söndag 31 maj 2020

Det förrädiska med sista gånger




Det är slutet av sportlovet. Solen är på väg ner över det snöklädda berget, tårna har frusit till is i de stela pjäxorna och den stickande fjällvinden får kinderna att svida. Vi vet alla att det här är sista åket, men det säger ingen högt. I vår skrockfulla, bekymmerslösa tillvaro är de orden som att be om ett benbrott. Så vi carvar ner för backen, men viker sedan i tyst samförstånd av mot parkeringen. Några timmar senare befinner vi oss på riksväg 84 mot Stockholm. Samtidigt har de första av elva plan fyllda med glada skidåkare från norra Italien landat på Arlanda. Det ska snart visa sig att det där finalåket bara var en av alla sista gånger som glidit förbi mig utan vidare.


Coronaviruset - Den lilla RNA-sekvens som fått hela världen att hålla andan.”


Snabbspolning till tisdagen den 17 mars. Regeringen håller presskonferens:

Statsminister Stefan Löfven står mitt i bild framför de tre hängande, identiskt vikta blågula flaggorna som kommit att bli en symbol för Sveriges enande mot den lilla RNA-sekvens som fått hela världen att hålla andan. Jag sitter framåtlutad i soffan när min tillvaro omkullkastas. Gymnasieundervisningen övergår till distans. Utbildningsminister Anna Ekströms uppmaningar tynger studenterna med ansvar, men hennes ord drunknar i sorlet som uppstått i mitt huvud. Vakuum. Samma dag går jag till skolan för sista gången. På ett tag. Sista gången på ett tag. Jag upprepar det som ett mantra hela dagen. På eftermiddagen lämnar jag favoritpennan i skåpet. Sista gången på ett tag. I slutet av april ombeds vi istället komma och tömma våra skåp.

Det är det som är det förrädiska med sista gånger: man vet först i efterhand att det var den sista. Och då är det redan för sent. Om jag visste att skidresan i påsk skulle gå i stöpet hade jag njutit mer under sportlovet. Hade jag vetat att dansföreställningen i december var min sista skulle jag ha memorerat varenda sekund av den. Om någon sagt i vintras att jag inte hade ett halvår på mig för att lära känna klasskamrater skulle jag ha tagit fler chanser då. Coronavirusets hänsynslösa framfart tar ifrån oss allt vi tagit för givet och listan över förlorade sista gånger börjar bli lång.

Nu, tre månader efter sportlovet, inser jag vilket privilegium det var att veta vad som var sista åket. Sedan coronaviruset intog våra liv kan vi aldrig räkna med morgondagen. Verkligheten är ingen skidbacke. Riktiga slut kan inte påverkas. Att vara frisk och fri att röra sig idag är ingen garanti för imorgon. När vi kommer ned från verklighetens skidbacke vet vi inte om liften är öppen för ett nästa åk.

Men vi kan påverka nuet. Vi bör påverka nuet.

”'Live like there is no tomorrow' är inte bara en sliten klyscha.”

Coronapandemin har blottat samhällets svagheter, men också kastat ljus över hur skör varje individs tillvaro är. ”Live like there is no tomorrow” är inte bara en sliten klyscha. Det är numera det enda rimliga förhållningssättet till livet. Sedan coronaviruset kom tänker jag aldrig längre ”nej”, utan istället säger jag ”varför inte?” och kastar mig ut i det okända. För man kan aldrig räkna med att morgondagen erbjuder en andra chans. Jag lever i nuet, och bekymrar mig mindre för framtiden. Åker på meningslösa roadtrips i närområdet, hittar underbara smultronställen, tittar på för många solnedgångar… 

Men det är inte alltid en dans på rosor. 


”Hela världen har slutat andas, men mitt i allt det mörka har jag aldrig känt mig mer levande.”

I pandemins tid är riskerna större än ett benbrott, men möjligheterna är också större än ett perfekt slalomåk. Visst, livet var enklare innan. Men meningslöst tråkigt. Och förutsägbart. Nu vet jag aldrig om det är en grön eller svart backe som väntar bortom krönet, men jag tvekar inte. Jag ramlar, och reser mig igen. Jag gråter, och torkar bort tårarna. För varken en pandemi eller något annat ska få stjäla fler av mina sista gånger. Coronaviruset har för all framtid förändrat min syn på livet, dess potential och dess bräcklighet. Hela världen har slutat andas, men mitt i allt det mörka har jag aldrig känt mig mer levande.

Och hädanefter ska jag alltid säga ”sista åket”, för chansen att få njuta fullt ut en sista gång är värd varenda benbrott. 

_______________________________________________________________
Den här krönikan skrev jag för ett tag sedan i kursen Skrivande på gymnasiet. Det var ett sätt för mig att hantera den pågående krisen, och det var givande att få sätta ord på hur den har påverkat mig och för alltid förändrat mina förhållningssätt till livet. 

Kanske kan den vara en inspiration för någon annan? 

torsdag 28 maj 2020

Järnrosen

Tusen tack, Rabén & Sjögren, för spännande recensionsexemplar!

Recensionen kan innehålla spoilers från tidigare delar 

Järnrosen är andra boken i Oskar Källner och Karl Johnssons sci-fi-serie för slukaråldern. Efter upptäckten av en helt ny värld - en oändlig rymd - gör nu Alice och Elias sitt bästa för att hjälpa till att rädda sin mamma. Problemet är bara att fiender lurar överallt i rymden, och att allt kanske inte riktigt är som förväntat, vilket riskerar att försätta fler än mamman i fara. 

För några dagar sedan var mitt största bekymmer hur jag skulle klara matteprovet! Och nu är jag inlåst i en cell på ett rymdskepp fullt med monster!
s. 137

* * *

Jag kände länge att den här boken tyvärr inte höll måttet och levde upp till förväntningarna efter den strålande inledningen med Bortförda. Dess första halva kändes främst som ett mellanparti där inte så mycket nytt hände och där jag framför allt saknade att läsa om syskonrelationen mellan Alice och Elias.

De sista 50 sidorna hände något. Plötsligt blev boken otroligt spännande med revolutionerande avslöjanden och vändningar som gjorde det omöjligt att sluta läsa. De 50 sidorna var fantastiska och underbart actionfyllda och vägde nästan upp till den segare inledningen på en serie med potential att fängsla både vana och ovana läsare från mellanåldern och uppåt. 

Slutet gör en verkligen hungrig på att läsa mer direkt, men det går ju inte, vilket kommer bli ett problem. I en sådan här detaljerad berättelse är det svårt att ta flera månaders uppehåll i väntan på uppföljaren om läsupplevelsen ska bli optimal. Så i höst får vi se hur Imperiets arvingar hanterar ett halvårs uppehåll. 

Järnrosen lever inledningsvis inte upp till förväntningarna efter seriens första bok, men mot slutet händer något. De sista 50 sidorna är fullkomligt magiska. Fyllda med action, chockande avslöjande och rafflande vändningar gör de boken omöjlig att lägga ifrån sig. I slutändan är det så jag minns Järnrosen, och förhoppningsvis finns det minnet kvar när uppföljaren kommer i höst. 

⭐️ ⭐️ ⭐️

Författare: Oskar Källner & Karl Johnsson
Förlag: Rabén & Sjögren
Utgivningsår: 2020
Antal sidor: 183 st 
Åldersgrupp (Enligt mig): 10+
Serie: Imperiets arvingar, Del 2
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: Järnrosen
Andra delar i serien: Bortförda, Gravplaneten
Annat: 

Blev du intresserad? 
Du hittar boken på Adlibris, Bokus och Omnible.

onsdag 27 maj 2020

Därför försvann jag

Vänner!

Det har varit tyst här ett bra tag nu.

Jag har uppdaterat lite sporadiskt på Instagram (@tusensidor - in och följ om du inte redan gör det!), men här har det fått stå tomt.

Och ni förtjänar en förklaring. 

I ganska precis tre veckor har det ekat tomt, och det är helt enkelt för att jag inte har skrivit några inlägg. Jag har just nu åtta böcker jag läst men ännu inte recenserat, om jag minns rätt. Jag har helt enkelt inte haft lust att skriva, och det viktigaste för mig har alltid varit att skriva för att det är kul, inte för att jag känner att jag måste.

Vad som gjorde att min inspiration försvann skulle jag kunna göra en lång, spekulativ utläggning om, men jag nöjer mig med att säga att det troligen handlade om en kombination av coronapandemin med allt vad den innebär, slutspurten i skolan, samt att livet i allmänhet varit lite rörigt. Och just det, det faktum att min lärare i skrivande sågade min novell gjorde inte att jag kände mig mer sugen på att skriva, då det krossade mitt självförtroende ganska rejält. 

Men vet ni? Idag hade jag mina sista (!) examinationer för gymnasiet och om mindre än två veckor tar jag studenten (!!!). Så när skolstressen inte längre hänger över axeln hoppas jag att jag kan återfinna inspirationen. För jag har otroligt mycket jag vill skriva om. Det är mycket som rör sig i mitt lilla huvud, vill jag lova, och snart ska ni få ta del av lite av det.

Vi hörs i en recension imorgon! ❤️

onsdag 6 maj 2020

Dödssynden

Dödssynden är Harper Lees klassiker från 1960. Berättelsen som tar plats i Maycomb i södra USA fick mycket uppmärksamhet när den publicerades. Från unga Scouts perspektiv följer man både barndomens idyller och hur en anklagelse om våldtäkt får hela staden att hålla andan. Den anklagade mannen är nämligen svart och den utsatta kvinnan vit, och boken blir ett ifrågasättande om fördomar, rasism och hatet som finns i samhället. 

Jag gör mitt bästa för att älska alla människor... även om det går trögt ibland – lilla vän, det är aldrig förolämpande att bli kallad för något som någon tror är fult. Det visar bara hur fattig den personen är, det kan inte skada en.
s. 114

* * *

Jag hade av outgrundliga skäl enorma förväntningar när jag slog upp Dödssynden. För även om jag läst många av de klassiker halva världen lovordat har jag sällan gått med i hyllningskören, och det här är tyvärr inget undantag.

Jag kan förstå bokens storhet, och om jag hade läst den med hundraprocentigt engagemang från första sidan och tänkt på varenda formulering, kanske den skulle landat annorlunda. Men den krävde för mycket för att ge mig den aha-upplevelse jag kanske naivt hoppats på att få utan att lägga ner hela min själ i läsningen.

Jag beundrar dock verkligen Harper Lee för både hennes idé och utförande. Det är ett smart drag att berätta boken från ett oskyldigt barns perspektiv, för det gör att saker inte lindas in bakom metaforer, utan allt beskrivs precis för vad det är utan eufemismer. Det gör att allt blir så svart-vitt, vilket blir effektfullt och får budskapet att träffa ännu starkare. 

”Ni vet sanningen, och sanningen är denna: somliga negrer ljuger, somliga negrer är amoraliska, somliga negrer är inte att lita på i sällskap med kvinnor – vare sig svarta eller vita. Men det är en sanning som passar in på hela det mänskliga släktet och inte på någon speciell ras.” 
s. 208-209

Då och då tyckte jag mig dessvärre tappa bort den röda tråden. Rättegången som var den förväntade huvuddelen av boken upptog en förvånansvärt liten del av den, och istället låg mycket fokus på Scout och Jens liv, vilket inte var en nackdel, men samtidigt inte vad jag väntade mig. 

Dödssynden är ett mästerverk, för rätt läsare. För den som kan ge den sitt fulla engagemang och vända och vrida på varenda ord. För mig är det bara en unik bok som väcker intressanta tankar och frågor tack vare det briljanta barnperspektivet som gör allt otroligt träffande. En vacker dag kanske jag är redo att ta till mig hela Harper Lees förmodat storslagna författarskap. 

⭐️ ⭐️ ⭐️

Författare: Harper Lee
Förlag: Bonnier Pocket
Utgivningsår: 2015 (Original: 1960) 
Antal sidor: 285 st 
Åldersgrupp (Enligt mig): 15+
Serie: -
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: To Kill a Mockingbird
Annat: 

Blev du intresserad? 
Du hittar boken på Adlibris, Bokus och Omnible.

söndag 3 maj 2020

Neverworld

Neverworld av Marisha Pessl grundar sig en tragedi. Ett år har gått sedan Beatrices pojkvän Jim hittades död i vad som tros ha varit självmord. När hon återvänder till de forna bästa vännerna är stämningen spänd. Vet de mer än de berättar om Jims död? En bilolycka försätter gruppen i ett surrealistiskt tillstånd där gränsen mellan verklighet och inbillning suddas ut. Kanske får Beatrice äntligen chansen att ta reda på vad som verkligen hände för ett år sedan? 

Jag skulle vara fast här för evigt.
   Här i Neverworld där jag aldrig skulle bli gammal.
   Aldrig få en familj.
   Aldrig bli kär.
[...]
   Jag var en tickande klocka i en värld utan tid.
s. 61

* * *

Jag slog upp Neverworld utan någon särskilda förväntningar eller förhoppningar, och slog sedan ihop den utan att vara varken lyrisk eller besviken. Sådana böcker behövs också.

Det är inte en dålig bok - tvärtom är den intressant och välskriven, med ett vackert och målande språk. Det finns många tänkvärda citat som fängslar mig och det ryms ett oanat djup på de 272 sidorna. Jag har aldrig tidigare läst en bok som så fulländat tagit begreppet tid, förändrat dess förutsättningar och utifrån det skapat en fascinerande historia.

”Utan tid hade inget någon betydelse. Jag hade aldrig tidigare förstått hur avgörande tidens gång var för att känna att något var viktigt. Tiden gav saker ett bäst före-datum, nerv, kraft och energi. Utan den blev allt orörligt, försatt i en stum väntan.”
s. 61

Så jag fascineras av synen på tid som boken visar, och också av den absurda relation till döden bokens karaktärer får. Det är intressant och också bisarrt att läsa om deras odödlighet och hur den får dem att leva om och om igen och aldrig få något avslut. Detsamma gäller när man får följa karaktärernas systematiska planer för vakorna, där de exempelvis planerar in i minsta detalj hur de ska sno en bil. Jag är otroligt imponerad av författarens kreativitet!


”Jag ska tala om för dig vad kärlek är”, sa Martha och blickade upp mot taket. ”Det är Heisenbergs osäkerhetsprincio. Så fort man tror att det är kärlek, så fort man sätter ord på den, är den borta. Den är här. Sedan är den där. Sedan här. Man kan inte fånga den eller tygla den hur mycket man än försöker.”
s. 34

Boken når ändå inte hela vägen. Jag kommer aldrig karaktärerna tillräckligt nära för att engagera mig i deras liv eller blir berörd, och det är det som gör det här till en bok som underhöll och fascinerade i stunden, men lika snabbt tyvärr glöms bort. 

Neverworld är en bra bok. Marisha Pessl var fantastiskt kreativ när hon smidigt vände på begreppet tid och skapade intressanta frågor och ett djup som berör både livet, kärleken och döden. Det är vackert, fascinerande och smärtsamt, men tyvärr bara i stunden. Så fort jag slår ihop boken lämnar Beatrices berättelse mig, för den nådde aldrig hela vägen fram. 


⭐️ ⭐️ ⭐️

Författare: Marisha Pessl
Förlag: Modernista
Utgivningsår: 2018 Original: 2018) 
Antal sidor: 272 st 
Åldersgrupp (Enligt mig): 13+
Serie: -
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: Neverworld Wake
Annat: 

Blev du intresserad? 
Du hittar boken på Adlibris, Bokus och Omnible.