söndag 31 maj 2020

Det förrädiska med sista gånger




Det är slutet av sportlovet. Solen är på väg ner över det snöklädda berget, tårna har frusit till is i de stela pjäxorna och den stickande fjällvinden får kinderna att svida. Vi vet alla att det här är sista åket, men det säger ingen högt. I vår skrockfulla, bekymmerslösa tillvaro är de orden som att be om ett benbrott. Så vi carvar ner för backen, men viker sedan i tyst samförstånd av mot parkeringen. Några timmar senare befinner vi oss på riksväg 84 mot Stockholm. Samtidigt har de första av elva plan fyllda med glada skidåkare från norra Italien landat på Arlanda. Det ska snart visa sig att det där finalåket bara var en av alla sista gånger som glidit förbi mig utan vidare.


Coronaviruset - Den lilla RNA-sekvens som fått hela världen att hålla andan.”


Snabbspolning till tisdagen den 17 mars. Regeringen håller presskonferens:

Statsminister Stefan Löfven står mitt i bild framför de tre hängande, identiskt vikta blågula flaggorna som kommit att bli en symbol för Sveriges enande mot den lilla RNA-sekvens som fått hela världen att hålla andan. Jag sitter framåtlutad i soffan när min tillvaro omkullkastas. Gymnasieundervisningen övergår till distans. Utbildningsminister Anna Ekströms uppmaningar tynger studenterna med ansvar, men hennes ord drunknar i sorlet som uppstått i mitt huvud. Vakuum. Samma dag går jag till skolan för sista gången. På ett tag. Sista gången på ett tag. Jag upprepar det som ett mantra hela dagen. På eftermiddagen lämnar jag favoritpennan i skåpet. Sista gången på ett tag. I slutet av april ombeds vi istället komma och tömma våra skåp.

Det är det som är det förrädiska med sista gånger: man vet först i efterhand att det var den sista. Och då är det redan för sent. Om jag visste att skidresan i påsk skulle gå i stöpet hade jag njutit mer under sportlovet. Hade jag vetat att dansföreställningen i december var min sista skulle jag ha memorerat varenda sekund av den. Om någon sagt i vintras att jag inte hade ett halvår på mig för att lära känna klasskamrater skulle jag ha tagit fler chanser då. Coronavirusets hänsynslösa framfart tar ifrån oss allt vi tagit för givet och listan över förlorade sista gånger börjar bli lång.

Nu, tre månader efter sportlovet, inser jag vilket privilegium det var att veta vad som var sista åket. Sedan coronaviruset intog våra liv kan vi aldrig räkna med morgondagen. Verkligheten är ingen skidbacke. Riktiga slut kan inte påverkas. Att vara frisk och fri att röra sig idag är ingen garanti för imorgon. När vi kommer ned från verklighetens skidbacke vet vi inte om liften är öppen för ett nästa åk.

Men vi kan påverka nuet. Vi bör påverka nuet.

”'Live like there is no tomorrow' är inte bara en sliten klyscha.”

Coronapandemin har blottat samhällets svagheter, men också kastat ljus över hur skör varje individs tillvaro är. ”Live like there is no tomorrow” är inte bara en sliten klyscha. Det är numera det enda rimliga förhållningssättet till livet. Sedan coronaviruset kom tänker jag aldrig längre ”nej”, utan istället säger jag ”varför inte?” och kastar mig ut i det okända. För man kan aldrig räkna med att morgondagen erbjuder en andra chans. Jag lever i nuet, och bekymrar mig mindre för framtiden. Åker på meningslösa roadtrips i närområdet, hittar underbara smultronställen, tittar på för många solnedgångar… 

Men det är inte alltid en dans på rosor. 


”Hela världen har slutat andas, men mitt i allt det mörka har jag aldrig känt mig mer levande.”

I pandemins tid är riskerna större än ett benbrott, men möjligheterna är också större än ett perfekt slalomåk. Visst, livet var enklare innan. Men meningslöst tråkigt. Och förutsägbart. Nu vet jag aldrig om det är en grön eller svart backe som väntar bortom krönet, men jag tvekar inte. Jag ramlar, och reser mig igen. Jag gråter, och torkar bort tårarna. För varken en pandemi eller något annat ska få stjäla fler av mina sista gånger. Coronaviruset har för all framtid förändrat min syn på livet, dess potential och dess bräcklighet. Hela världen har slutat andas, men mitt i allt det mörka har jag aldrig känt mig mer levande.

Och hädanefter ska jag alltid säga ”sista åket”, för chansen att få njuta fullt ut en sista gång är värd varenda benbrott. 

_______________________________________________________________
Den här krönikan skrev jag för ett tag sedan i kursen Skrivande på gymnasiet. Det var ett sätt för mig att hantera den pågående krisen, och det var givande att få sätta ord på hur den har påverkat mig och för alltid förändrat mina förhållningssätt till livet. 

Kanske kan den vara en inspiration för någon annan? 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar