onsdag 6 maj 2020

Dödssynden

Dödssynden är Harper Lees klassiker från 1960. Berättelsen som tar plats i Maycomb i södra USA fick mycket uppmärksamhet när den publicerades. Från unga Scouts perspektiv följer man både barndomens idyller och hur en anklagelse om våldtäkt får hela staden att hålla andan. Den anklagade mannen är nämligen svart och den utsatta kvinnan vit, och boken blir ett ifrågasättande om fördomar, rasism och hatet som finns i samhället. 

Jag gör mitt bästa för att älska alla människor... även om det går trögt ibland – lilla vän, det är aldrig förolämpande att bli kallad för något som någon tror är fult. Det visar bara hur fattig den personen är, det kan inte skada en.
s. 114

* * *

Jag hade av outgrundliga skäl enorma förväntningar när jag slog upp Dödssynden. För även om jag läst många av de klassiker halva världen lovordat har jag sällan gått med i hyllningskören, och det här är tyvärr inget undantag.

Jag kan förstå bokens storhet, och om jag hade läst den med hundraprocentigt engagemang från första sidan och tänkt på varenda formulering, kanske den skulle landat annorlunda. Men den krävde för mycket för att ge mig den aha-upplevelse jag kanske naivt hoppats på att få utan att lägga ner hela min själ i läsningen.

Jag beundrar dock verkligen Harper Lee för både hennes idé och utförande. Det är ett smart drag att berätta boken från ett oskyldigt barns perspektiv, för det gör att saker inte lindas in bakom metaforer, utan allt beskrivs precis för vad det är utan eufemismer. Det gör att allt blir så svart-vitt, vilket blir effektfullt och får budskapet att träffa ännu starkare. 

”Ni vet sanningen, och sanningen är denna: somliga negrer ljuger, somliga negrer är amoraliska, somliga negrer är inte att lita på i sällskap med kvinnor – vare sig svarta eller vita. Men det är en sanning som passar in på hela det mänskliga släktet och inte på någon speciell ras.” 
s. 208-209

Då och då tyckte jag mig dessvärre tappa bort den röda tråden. Rättegången som var den förväntade huvuddelen av boken upptog en förvånansvärt liten del av den, och istället låg mycket fokus på Scout och Jens liv, vilket inte var en nackdel, men samtidigt inte vad jag väntade mig. 

Dödssynden är ett mästerverk, för rätt läsare. För den som kan ge den sitt fulla engagemang och vända och vrida på varenda ord. För mig är det bara en unik bok som väcker intressanta tankar och frågor tack vare det briljanta barnperspektivet som gör allt otroligt träffande. En vacker dag kanske jag är redo att ta till mig hela Harper Lees förmodat storslagna författarskap. 

⭐️ ⭐️ ⭐️

Författare: Harper Lee
Förlag: Bonnier Pocket
Utgivningsår: 2015 (Original: 1960) 
Antal sidor: 285 st 
Åldersgrupp (Enligt mig): 15+
Serie: -
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: To Kill a Mockingbird
Annat: 

Blev du intresserad? 
Du hittar boken på Adlibris, Bokus och Omnible.

söndag 3 maj 2020

Neverworld

Neverworld av Marisha Pessl grundar sig en tragedi. Ett år har gått sedan Beatrices pojkvän Jim hittades död i vad som tros ha varit självmord. När hon återvänder till de forna bästa vännerna är stämningen spänd. Vet de mer än de berättar om Jims död? En bilolycka försätter gruppen i ett surrealistiskt tillstånd där gränsen mellan verklighet och inbillning suddas ut. Kanske får Beatrice äntligen chansen att ta reda på vad som verkligen hände för ett år sedan? 

Jag skulle vara fast här för evigt.
   Här i Neverworld där jag aldrig skulle bli gammal.
   Aldrig få en familj.
   Aldrig bli kär.
[...]
   Jag var en tickande klocka i en värld utan tid.
s. 61

* * *

Jag slog upp Neverworld utan någon särskilda förväntningar eller förhoppningar, och slog sedan ihop den utan att vara varken lyrisk eller besviken. Sådana böcker behövs också.

Det är inte en dålig bok - tvärtom är den intressant och välskriven, med ett vackert och målande språk. Det finns många tänkvärda citat som fängslar mig och det ryms ett oanat djup på de 272 sidorna. Jag har aldrig tidigare läst en bok som så fulländat tagit begreppet tid, förändrat dess förutsättningar och utifrån det skapat en fascinerande historia.

”Utan tid hade inget någon betydelse. Jag hade aldrig tidigare förstått hur avgörande tidens gång var för att känna att något var viktigt. Tiden gav saker ett bäst före-datum, nerv, kraft och energi. Utan den blev allt orörligt, försatt i en stum väntan.”
s. 61

Så jag fascineras av synen på tid som boken visar, och också av den absurda relation till döden bokens karaktärer får. Det är intressant och också bisarrt att läsa om deras odödlighet och hur den får dem att leva om och om igen och aldrig få något avslut. Detsamma gäller när man får följa karaktärernas systematiska planer för vakorna, där de exempelvis planerar in i minsta detalj hur de ska sno en bil. Jag är otroligt imponerad av författarens kreativitet!


”Jag ska tala om för dig vad kärlek är”, sa Martha och blickade upp mot taket. ”Det är Heisenbergs osäkerhetsprincio. Så fort man tror att det är kärlek, så fort man sätter ord på den, är den borta. Den är här. Sedan är den där. Sedan här. Man kan inte fånga den eller tygla den hur mycket man än försöker.”
s. 34

Boken når ändå inte hela vägen. Jag kommer aldrig karaktärerna tillräckligt nära för att engagera mig i deras liv eller blir berörd, och det är det som gör det här till en bok som underhöll och fascinerade i stunden, men lika snabbt tyvärr glöms bort. 

Neverworld är en bra bok. Marisha Pessl var fantastiskt kreativ när hon smidigt vände på begreppet tid och skapade intressanta frågor och ett djup som berör både livet, kärleken och döden. Det är vackert, fascinerande och smärtsamt, men tyvärr bara i stunden. Så fort jag slår ihop boken lämnar Beatrices berättelse mig, för den nådde aldrig hela vägen fram. 


⭐️ ⭐️ ⭐️

Författare: Marisha Pessl
Förlag: Modernista
Utgivningsår: 2018 Original: 2018) 
Antal sidor: 272 st 
Åldersgrupp (Enligt mig): 13+
Serie: -
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: Neverworld Wake
Annat: 

Blev du intresserad? 
Du hittar boken på Adlibris, Bokus och Omnible.