Huddinge. Över 70 år gammal och med en underliggande sjukdom. Samma sak kunde man läsa i alla dagstidningar, höra på både teve och radio.
    Men nu?
    Nu består de dagliga rapporterna från Folkhälsomyndigheten såväl som medierna av ​siffror​. Med tryggande ton berättar de om antal dödsfall, intensivvårdade och bekräftat smittade. Och det är tacksamt att vi finner sätt att hantera situationen på, men ändå: när vande vi oss vid att varje dag höra rapporter om flera dussin döda? Vid vilken tidpunkt blev fruktansvärda livsöden till anonyma siffror? Och hur lång tid tog det innan vi började bläddra förbi den dystra statistiken?
    När blev pandemins tragedier gamla nyheter? 

Det tog garanterat inte ens 66 dagar. Så människans förmåga att snabbt anpassa sig till något som var fullständigt otänkbart för bara ett halvår sedan, kanske inte handlar om vanor utan snarare om överlevnadsinstinkt. För när vi bläddrar förbi de utökade sidorna med dödsannonser, eller inte orkar höra ännu en presskonferens, är det inte av okänslighet, utan bara för vår egen överlevnads skull. Vi lever trots allt alla med ett hot hängande över axeln. Inte ens de som ​inte​ tillhör en uttalad riskgrupp kan vara säkra på att gå fria, för inte sällan tycks coronaviruset skörda sina offer via någon makaber sorts rysk roulette. En sjuklig nittioåring blir mirakulöst friskförklarad, men en sextonåring med hela livet framför sig får aldrig bli vuxen.
    Pandemin påminner oss alla om vår egen och våra näras dödlighet, och ibland måste vi för en kort stund få glömma bort det.
    När vi bläddrar förbi ännu en av alla förbannade corona-artiklar är det kanske också för att vi har förlikat oss med vårt öde. Vi behöver inte längre lusläsa allt, för vi vet att det kommer minst lika många nyheter i morgon också. Det finns ännu inget ljus i tunneln. Vi har förstått att det kommer dröja länge innan Folkhälsomyndigheten slutar rapportera om flera dussin döda varje dag och nyheterna handlar om något annat än coronapandemin.

Så nu gör vi det enda vi kan: försöker vänja oss. Vid att världen är trasig. Vi anpassar oss till en ny verklighet och gör vårt yttersta för att lämna ​hjälp-vi-alla-kommer-att-dö-​mentaliteten bakom oss. Vi läser inte längre slaviskt varenda reportage om bristen på skyddsutrustning eller hur viruset tog sig in på äldreboendena. För det krossar oss. Flera gånger varje dag. Istället accepterar vi att pandemin blivit en del av vardagen och låter den bli gamla nyheter.
    På så vis kanske vi räddar både oss själva och framtiden.

__________________________________________________________________

Den här krönikan skrev jag för cirka 1,5 månad sedan. Idag känns den ännu mer relevant. För nu har 1177 Vårdguidens annonser i morgontidningarna försvunnit, tidningar handlar inte längre bara om coronaviruset och Folkhälsomyndigheten har slutat med de dagliga presskonferenserna. Vi har anpassat oss. Vant oss? Vi glömmer oftare bort det existentiella hot som ännu finns här, och livet närmar sig oroväckande snabbt det normala. 

Men kanske är det det enda sättet om vi ska ha någonting att återvända till när världen kan andas ut igen? ❤️

torsdag 25 juni 2020

Balladen om sångfåglar och ormar

Balladen om sångfåglar och ormar är den efterlängtade prequelen till Suzanne Collins succét Hungerspelen. Det tionde hungerspelet står för dörren. Artonårige Coriolanus Snow är en av de 24 utvalda mentorerna till spelarna, och ser det som en chans att återta ätten Snows ära. Problemet är bara att han tilldelas nitlotten – flickan från distrikt 12. Det visar sig dock innebära fler fördelar än väntat, men också orsaka problem för både honom själv och andra. Händelseutvecklingen väcker tankar kring både människans natur, moral och ondska. 

Lucy Gray Baird hade blivit hans spelare. Han insåg att hon var en gåva och att han måste hantera henne som en sådan. Men hur skulle han bäst kunna utnyttja hennes uppseendeväckande entré? Hur kunde man vända en klänning, en orm och en sång till succé?
s. 41

 * * * 

Som jag längtat. Och väntat. 

Och våndats.

För efter Collins succétrilogi kan det väl inte bli bättre? Eller ens lika bra? Svar: nej. Men Suzanne Collins är smart och insåg det hon med. Så hon har inte försökt skriva en ny bok i linje med sina bästsäljare, utan denna prequel har ett helt eget uttryck, vilket är en stor fördel. 

”Folk är inte så farliga”, sa hon. ”Det hemska är vad världen gör med dem, som med oss på arenan. Vi gjorde saker där som vi aldrig ens skulle ha kunnat tänka oss att göra om vi hade fått vara i fred.”
s. 527

Boken (med titeln som dessvärre klingar illa på svenska) är djupare än trilogin, och fokus ligger på samhällsstrukturer, människans natur och frågor kring etik och moral, istället för action, trollbindande kärlek och dramatik. Stundtals blir boken dock lite för tung och därmed seg.

”Vad var det egentligen som hände på arenan? Det var mänskligheten som blev avklädd, både spelarna och du. Civilisationen försvinner snabbt. Din fina uppfostran, din utbildning, din bakgrund, allt du är så stolt över försvinner på ett ögonblick och avslöjar vem du egentligen är. En pojke med en klubba som slår ihjäl en annan pojke. Det är mänskligheten i sitt naturliga tillstånd.”
s. 261

Det är dock oerhört fascinerande att följa hungerspelen i ett tidigt stadium och ta del av reflektioner kring deras syfte. Våld och ondska som medfött eller en produkt av samhället är ett annat givande tema som ger intressanta perspektiv. Boken är en reflektion kring många historiska samhällen, samt en ögonöppnare för tendenser i dagens samhällen. Det är en bok fylld av visdom, helt enkelt. 

”Vi ser barn som oskuldsfulla. Och om till och med de oskyldigaste av oss förvandlas till mördare i hungerspelen, vad säger det då om oss? Att vi till vår natur är våldsamma.”
s. 550

Att följa en ung President Coriolanus Snow är sannerligen fascinerande och den här boken har fullständigt reviderat min syn på honom. Jag hade dock önskat få läsa om hans väg från (ganska) oskyldig artonåring till brutal, kallblodig, ondskefull president. Men då finns det kanske utrymme för ännu en prequel? (!?!) 

”Det finns en medfödd godhet inom människan. Man vet när man har gått över gränsen till ondskan och det är det man måste kämpa med hela livet, att hålla sig på rätt sida om den gränsen.”
s. 527

En sista önskan: låttexterna. Jag hade så gärna läst Deep in the Meadow och The Hanging Tree på engelska istället. Med allt kring ”Snow is on top” och så vidare kanske det skulle vara värt att läsa boken på engelska för helhetsupplevelsen?

Balladen om sångfåglar och ormar är genialisk. För Collins insåg att det vore dödsdömt att försöka skriva en ny Hungerspelen, så med denna prequel dyker hon istället djupt ned i mänskligheten, vår natur och vår moral, vilket resulterar i en djup, stundtals (för) tung och framför allt perspektivsvidgande bok. Det är träffande, trovärdigt och tänkvärt. En bok fylld av visdom. 

⭐️ ⭐️ ⭐️ ⭐️ 

Författare: Suzanne Collins
Förlag: Bonnier Carlsen
Utgivningsår: 2020 (Original: 2020) 
Antal sidor: 552 st
Åldersgrupp (Enligt mig): 14+
Serie: Hungerspelen, Del 0
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: The Ballad of Songbirds and Snakes
Andra delar i serien: Hungerspelen, Fatta eld, Revolt
Annat: 

Blev du intresserad? 
Du hittar boken på Adlibris, Bokus och Omnible.

måndag 22 juni 2020

I stormens rike

Tack snälla, Cecilia Larsson Kostenius, för förhandsexemplaret av den magnifika boken!

Recensionen kan innehålla spoilers från tidigare delar 

I stormens rike är den fjärde boken i Cecilia Larsson Kostenius fantasyserie De fem elementen. Jakten på Orianas hotfulla drakar fortsätter. Odal måste förlika sig med sitt öde, samtidigt som han ställs inför dilemman. För gudomlig eller ej, vilken rätt har han att styra människors livsavgörande beslut? Relationer prövas, och karaktärerna upptäcker mer om både sig själva och världen de lever i. 

Gjorde han verkligen rätt i att dra med sig en tolvårig flicka på en så farofylld resa? Han gick igenom alla alternativ i tankarna och kom gång på gång fram till att det var den bästa lösningen.
s. 43

* * *

Såhär skrev jag 11 februari 2018, om seriens första bok De ursprungliga:

Det finns något där som kommer bli riktigt bra, när boken och serien väl blommar ut.”

De ursprungliga är beroende av flera böcker, och kan först då bli fulländad.”

”Jag känner redan nu att det här kommer bli något bra.”

Så rätt jag fick. För nu är det storslagna sannerligen här. 

Min magkänsla var rätt redan från början. I bok efter bok har serien bara blivit bättre och nu har den verkligen blommat ut. Jag älskar att det inte bara är klassisk fantasy med komplexa världsbyggen, en massa action, samt normer, kvinnosyn och så vidare direkt från forntiden. Istället finns här ett unikt djup och många tänkvärda budskap kring olikheter, att komplettera varandra, att offra sig för allmänhetens skull med mera. Så otroligt mycket visdom!

Karaktärernas dilemman och livsöden berör, tack vare att karaktärerna verkligen är välgjorda och genuina. Larsson Kostenius har verkligen skapat konflikter långt ifrån det normala och det är omöjligt att inte engageras i problemen karaktärerna ställs inför. Det enda jag tycker blir märkligt är synen på ålder. Meryam är blott tretton år när hon börjar fundera på livslång kärlek och moderskap. När jag var tretton var mitt största bekymmer hur jag skulle våga prata inför klassen. 

I stormens rike är fantastisk. Nu är det storslagna jag redan i första boken förstod väntade sannerligen här. I bok efter bok har De fem elementen bara blivit bättre, blommat ut mer och mer. Det är verkligen fantasy utöver det vanliga och jag fullkomligt älskar det. Det är vist, träffsäkert och imponerande professionellt. Läs, läs, LÄS!

⭐️ ⭐️ ⭐️ ⭐️ ⭐️

Författare: Cecilia Larsson Kostenius
Förlag: Ymperia
Utgivningsår: 2020
Antal sidor: 500 st 
Åldersgrupp (Enligt mig): 13+
Serie: De fem elementen, Del 4
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: I stormens rike 
Andra delar i serien: De ursprungliga, Gudarnas skymning, Orianas bälte, Drakorden
Annat: 

Blev du intresserad? 
Du hittar boken på Adlibris och Bokus.

lördag 20 juni 2020

Räven som inte kunde hålla färgen

Tack snälla, Kari Melander, för den glada boken!

Räven som inte kunde hålla färgen är Kari Melanders barnboksdebut. Den luftiga texten skriven på vers varvas med färgstarka illustrationer av Magdalena Brunzell. Här möter vi en räv ute på galna äventyr och som trots många motgångar aldrig ger upp. 

Det var en gång en räv
som var så röd och grann.
Han smög i stora skogen
och lurades, minsann.

* * *

En kort liten bok som gör en otroligt glad, tack vare en knäpp och lättsam story, samt passande, färgglada illustrationer. Dessutom kan den läsas både enbart för orden och med mer eftertanke, så inte bara de allra yngsta barnen har glädje av den. 

Den är skickligt skriven på vers, vilket gör det till en underbar bok att läsa högt. Rimmen är träffsäkra och gör boken än mer underhållande att läsa, och tillsammans med de välgjorda illustrationerna kan boken skänka mycket glädje till många barn. 

⭐️ ⭐️ ⭐️ ⭐️ 

Författare: Kari Melander
Förlag: Solentro
Utgivningsår: 2020
Antal sidor: 24 st 
Åldersgrupp (Enligt mig): 0-7
Serie: Fristående serie på 10 böcker
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: Räven som inte kunde hålla färgen
Andra delar i serien: 
Annat: 

Blev du intresserad?
Du hittar boken på Adlibris och Bokus

fredag 19 juni 2020

Sommaren jag blev vacker

Sommaren jag blev vacker är första delen i Jenny Hans somriga trilogi, tidigare utgiven på svenska av B. Wahlströms. För Belly är somrarna heliga. Då återvänder hon till huset vid havet. Där finns Conrad och Jeremiah, killarna hon alltid tillbringat somrarna med, och som ena stunden behandlar henne som en lillasyster och i nästa stund som en vän eller mer. Kanske är det här sommaren när deras komplexa historia kommer ikapp och tvingar dem att ge upp sin romantiserade bild av somrarna, och ärligt tala ut om allt de tryckt undan? 

Det var sommaren då allting började. Det var den sommaren jag blev vacker. [...] Alla tidigare somrar hade jag trott att det skulle bli annorlunda. Att livet skulle bli annorlunda. Och den här sommaren blev det så till slut. Jag hade förändrats.
s. 28

* * *

Redan titeln gör mig tveksam. Vad är det för ytlig bok jag har framför mig?! Varför jag ändå läste den? Dels för att jag tvunget behövde boken med det magiska omslaget i min bokhylla. Dels för att Sofia på Lavender Lit som vanligt är otroligt övertygande i sin marknadsföring (”somrig, härlig osv.”). 

Och somrig och härlig är den, i allra högsta grad. Det är det som får mig att läsa vidare även när storyn inte håller. För jag saknar saker som driver handlingen framåt. Han låter tillbakablickar till tidigare somrar förklara vad som händer nu, och även om det är ett intressant och unikt grepp saknar jag omvälvande händelser i nutid. Närmare slutet kommer de äntligen - i för stor skala - som en kompensation för tidigare händelselöshet. 

Med hjälp av minnena ombeds läsaren binda ihop Belly, Jeremiah och Conrads historia, för att själva skapa sig en förståelse för dem idag. Dessutom lär jag endast känna karaktärerna ytligt, så jag blir aldrig berörd och engagerad. Jag har också svårt för hela idén med deras relationer, för det känns så utnyttjande och märkligt. Även mammornas syn på kärlek (”jag visste direkt att Belly var menad för en av mina söner” osv.) gör mig illa till mods, för det känns ytligt. Man tar så lätt på stora, viktiga frågor, och jag gillar inte det alls. 

Sommaren jag blev vacker är som titeln antyder en ganska ytlig bok som tar enkelt på stora frågor, och det passar mig inte alls. Jag älskar dock sommarkänslan och idén är spännande, även om den inte faller ut perfekt. Boken blir bättre mot slutet, när nutiden får övertaget framför tillbakablickarna, och det äntligen ges utrymme för lite djup. Så mycket bättre att jag även kommer ger resten av en trilogin en chans. 

⭐️ ⭐️ ⭐️

Författare: Jenny Han
Förlag: Lavender Lit
Utgivningsår: 2020 (Original: 2009) 
Antal sidor: 266 st 
Åldersgrupp (Enligt mig): 13+
Serie: Sommaren jag blev vacker, Del 1
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: The summer I turned pretty
Andra delar i serien: Ingen sommar utan dig, Sommar för evigt
Annat: Utgiven av B. Wahlströms 2010.

Blev du intresserad? 
Du hittar boken på Adlibris, Bokus och Omnible.

tisdag 16 juni 2020

Bergtagen

Tusen tack, Rabén & Sjögren, för fantastiskt recensionsexemplar!

Bergtagen är första delen i Camilla Stens Järvhöga-trilogin. ”Ibland går pojkarna i Järvhöga ut i skogen och försvinner”. Så säger alla i den lilla Norrlandsorten, så när en elev försvinner tragiskt från ortens internatskola blir endast få förvånade. Av en slump blir Julia indragen i härvan, tillsammans med den försvinna killens rumskamrat. Snart visar det sig att Järvhögas historia är mörkare än de kunnat ana, och att skogen tycks bära på märkliga mysterier. 

”Det är bara så det är i Järvhöga.” viskade hon. ”Ibland går pojkarna här ut i skogen och försvinner.”
s. 155

* * *

Jag har ändå läst en hel del böcker genom åren, och vågar därför påstå att jag känner till många framgångsfaktorer för en riktigt bra bok:

1. Sporadiska avslöjanden, så boken håller en i sitt grepp hela vägen
2. Samtida med mycket utrymme till igenkänning
3. En story som löper över - och sammanbinder - olika tidsperspektiv

I Bergtagen finns allt det.

Camilla Sten fångar mig direkt. Prologen sätter stämningen, och sedan möts läsaren av orden ”sjutton dagar kvar”, vilket inleder en rafflande, nervkittlande nedräkning till något okänt. Vad kommer hända? Tack vare en skicklig, vag och mystisk berättarteknik med avslöjanden, vändningar och frågetecken som bara blir fler håller Sten mig i sitt grepp ända till sista sidan. 

”Du vet hur det är i Järvhöga. Ibland går folk ut i skogen och försvinner. Det är bara så det är här uppe.”
s. 60

Bergtagen är unik, för den här typen av contemporary/övernaturligt för unga vuxna växer inte på träd. Det är tacksamt att både bli skrämd och känna igen sig i livet som äldre tonåring, bland välgjorda karaktärer som möter intressanta dilemman. YA-genren verkligen behöver mer böcker som denna! 

”Om man är olycklig och inte vill leva längre och skogen lockar där utanför fönstret, då kanske man en dag bestämmer sig för att man har fått nog. Man ger sig till skogen.”
s. 62

Det bästa är ändå tidsperspektiven. Sten har lyckats fullkomligt med att sammanbinda då och nu på ett sätt som länge kräver enorm eftertanke för att lägga ihop allt utifrån de ledtrådar som ges. Det är så skickligt, så BRA! Det finns inget bättre sätt att skapa en bra story på, men det finns nog inte heller något svårare sätt. Imponerande!

Bergtagen har allt som krävs för att nå framgång. Berättartekniken är skicklig, kombination samtid och övernaturlighet är klockren och på ett imponerande vis sammanbinds nutid och dåtid. Liknande böcker för unga vuxna är svåra att finna. Camilla Stens inledning på en trilogi är unik och lovande, och ger sannerligen mersmak. Spännande, välskrivet, professionellt!

⭐️ ⭐️ ⭐️ ⭐️ 

Författare: Camilla Sten
Förlag: Rabén & Sjögren
Utgivningsår: 2020
Antal sidor: 381 st 
Åldersgrupp (Enligt mig): 14+
Serie: Järvhöga-trilogin, Del 1
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: Bergtagen
Andra delar i serien: -
Annat: 

Blev du intresserad? 
Du hittar boken på Adlibris, Bokus och Omnible.

fredag 12 juni 2020

Det sextonde året

Det sextonde året av Kim Liggett är en dystopisk/sci-fi/övernaturlig/fantasy/... ungdomsbok. Att placera den här ungdomsroman som blandar magi med kritik mot samhället i ett fack är omöjligt. Här följer vi sextonåriga Tierney på hennes nådeår. Det är en plåga alla flickor får genomgå, för att renas från sin förhäxande magi, och - om de överlever - komma tillbaka hem för ett stillsamt, tryggt liv i ett arrangerat äktenskap. Men är det verkligen hela sanningen bakom nådeåret? 

När jag tittar på staketet, på den oändliga, välvda raden av cederstammar som sträcker sig flera kilometer omkring oss, slår det mig – även om vi har skickats hit mot vår vilja, för att leva eller dö som djur, är det här det friaste vi någonsin har varit. Förmodligen det friaste vi någonsin kommer att vara.
s. 142

* * *

Mitt största problem med den här boken är att jag egentligen inte vet vilken typ av bok det är. Det är inget fel i sig med en bok som inte kan placeras i en särskild genre - tvärtom gör det den otroligt intressant och unik. Utan problemet är att jag inte vet hur jag ska förhålla mig till bokens händelser. Är det fantasy och ska jag tänka magi? Eller är det en dystopi och ska jag tänka samhällskritik? Eller är det bara någon märklig variant av contemporary? 

Det blir en ganska märklig blandning då det är så svårt att förstå om man ska ta till sig budskapet på ett verklighetstroget sätt, eller mer försöka applicera övernaturliga händelser i vår verklighet. Det är dock en intressant story med många tänkvärda budskap. Liggett väcker kritik mot ojämställdhet på ett nytt, skrämmande sätt, som även om det är extremt går att dra många paralleller till i vårt samhälle. Och det gillar jag skarpt.

”Hemma finns det ingenting farligare än en kvinna som säger vad hon tycker. Det var det som hände med Eva, du vet, anledningen till att vi blev förvisade från himmelriket. Vi är farliga. Fulla av djävulsk list. Om vi får chansen använder vi vår magi till att lura män in i synd, ondska och förödelse.” Jag är för trött för att himla med ögonen. ”Det är därför de skickar hit oss.”
   ”För att befria er från er magi”, säger han.
   ”Nej”, mumlar jag innan jag somnar. ”För att knäcka oss.”
s. 231

Jag älskar också den hoppfullhet som finns i boken med de lite rebelliska handlingarna. Slutet är dessutom otroligt mäktigt, och jag gillar att det är så öppet, för det låter verkligen läsaren själv skapa sig en bild. Och också där blir det igen så tydligt att den här boken är helt unik, för den hör inte till någon särskild genre utan är skriven helt utanför boxen, och när jag tänker efter är det nog framför allt något otroligt positivt och underbart.

Det sextonde året är inte som någon annan bok. Den passar inte i något fack, utan är helt sin egen, på både gott och ont. Det är en otroligt intressant och gripande story, med skrämmande tydliga kopplingar till dagens samhälle. Den når dock inte hela vägen fram. Dels då den är spretig, men också då jag aldrig får den närhet till storyn och karaktärerna som hade behövts för att den verkligen skulle engagera mig. 

⭐️ ⭐️ ⭐️ 

Författare: Kim Liggett
Förlag: B. Wahlströms
Utgivningsår: 2020 (Original: 2019) 
Antal sidor: 393 st 
Åldersgrupp (Enligt mig): 15+
Serie: -
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: The Grace Year
Annat: 

Blev du intresserad? 
Du hittar boken på Adlibris, Bokus och Omnible.

tisdag 9 juni 2020

Diamantkungen

Tack, Rabén & Sjögren, för spännande recensionsexemplar!

Diamantkungen är första delen i Peter Lindströms nya deckarserie De tre tigrarna. Sommarlovet har just startat, och Ester, Sigge och Harry är uttråkade. Men en gammal historia om en lokal diamanthandlares försvunna rikedomar väcker deras intresse. När de finner en mystiskt krossad fönsterruta är mysteriet ett faktum, och snart är de tre vännerna intrasslade i något som kanske är större än väntat. 

* * *

Jag sträckläste boken på 37 minuter. Det gick inte att sluta när jag väl börjat. Sidorna bara flög förbi tack vare den konstanta spänningen och dramaturgin som byggdes upp klassiskt om än framgångsrikt. Lindström skapar ett lagom komplext och lagom enkelt mysterium, med precis så många vändningar och så mycket dramatik att spänningen finns kvar ända till slutet. 

Och jag fick sådana enorma nostalgikänslor, för den påminner mycket om LasseMajas detektivbyrå och andra mysterieböcker för mellanåldern. Men samtidigt är Diamantkungen något helt nytt och unikt. 

Jag uppskattar verkligen bokens längd. På strax över hundra sidor är det den perfekta boken för nioåringen att ta sig igenom själv, för den är inte för lång eller utdragen. Dessutom älskar jag att karaktärernas relationer och utveckling får ta mer plats här än i liknande böcker, för det ger ytterligare en dimension som jag tror många i målgruppen uppskattar att få ta del av. 

Diamantkungen är en strålande inledning på en serie jag gärna återkommer till. För mig blir det nostalgi, och för målgruppen blir det garanterat nervkittlande spänning, och kanske rentav den första boken man läser helt själv? Peter Lindström har lyckats exemplariskt med balansen mellan spänning, karaktärer och enkelhet, och det resulterar i en bok omöjlig att lägga ifrån sig. 

⭐️ ⭐️ ⭐️ ⭐️ 

Författare: Peter Lindström
Förlag: Rabén & Sjögren
Utgivningsår: 2020
Antal sidor: 107 st 
Åldersgrupp (Enligt mig): 8-12
Serie: De tre tigrarna, Del 1
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: Diamantkungen
Andra delar i serien: -
Annat: 

Blev du intresserad? 
Du hittar boken på Adlibris, Bokus och Omnible.

onsdag 3 juni 2020

Ganska nära sanningen

Tusen tusen tack, Rabén & Sjögren, för det underbara recensionsexemplaret!

Ganska nära sanningen är Anna Ahlunds senaste ungdomsroman, och hon tar med läsaren tillbaka till Sibylla allmänestetiska läroverk. Här börjar Nico för att få en nystart. Fast hen heter egentligen inte Nico, och hen brukade inte ha rosa hår. Men nu kanske allt en gång för alla kan bli annorlunda? Och när Nico träffar Beata inser han att det finns hopp. Men vissa saker lämnar en inte även fast man byter namn. Och frågan är om ganska nära sanningen då är tillräckligt. 

Jag skakade regnet ur håret och vände ansiktet mot himlen. Jag var här nu. Och jag kände på mig att det här var början på något bra.
s. 13

* * *

Tredje gången gillt, och den här gången gör Anna Ahlund succé.

74 sidor. Exakt så lång tid tar det för mig att bli förälskad. I Ahlunds språk, huvudpersonen Nico och storyn som bara osar av hopp, eufori och igenkänning. Det är precis det här jag har väntat på när jag hoppfullt läst Ahlunds andra ungdomsromaner. Tredje gången gillt och nu når Ahlund hela vägen. Det här är en fullträff som jag gärna läser om. Om och om igen. 

”Gabriel ändrade chattens namn till Hedbriel vs #teamkattöra. De andra pratade på om matchen och cheerleadingen och ett rykte om en Bylliselev som strulat med Kattes elevrådsordförande bakom läktarna, men jag lyssnade knappt. Jag bara satt där i mitten av allt och lät deras ord och skratt och gnabb skölja över mig. Och det var ganska freakin' underbart.”
s. 91

I boken finns enorm igenkänning i önskan att räcka till som man är. Jag älskar att fokus ligger på att finna sig själv och uppskatta de små glädjeämnena i livet, istället för som i Ahlunds tidigare böcker där fokus legat på sex. Dessutom är Nico en jätteintressant karaktär att följa. Man vet inte vem hen var förut, men det spelar ingen roll, för det viktiga är nuet. Och jag älskar att det får vara så. Och relationerna: intressanta, positiva och trovärdiga! 

Jag blir helt enkelt glad av att läsa den här boken. Inte för att den är särskilt omvälvande, utan för att den är mysig och hoppfull, och lättsamt rör stora frågor som identitet, vänskap och förändringar. Och slutet är perfekt. Visserligen hade jag gärna läst minst 100 sidor till om Nico, Beata och alla. Och det är egentligen det enda negativa jag har att säga om boken; den hade gärna fått vara mycket längre, så allt inte gått så hastigt. 

”'Tänk dig att du har en kompass. Nålen pekar alltid åt norr. Men ibland händer det saker som gör att du måste ta en omväg, så att du inte kan gå raka vägen. Du ställs inför val, och ibland kanske du inte märker vad som är rätt förrän efteråt. Men norr finns hela tiden kvar. Även om du inte alltid går rakt så är det dit du är på väg. Om du lyssnar på din inre kompass tror jag att du är ganska nära.'
   'Ganska nära sanningen?' mumlade jag.
   Valenka nickade.”
s. 195

Ganska nära sanningen är en fullträff. Tredje gången gillt och den här gången gör Anna Ahlund succé! Det är träffsäkert, mysigt och hoppfullt. Jag blir genuint glad av den här boken, för den rör lättsamt vid svåra frågor, är fylld av igenkänning och ger hopp om att saker kan förändras. Det är egentligen ingen särskilt omvälvande berättelse. Men med sin vardaglighet ligger den ganska nära sanningen, och det är nyckeln till dess framgång. 

⭐️ ⭐️ ⭐️ ⭐️

Författare: Anna Ahlund
Förlag: Rabén & Sjögren
Utgivningsår: 2020 
Antal sidor: 215 st 
Åldersgrupp (Enligt mig): 14+
Serie: -
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: Ganska nära sanningen
Annat: 

Blev du intresserad? 
Du hittar boken på Adlibris, Bokus och Omnible.