Tusen sidor: 18 maj 2020: När pandemin blir gamla nyheter

66. Det är antalet dagar som många psykologiforskare menar krävs för att skapa en vana. 6 mars (73 dagar sedan) bekräftades det första fallet av inhemsk smittspridning i Sverige. 11 mars (68 dagar sedan) inträffade det första svenska dödsfallet till följd av viruset. 17 mars (62 dagar sedan) övergick gymnasie- och högskoleundervisningen till distans.

   På två månader har vi alltså vant oss vid att nitiskt tvätta händerna stup i kvarten, låtsas att vi kan vara produktiva i mjukisbyxor och att varenda j*kla nyhet numera på ett eller annat sätt rör coronaviruset.
   Eller?
   Är det verkligen möjligt att vänja sig vid någonting så befängt som en pandemi? Kan man verkligen kalla det en vana när man inte har något alternativ? För coronaviruset erbjöd inga valmöjligheter när det kom hit och krossade både ekonomier, framtidsdrömmar och liv. Så de där 66 dagarna kanske inte riktigt kan appliceras just här.

Men vana eller ej, en sak är säker: vi anpassar oss snabbt. Nu dansar alla efter Anders Tegnells pipa. Ja, alltså, alla förutom den världsfrånvända delen av populationen som ännu glassar runt på för trånga uteserveringar. Det är egentligen skrämmande. Hur något som för bara ett halvår sedan inte ens fanns på världskartan (möjligen med undantag för ett laboratorium i Wuhan?) så snabbt blivit en del av vardagen. För två månader sedan var allt kring coronapandemin sensationella världsnyheter, men idag bara bläddrar, zappar eller scrollar vi förbi. Stod det “2-metersregeln” eller ”Stanna hemma om du är sjuk” i annonsen? Ingen aning. Vänd blad. ”Vi måste testa mer”, säger... VÄND. Hur blir vädret i helgen?

För 68 dagar sedan kom nyheten att den första i Sverige dött i covid-19. Det var en person som hade intensivvårdats på Karolinska i Huddinge. Över 70 år gammal och med en underliggande sjukdom. Samma sak kunde man läsa i alla dagstidningar, höra på både teve och radio.
   Men nu?
   Nu består de dagliga rapporterna från Folkhälsomyndigheten såväl som medierna av siffror. Med tryggande ton berättar de om antal dödsfall, intensivvårdade och bekräftat smittade. Och det är tacksamt att vi finner sätt att hantera situationen på, men ändå: när vande vi oss vid att varje dag höra rapporter om flera dussin döda? Vid vilken tidpunkt blev fruktansvärda livsöden till anonyma siffror? Och hur lång tid tog det innan vi började bläddra förbi den dystra statistiken?
   När blev pandemins tragedier gamla nyheter?

Det tog garanterat inte ens 66 dagar. Så människans förmåga att snabbt anpassa sig till något som var fullständigt otänkbart för bara ett halvår sedan, kanske inte handlar om vanor utan snarare om överlevnadsinstinkt. För när vi bläddrar förbi de utökade sidorna med dödsannonser, eller inte orkar höra ännu en presskonferens, är det inte av okänslighet, utan bara för vår egen överlevnads skull. Vi lever trots allt alla med ett hot hängande över axeln. Inte ens de som inte tillhör en uttalad riskgrupp kan vara säkra på att gå fria, för inte sällan tycks coronaviruset skörda sina offer via någon makaber sorts rysk roulette. En sjuklig nittioåring blir mirakulöst friskförklarad, men en sextonåring med hela livet framför sig får aldrig bli vuxen.
Pandemin påminner oss alla om vår egen och våra näras dödlighet, och ibland måste vi för en kort stund få glömma bort det.
När vi bläddrar förbi ännu en av alla förbannade corona-artiklar är det kanske också för att vi har förlikat oss med vårt öde. Vi behöver inte längre lusläsa allt, för vi vet att det kommer minst lika många nyheter i morgon också. Det finns ännu inget ljus i tunneln. Vi har förstått att det kommer dröja länge innan Folkhälsomyndigheten slutar rapportera om flera dussin döda varje dag och nyheterna handlar om något annat än coronapandemin.

Så nu gör vi det enda vi kan: försöker vänja oss. Vid att världen är trasig. Vi anpassar oss till en ny verklighet och gör vårt yttersta för att lämna hjälp-vi-alla-kommer-att-dö-mentaliteten bakom oss. Vi läser inte längre slaviskt varenda reportage om bristen på skyddsutrustning eller hur viruset tog sig in på äldreboendena. För det krossar oss. Flera gånger varje dag. Istället accepterar vi att pandemin blivit en del av vardagen och låter den bli gamla nyheter.
På så vis kanske vi räddar både oss själva och framtiden.

__________________________________________________________________

Den här krönikan skrev jag för cirka 1,5 månad sedan. Idag känns den ännu mer relevant. För nu har 1177 Vårdguidens annonser i morgontidningarna försvunnit, tidningar handlar inte längre bara om coronaviruset och Folkhälsomyndigheten har slutat med de dagliga presskonferenserna. Vi har anpassat oss. ~~Vant oss?~~ Vi glömmer oftare bort det existentiella hot som ännu finns här, och livet närmar sig oroväckande snabbt det normala.

Men kanske är det det enda sättet om vi ska ha någonting att återvända till när världen kan andas ut igen? ❤️

söndag 28 juni 2020

18 maj 2020: När pandemin blir gamla nyheter

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar