
”Jag ångrade ingenting. Jag ångrade det inte för ett ögonblick. Hur kan man ångra en av de bästa kvällarna i sitt liv? Det gör man inte. Man minns varenda ord, varenda blick. Även när det gör ont minns man.”
Mamma och pappa: Ni får stå ut med mig några år till, för efter detta kommer jag inte ens våga tänka tanken att flytta och råka ut för några så kallade ”goda grannar”.
Jag ryser. Hela boken ger mig så underbara obehagskänslor. Det går inte att sluta läsa, och samtidigt vill jag inte veta något mer om allt som försiggår i grannskapet. Mattias Edvardsson har lyckats förträffligt med att plantera små, subtila ledtrådar som får en att ana oråd redan från första sidan, och sedan bara eskalerar det. Att låta grannar vara kärnan är genialt. Det blir en unik, intressant dimension, för alla har ju någon relation till fenomenet grannar.
”Jag fick en kuslig känsla av att vi hade börjat ljuga. Inte bara för varandra, men också för oss själva.”
s. 197 (e-boken)
Edvardsson har om möjligt tänkt till ännu mer med berättartekniken här än i En helt vanlig familj. Här följer man tre personer parallellt i både dåtid och nutid. Det är givande att få tre helt skilda perspektiv på samma saker, och tillbakablickarna tillsammans med den nutida historien ger en otroligt bra dramaturgi då allt är skickligt sammanvävt.
Det allra bästa med Edvardssons böcker är ändå karaktärsbygget. Det är inte det minsta vinklat för att man ska älska huvudpersonerna, utan istället följer man dem och vet inte om borde älska eller hata dem, eller vem man överhuvudtaget kan lita på. Det är ett intressant grepp som både fascinerar och frustrerar och gör boken helt unik.
Goda grannar har för alltid förstört min romantiserade bild av fenomenet grannar, och jag älskar det. Det är fruktansvärt obehagligt från sida ett, och fullkomligt omöjligt att sluta läsa. Tillbakablickar sammanbinds skickligt med nutid och tre skilda perspektiv berättar tillsammans den rysliga, beroendeframkallande, briljanta storyn. Mattias Edvardsson gör mig inte besviken!