fredag 30 augusti 2019

Ensam i Paris och andra historier

Ensam i Paris och andra historier är Jojo Moyes första samlingsroman för två kortromaner och nio noveller. Läsaren delges berättelser om himlastormande kärlek, otrohet och djupaste attraktion. I huvudrollerna finner vi självständiga kvinnor vars liv tar nya och oväntade vändningar på både fysiska och känslomässiga plan. Det är en samling berättelser att njuta av i stunden, men också att minnas till framtiden.


* * *

Ensam i Paris, samlingens första kortroman: jag gillar storyn, trots att den är väntad och inte lyckas överraska mig särskilt mycket. Det som gör att jag ändå gillar romanen är dels att jag känner igen mig lite i Nell, samt att all vänskap och kärlek är så fin och så verklighetstrogen. Dessutom lyckas Moyes med bedriften att få de många händelserna att gå i trovärdig takt, trots att romanen är så kort. Det är en söt, hoppfull och vacker kortroman som underhöll mig där och då. 

Den som sig i leken ger är en fantastiskt bra novell. Den är lagom lång och just så förvånande och oväntad som en novell bör vara. Jag älskar idén med ett företag som arbetar med att dementera rykten och jag älskar vändningen mitt i och avslöjandet i slutet, som verkligen knäpper en på näsan och får en att känna sig så lurad, för wow, det är så genialt!

Kärlek på eftermiddagen är den novell i boken som jag gillar minst, för den är egentligen inget särskilt. Jag uppskattar dess längd, som är alldeles perfekt, och jag tycker också om att den är väldigt trovärdig. I övrigt stannade den dock inte kvar i mitt minne så länge.

En fågel i handen är egentligen en märklig novell. Med en handling jag ärligt talat inte fastnar alls för, lyckas novellen dock fängsla mig en stund, för jag tycker att det dilemma den berör är intressant att läsa om. Det är en utstickande berättelse, och bara det gör den läsvärd. 

Krokodilskor väver skickligt och snyggt in kritik mot samhället, samtidigt som Jojo Moyes här bjuder på unik underhållning för sina läsare. Handlingen är intressant och lagom bred. Jag älskar att läsa om alla kontraster i olika liv, och bara idén att skriva om hur mycket ett par skor kan betyda och vilken skillnad ett par klackar kan göra, är underbar. 

Rånarna underhåller mig mest av alla noveller i samlingen. Den är jätterolig att läsa, tack vare att den ärligt talat är helt galen och egentligen totalt orimlig. Där och då får dock Moyes så professionellt allt att kännas helt logiskt, rimligt och självklart, och det är otroligt. Jag gillar verkligen storyn och det oväntade slutet. Det är en unik, rolig och oväntad novell och jag läser den gärna igen, främst tack vare den underhållande dialogen. 

Smekmånad i Paris, bokens andra och sista kortroman, är en positiv överraskning, då man här återser huvudpersonerna från Sophies historia. Konceptet med två perspektiv från två olika tider är fortfarande en framgångsfaktor. Jag gillar också hur man pendlar mellan vilka karaktärer man gillar och inte, och Jojo Moyes är verkligen expert på att få en att tycka precis som hon vill, när hon vill. Skickligt skrivet!

Förra årets kappa låter trist (känner mig hemsk som tycker det), och faktum är att jag också tycker att novellen är trist. Storyn är tråkig och har ingenting särskilt som gör att jag kommer minnas den. Jag gillar dock slutet som är fint och bra, men ändå inte speciellt eller minnesvärt på något sätt. 

Tretton dagar med John C är spännande och intressant. Slutet gör mig verkligen paff och jag känner mig fullkomligt lurad, vilket jag älskar. Det är helt perfekt, men det finns ett stort problem: jag tänker ständigt på att den person som tappat mobilen kan ligga skadad eller rentav mördad i någon buske och det är inget som någonsin ens nämns (?!!). Kanske är jag för skadad av dagens samhälle, men att huvudpersonen aldrig ens tänker den logiska tanken stör mig hela tiden, och det är synd för en annars grym novell.

Margot är liksom många andra av novellerna helt oväntad, men den sticker dessutom också ut, då den är sorglig. Jag gillar också att det samtidigt är en otroligt galen och knäpp novell, för det blir så tänkvärt när dessa saker visar sig vara blandade i slutet. Från den här novellen kommer jag verkligen ta med mig det faktum att man ska ta vara på sin tid och göra det bästa av den, och ett budskap är ju det finaste man kan ta med sig från något man läst. 

Dagen innan jul gör mig full i skratt, för julens stress och dess tvång är alltför välbekanta. Det är en rolig novell att läsa på så vis, och jag fastnar också för den utstickande och egentligen helt orimliga relationen mellan kvinnan och taxichauffören. Även här finns de oväntade vändningarna, men det jag fastnar för mest här är ändå all igenkänning.


Ensam i Paris och andra historier är en härlig samling kortromaner och noveller. Jojo Moyes noveller är välskrivna, unika och underhållande. De är lagom långa och har karaktäristiska, oväntade vändningar som får en att bli förvånad och känna sig lurad. Budskapen är utstickande och viktiga, och relationerna känns realistiska, trots det minimala utrymmet Jojo Moyes tagit. Över lag är det en härlig bok fylld av känslor, överraskningar och värme, och den gav mig härliga lässtunder och insikter. 

Betyg:
    ☆ 

Författare: Jojo Moyes
Förlag: Printz Publishing
Utgivningsår: 2018 (original: 2016)
Antal sidor: 287 st
Åldersgrupp (Enligt mig): 15+
Serie: -
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: Paris for One and Other Stories
Annat: 

Blev du intresserad? 
Du hittar boken på Adlibris, Bokus och CDON

tisdag 27 augusti 2019

Jag kommer hem till jul

Jag kommer hem till jul är en feelgood-roman av Joanna Bolouri, där vi möter trettioåttaåriga Emily som ännu inte har hittat rätt i livet. Hon bor fortfarande i en delad lägenhet och bävar inför nästa gång hennes föräldrar ska fråga när det är dags för giftemål och barn. Tack och lov har hon äntligen en underbar pojkvän, så när det närmar sig jul är Emily tvungen att lova att ta med sig Robert. Problemet är bara att de gör slut en vecka innan. Emily orkar inte med familjens besvikelse, och på så sätt hamnar hon och hennes störiga granne Evan i en bil på väg mot Skottland och en familj med skyhöga förväntningar på pojkvännen Robert. 

”Usch, du är ett svin, Evan.” Jag vänder på klacken och marscherar tillbaka in i min lägenhet och hör honom ropa bakom mig.
   ”Robert. Du är ett svin, Robert.
   Jag stänger dörren efter mig, går raka vägen till mitt rum och kastar mig på sängen. Det snurrar runt i min skalle. Evan kanske lyckas i rollen som välavlönad marknadsföringschef, men hur i helvete ska jag klara av att spela hans flickvän när det enda jag vill göra är att strypa den jäkeln?”
s. 101

* * *

Det här är utan tvekan en av de absolut roligaste böckerna jag läst på länge! Den är verkligen klockren på alla sätt och viss och lockar mig till skratt gång på gång. Att jag läste en bok om julen mitt i sommaren gjorde verkligen ingenting, för det här är en bok jag skulle kunna läsa när som helst, flera gånger till. Joanna Bolouri skriver unikt humoristiskt och med ett så lättsamt språk att det bara är ett nöje att läsa boken. Hon gör fantastiska gestaltande beskrivningar av bokens alla galna situationer och det går verkligen inte att sluta le.

Dessutom har hon lyckats magiskt bra med huvudpersonen och berättarrösten Emily. Trots att hon är tjugo år äldre än jag har jag inga problem med att känna igen mig i henne i vissa situationer, och det känns verkligen som att vi kommer överens. Dessutom är hon sådär verkligt rolig och inte på något överdrivet sätt, och jag älskar verkligen att läsa om henne. 


Jag tycker också otroligt mycket om relationen mellan Emily och Evan och sättet den utvecklas på. Det är egentligen ingenting oväntat eller oförutsägbart, utan det mest logiska som skulle kunna hända. Trots det gillar jag det, för under bokens gång ändras ens syn på Evan drastiskt, samtidigt som Emily också får en ny uppfattning om honom. I övrigt är boken dessutom allmänt oväntad i de flesta lägen, och man får alltid små härliga överraskningar som gör hela läsningen väldigt oväntad, så att slutet inte förvånar gör inte så mycket. Dessutom är slutet verkligen perfekt, fint och urhärligt. Helt klart optimalt för en så unik, galen och överraskande bok jag verkligen tycker alla feelgood-älskare borde läsa!


Men firar någon verkligen jul som Emilys familj, där nästan hela släkten samlas för att dricka en massa alkohol i alla dess former, leka galna och pinsamma lekar och köra lustiga tävlingar på största allvar? Det känns så otroligt osannolikt men är av just den anledningen otroligt underhållande att läsa om. Även om du inte känner igen dig i det här julfirandet tror jag ändå att du kommer känna igen dig i julstressen och de viktiga tankarna kring att inte alltid försöka vara perfekt på ytan för att göra andra till lags, samt att det aldrig är för sent för kärlek. Det är så underbart att Bolouri blandar lättsam humor med tänkvärt allvar, och hon gör det med bravur!


Jag kommer hem till jul är något av det roligaste jag läst på länge. Bolouri skriver ständigt underhållande med glimten i ögat och allvar i bakgrunden, vilket gör boken intressant på flera plan. Karaktärerna är lyckade och roliga att läsa om, liksom alla deras upptåg och idéer. Jag får inte nog av Emilys familj och deras galna julfirande! I stort är boken visserligen aldrig oförutsägbar, men i det lilla lyckas Bolouri alltid överraska. Det är en bok för alla som känner igen sig i stressen och pressen kring jul, vill skratta ordentligt och önskar slå igen en bok med spirande värme i bröstet och viktiga lärdomar i minnet.


Betyg: 
    ☆ 

Författare: Joanna Bolouri
Förlag: Printz Publishing
Utgivningsår: 2018 (original: 2016) 
Antal sidor: 314 st 
Åldersgrupp (Enligt mig): 15+
Serie: -
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: The Most Wonderful Time of the Year
Annat: 

Blev du intresserad? 
Du hittar boken på Adlibris, Bokus och CDON


Slutligen vill jag bjuda på mitt favoritcitat från boken:

”Mamma, Emily vill inte att hennes pojkvän ska duscha medan hon ligger i badet”, säger Iona och räcker ut tungan åt mig.
   ”Hon vill hellre se min nakna rumpa än hans. Är inte det väldigt märkligt?”
   ”Åh, herregud. Skvallrar du för mamma nu? Allvarligt?”
   ”Till Emilys försvar måste jag säga att jag förstår om det kan kännas pinsamt att någon som ser ut som Robert ska titta på en när man är naken”, säger hon och tar sitt schampo. ”Men det är ju din pojkvän, älskling. Han älskar dig precis som du är.”
   ”Hur lyckas du med konststycket att vara både kritisk och uppmuntrande på en och samma gång?” frågar jag och känner på badvattnet. ”Det är verkligen skickligt. Riktigt, riktigt fruktansvärt skickligt.”
   ”Var inte så överkänslig. Jag menade bara att det måste kännas jobbigt som äldre kvinna att ha en så ung och snygg partner. Det var inte menat som kritik.”
   ”Herregud. Ni går mig verkligen på nerverna, båda två.” Jag kastar upp badrumsdörren och skriker: ”ROBERT! ROBERT! Kom och duscha med din ålderstigna flickvän. Men skynda dig innan jag halkar och bryter lårbenshalsen!”
   Impulsiva reaktioner tycks ha blivit något av en specialitet för mig den senaste tiden och jag känner paniken stiga inombords, men jag lyckas bibehålla lugnet inför Iona och mamma. Jag går bort till badet och stänger av vattnet. Käre gode gud – snälla, låt inte Evan komma in här naken.
   Tack och lov dyker han upp fullt påklädd, med rakhyvel, raklödder och en handduk under armen. Han hejdar sig när han får syn på mamma och Iona, som inte verkar ha någon brådska att lämna badrummet.
   ”Åh, så trevligt – då är vi här allihop”, säger han och släpper handduken på golvet. ”Emily varnade mig för att jag kanske skulle få vara med om något slags märklig välkomstceremoni utan kläder i badrummet. Ska jag börja?” Till min fasa drar han upp T-shirten som om han ska börja klä av sig, och jag kastar mig över honom och skriker att han beter sig högst olämpligt medan mamma viker sig dubbel av skratt. Inte heller Iona kan låta bli att fnissa.
   ”Ut!” skriker jag och pekar på den öppna badrumsdörren. ”Båda två.”


   Evan flinar och tar upp handduken från golvet medan de två fnissande fårskallarna troppar ut i hallen.
s. 193-194


lördag 24 augusti 2019

8 saker du aldrig skulle våga

8 saker du aldrig skulle våga är skriven av duon Moa Eriksson Sandberg & Eva Susso. Det är en bok om Vick, Jamila, Kay och Lisa som alla är väldigt olika. De går sista terminen i nian och har slutit en pakt som innebär att de ska utföra olika utmaningar. Den ena utmaningen är pinsammare än den andra, och snart blir det även farligt. Vi följer karaktärerna medan de tar sig an sina utmaningar och samtidigt växer i sig själva. I boken spirar det av vänskap, kärlek och girl power, och läsningen är lättsam samtidigt som boken är kritisk till idealen i vårt nutida samhälle. 

”Jag hoppas att ni inte skriver alltför svåra och jobbiga saker...”
   ”Men det är väl den spänningen vi längtar efter, eller?” avbryter Vick. ”Efter tre dödligt tråkiga år på högstadiet.”
   Lisa skrattar till.
   ”Nä, nu skriver vi lapparna”, säger Jamila med stadig röst.
   Det är bra att någon tar kommandot. Vi är här av en anledning. Förr eller senare måste vi börja.
s. 10-11

* * *

Jag har funderat på att läsa den här boken i flera år, men aldrig bestämt mig för att faktiskt göra det, då det inte riktigt har känts helt rätt. Nu när jag väl läst boken inser jag att min känsla var rätt, för den här boken är inte rätt för mig, och det finns flera orsaker till det.

Till att börja med tycker jag faktiskt om idén till boken, just för att den är unik och lite smågalen. Jag tycker dock inte att allt känns helt realistiskt när det handlar om femtonåriga tjejer, för den mognad de har nått känns inte rimlig för någon som går i nian, utan det är något som händer senare. Det är visserligen fantastiskt att de är bekväma i sig själva, men det är tyvärr inte helt realistiskt, vilket är synd. Det skulle passa bättre om boken utspelade sig på gymnasiet, för under de åren hinner så mycket hända att boken skulle vara rimligare där. 

Dessutom blir jag lite besviken när det bara är just 8 utmaningar totalt i boken. Jag hade velat bli ännu mer inspirerad av ännu fler modiga utmaningar, och det hade dessutom blivit en större del av boken än det är nu. Just nu blir det här mest en väldigt klyschig ungdomsroman som tar upp de största klyschorna och de klassiska problemen man möter som ungdom, och det gör att boken som började med en helt unik idé, bara blir en i mängden, vilket är otroligt synd. 

Jag tycker dock om att läsa om de fyra huvudpersonerna, då de är inspirerande till att våga göra saker. Det är härligt med fyra så olika personer som byggts på intressanta vis. Dessvärre är inte heller det något man möter på en vanlig svensk högstadieskola, och det gör att boken känns orealistisk. Jag måste också säga att alla relationer som växer fram också känns så overkliga, eftersom att allt går för snabbt och för enkelt, och även det är en besvikelse. Jag hade hoppats på en äkta och inspirerande skildring av fyra tjejers sista termin på högstadiet, men det här är tyvärr bara en besvikelse.

8 saker du aldrig skulle våga gör mig besviken, då jag väntade mig en unik ungdomsroman som skulle inspirera med sitt trovärdiga innehåll och spännande karaktärer. Karaktärerna är visserligen intressanta, men både deras vänskap och alla andra relationer är så orealistiska att jag snabbt tappar förtroende för boken. Alla klyschor från tonårsliv som desperat tryckts in i boken gör också att den känns overklig och överdriven, och det är synd för en bok som verkligen kunde bli något fantastiskt. 

Betyg: 
    ☆ 

Författare: Moa Eriksson Sandberg & Eva Susso
Förlag: Gilla Böcker
Utgivningsår: 2019 (original: 2014) 
Antal sidor: 245 st 
Åldersgrupp (Enligt mig): 15+
Serie: -
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: 8 saker du aldrig skulle våga
Annat: Läst som pocket

Blev du intresserad? 
Du hittar boken på Adlibris, Bokus och CDON


onsdag 21 augusti 2019

Rör mig inte!

Rör mig inte! är första boken i Tahereh Mafis vällästa trilogi om en dystopisk framtid. Läsaren följer sjuttonåriga Juliette som sitter inspärrad på ett förfärligt mentalsjukhus. På nästan ett år har hon varken rört någon eller talat med någon. Juliettes beröring är nämligen dödlig, och alla ser på henne som ett galet monster i världen där människor kuvas, kontrolleras och krossas. Men Juliette vill inte något ont, och när hon blir erbjuden att bli en av de värsta ledarnas hantlangare tar hennes liv oväntade vändningar och hon får veta saker om sig själv och världen som hon aldrig väntat sig. Det är en bok om en framtid som gått fel, men också en bok om kärlek, rädsla och att hitta sig själv. 

Jag ville inte ha kläderna eller de perfekta skorna eller någonting dyrt alls. Jag ville inte bli klädd i siden. Jag ville bara nå fram och beröra en annan människa, inte bara med händerna utan med hjärtat.
s. 79-80 (e-boken)


* * *

Åh! Wow! Jag vet inte vad jag ska säga skriva.

Jag läste den här boken precis innan jag började blogga, det vill säga år 2014, när jag var tolv (nästan tretton) år gammal. Redan då fullkomligt älskade jag hela serien, och jag mindes en hel del av den, men att läsa om den nu var häftigt. Häftigt eftersom att jag nu kände så annorlunda när jag läste, då jag ju är ett antal år äldre. Och jag känner direkt att det här är en serie jag vill läsa om igen. Många gånger. 

Den här boken liknar ingenting jag någonsin läst, och år 2014 var det kanske inte så märkligt, men att det är likadant år 2019 säger en hel del om vilket mästerligt författarskap – i form av den oerhört talangfulla Tahereh Mafi - som ligger bakom boken. Det är en helt unik bok, för även om den sett fram ifrån är en dystopi, är det också en bok om romantik, identitet och livets allra svåraste känslor och beslut. Det är en bok om att vara ensam och att vilja tillhöra och förstå var man hör hemma, och därför finns det så otroligt mycket utrymme till igenkänning, vilket är fantastiskt.

Dessutom skriver Tahereh Mafi så underbart om kärlek. Hon beskriver känslor så vackert, ärligt och självklart att det är omöjligt att inte bli berörd av den här boken. Jag fastnar från början av Juliettes trasiga själ och intressanta situation, och finns kvar ända till slut, tack vare hur äkta och nära alla händelser, tankar och känslor känns. Det är verkligen en fantastisk bok med avseende på alla dessa känslor, och det är ett himlastormande äventyr att läsa den, och det äventyret vill jag uppleva igen många gånger till. 

När jag läste boken förra gången var det inte just känslorna och det mörka som fastnade, men det här gången är det det som fascinerar mig mest, och det är häftigt hur man kan se på en och samma bok på så olika sätt. Att läsa om Juliettes liv gör ont i läsaren. I boken finns också så mycket visdom i form av hur långt det är okej att gå, och vad ondska och monster egentligen är. Jag tar med mig så mycket från den här boken som inte finns någon annanstans och det är det som gör den så speciell och fulländad. 

Det här är dock bara första boken i en serie, och den kommer inte helt till sin fulla rätt. Jag saknar vissa dimensioner, men det är ju naturligt när det bara är en tredjedel av allt. Jag tycker att utvecklingstakten i boken är ganska bra och realistisk, men det finns delar jag hade velat ha mer av. Bland annat tycker jag att kärleken borde ha växt fram långsammare, och jag hade gärna läst ännu mer om tiden med Warner, för det var så otroligt intressant, hemskt och ändå spännande, och precis en sådan sak som gör en bok helt unik. Och ärligt talat hade jag inte haft någon emot kanske hundra sidor till. På det stora hela är det en fantastisk bok, som jag rekommenderar alla att någon gång ta upp!

Rör mig inte! är en bra fantastisk början på en fantastisk serie, och jag är så otroligt glad att jag valde att läsa den här boken igen, för den är verkligen magisk. Storyn är unik, och blandningen mellan action och psykologi är perfekt för att ge ett flyt som får mig att sträckläsa boken en kväll. Jag älskar det underbara och modiga sättet Tahereh Mafi skriver om kärlek och andra starka känslor på, för hon gör det så äkta att det är omöjligt att inte bli berörd av den här boken som jag vill läsa om, om och om igen. 

Betyg: 
   

Författare: Tahereh Mafi
Förlag: B. Wahlströms
Utgivningsår: 2018 (original: 2011) 
Antal sidor: 302 st
Åldersgrupp (Enligt mig): 13+
Serie: Rör mig inte-trilogin, Del 1
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: Shatter Me
Andra delar i serien: Rädda mig inte!, Sätt mig i brand!, Falla sönder, Bryta sönder
Annat: Omläsning (tidigare läst 2014), läst som pocket.

Blev du intresserad? 
Du hittar boken på Adlibris, Bokus och CDON


måndag 19 augusti 2019

Dorei

Tack, Fafner Förlag för ett fint recensionsexemplar!

Recensionen kan innehålla spoilers från tidigare delar 

Dorei är sista boken i Karolina Bjällerstedts sällsamma fantasytrilogi. Under kung Traverons styre håller Storriket på att falla sönder. Samtidigt härjar de fruktansvärda gnistbärarna och ägnar sig åt förfärliga ritualer. Om Storriket ska kunna överleva måste änkedrottningens nyfödda dotter kronprinsessan Berilen gömmas undan i säkerhet, och amman Dorei tillsammans med en brokig skara får den svåra uppgiften att till slut avgöra Storrikets framtid. Kan prinsessan och hela riket räddas, så att det åter får blomstra?

Snart skallade det kusliga stridsropet igen:
   – Gnistan ska befrias – Mantor, Mantor! Gnistan ska befrias – Mantor, Mantor!
[...]
   Gnistbärarnas mål var inte att vinna utan att utrota alla som inte delade deras tro. 
[...]
   – Det här kan i värsta fall bli slutet för Norrstad, sade hon högt. Men det får inte bli slutet för det nya storriket. Prinsessan Berilen måste föras härifrån.
s. 12-13

* * *

Jag vill verkligen tycka om Dorei och skriva ännu en rosande recension om Karolina Bjällerstedt Mickos författarskap. Dessvärre är Dorei en besvikelse.

Egentligen började min besvikelse redan i bok två, när man inte längre läste om Mantor, Araes och de andra. Jag tyckte att första boken var helt fantastisk, då den verkligen stack ut, med tanke på att det var fantasy, men på ett väldigt lågmält och personligt sätt, utan krig i främsta fokus. Larona var okej, då man också där fick läsa om spännande karaktärer och relationer. 

I Dorei saknar jag dock allt det där. Handlingen har tagit sig för långt från första boken för att det här ska kunna kallas för en trilogi. Det hade passat mycket bättre att skriva två fristående fortsättningar på den första, för nu finns knappt någon röd tråd och det gör det förvirrande att läsa Dorei. Det görs visserligen några tappra försök sent i boken att binda ihop allt, men det räcker inte. 

Allt det här hade dock gått utmärkt att bortse från om boken i övrigt hållit samma klass som Mantor och Larona, men det gör den inte. Jag fastnar aldrig för någon av karaktärerna, och jag saknar också de tidigare fascinerande relationerna med sina dilemman. Jag saknar också mystiken, för även om det sker en del omvälvande avslöjanden fram mot slutet räcker det inte för att få min känsla av den här boken positiv.

Den här boken är mest klassisk fantasy och sådan finns det redan så mycket av. Här saknar jag allt det som gjorde seriens andra böcker speciella och till något vars like jag aldrig tidigare mött. Det här är tyvärr bara vanlig fantasy för mig, och det blir trist. Dessutom tar det mer än halva boken innan det blir nedförsbacke och läsningen känns lätt och medryckande, för den är främst trögläst och lyckas aldrig fånga mitt intresse. 

Jag tror att Bjällerstedt Mickos fantastiska, kreativa idéer tog slut i Larona, för det här är som att läsa något av en helt annan författare. Den här boken gavs dessutom ut fem år efter den andra från början, och redan där inser man ju att något måste ha hänt på vägen. 

Dorei är inte alls vad jag hoppats på eller förväntat mig efter en magiskt bra inledande bok. Trilogins röda tråd saknas, och jag saknar också karaktärerna, relationerna och dramat som gjorde början av den här serien till något minnesvärt. Dorei är en besvikelse och ett trist avslut på en annars underbar serie. Just nu önskar jag att jag hade stannat efter första boken, för det var där Karolina Bjällerstedt Mickos glänste som mest. 

Betyg: 
    

Författare: Karolina Bjällerstedt Mickos
Förlag: Fafner Förlag
Utgivningsår: 2019 (Original: 2004)
Antal sidor: 412 st 
Åldersgrupp (Enligt mig): 12+
Serie: Till Esperani, Del 3
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: Dorei
Andra delar i serien: Mantor, Larona
Annat: Tidigare utgiven år 2004, nu nyutgiven.

Blev du intresserad? 
Du hittar boken på Adlibris, Bokus och CDON.


lördag 17 augusti 2019

När du läser det här

När du läser det här är en av vårens böcker från Lavender Lit. Den är skriven i form av mejl, SMS, chattmeddelanden, blogginlägg och liknande, av debutförfattaren Mary Adkins. Det har inte gått länge sedan Iris dog i cancer. Hennes närmsta kollega Smith tvingas nu försöka få ihop företaget utan Iris. Tillsammans med praktikanten Carl finner han utdrag ur Iris blogg under sjukdomstiden, som hon önskade att de publicerar i form av en bok. Problemet är bara att Iris syster Jade är helt emot det. Smith blir desperat på flera håll och vet inte längre vad som är det rätta att göra och vems önskan han ska följa. Det är en bok om oväntad vänskap och kärlek, samt att låta sorgen blomma ut. 

Det fanns en utskrift av något som liknade en blogg också. Den hade titeln ”Första utkastet till mitt liv: En blogg som blev till bok av Iris Massey”. Det verkar som att hon ville att du ska försöka få den utgiven. (Kommentar: Baserat på post-it-lappen drog jag slutsatsen att kvinnan som hade min plats dog? Hände det nyss?? För bara så du vet kommer det att ta ett tag att smälta det...)
   Går på lunch,
   Carl Van Snyder
s. 21

* * *

Den här boken var verkligen mitt bästa sällskap en liten stund på en strand i sydligaste USA. Faktiskt bara just en liten stund, för sidorna bara flög förbi. Jag kunde verkligen inte sluta läsa, och dessutom var det så lätt att läsa boken också. 

Det är mycket tack vare bokens helt unika stil, som är helt rätt i tiden, då den är högst modern. Boken är skriven enbart i form av diverse textmeddelanden, vilket innefattar mejl, SMS, chattmeddelanden, blogginlägg och liknande. Det gör att språket är väldigt enkelt och luftigt, och kortare sekvenser avlöser varandra, så det blir aldrig några långa, malande avsnitt där det är lätt att tappa tråden. Tvärtom är det otroligt lätt att hänga med i boken, och det är enbart härliga och lättsamt att läsa den tack vare denna geniala berättarteknik.

Eller, lättsamt och lättsamt är det verkligen inte att läsa boken. Inledningsvis är boken ganska lättsam, men ju djupare Mary Adkins för oss ned i livet hos alla runtomkring Iris, desto tyngre blir boken. Fram mot slutet blir boken otroligt, fruktansvärt sorglig att läsa. 

Det finns framför allt två saker jag vill säga om det här med sorgen. För det första älskar jag verkligen blandningen mellan humor och sorg i boken, för den är verkligen både och till fullo. Ingenting tar någonsin över, och balansen gör att man i ena stunden kan skratta för att i nästa stund fälla en tår, utan att det är något konstigt, och det är verkligen imponerande att Adkins lyckats så. 

Vilket tar oss till nästa punkt, som är att jag är så himla imponerad över hur man lyckas förmedla så mycket känsla genom några textmeddelanden. Jag själv brukar aldrig bli personlig och känslosam och öppna upp hela mig när jag skriver mejl, och det gör inte karaktärerna i boken heller, men trots det känner man så mycket av deras känslor när man läser. Adkins verkligen trycker in undermeningar i allt hon skriver, och så fort man läser mellan raderna svämmar det över av känslor, och det är fantastiskt skickligt gjort. 

Det är också otroligt hur man lyckas lära känna alla karaktärer och förstå deras liv så bra endast genom dessa meddelanden. Adkins har verkligen varit kreativ när hon skrivit den här boken och hittat alla kluriga sätt att få sagt det hon vill. Dessutom är det verkligen en bok förankrad i dagens verklighet, vilket jag gillar. Det är kommentarer i form av pepp, lustigheter och rent hat på blogginlägg, det är nätdejtingsajter och det är nätpsykologer med kliché efter kliché. Slutligen vill jag också slå ett slag för alla fantastiska och trovärdiga relationer som är den extra kryddan till boken. Och Carl alltså, en så otroligt underhållande karaktär som verkligen fulländar den här boken.

När du läser det här är en perfekt bok att sträckläsa, för alla som vill läsa något lättsamt, som ändå är fyllt av komplicerade, hjärtekrossande känslor och komplexa karaktärer med intressanta historier att berätta. Det är en bok oväntad på så många sätt, och framför allt älskar jag berättarkonceptet med olika textmeddelanden. Det är unikt och modernt och Adkins skriver otroligt kreativt och verklighetsförankrat, vilket gör det här till en bok jag kommer minnas.



Betyg: 
    ☆ 

Författare: Mary Adkins
Förlag: Lavender Lit
Utgivningsår: 2019 (original: 2019) 
Antal sidor: 418 st 
Åldersgrupp (Enligt mig): 15+
Serie: -
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: When You Read This
Annat: 

Blev du intresserad?
Du hittar boken på Adlibris, Bokus och CDON.

onsdag 14 augusti 2019

Höstens bokutgivning: 12 böcker jag längtar till!

Sommaren verkar nu vara över, och det är inte alls långt kvar tills skolan börjar. Så för att göra tanken på den mörka hösten med tidiga skolmornar och långa pluggdagar lite trevligare är det dags att titta på höstens bokutgivning. Jag har samlat ihop 12 unga vuxna-böcker som jag ser fram emot att läsa nu i höst! 

(Bilderna kommer från respektive boks länk)

Frukta mig av Tahereh Mafi är början på en ny trilogi om Juliette, Warner, Kenji och de andra från Shatter Me-trilogin. Wow, vad jag är taggad på att läsa den här boken så snart det bara går. Mafi skriver så grymt bra, och herregud, jag vill så gärna läsa den här boken idag, helst igår! 23 augusti ska boken finnas ute!

Mellan oss av Sandra Beijer är kanske egentligen inte någon bok för mig. Jag blir lite förvirrad av att den sägs rikta sig till unga vuxna, men utspelar sig på högstadiet. Jag har dock aldrig läst något av Beijer trots all positiv kritik hon fått, så kanske är det dags nu? 24 augusti är utgivningsdatum satt till. 

Sönderslagen av Emma Johansson har jag också väntat länge på, efter succén Papperssjälar. Det är en ny, fristående bok, men någon form av koppling till Johanssons debut lovas. Det ska bli så spännande att läsa den här förhoppningsvis lika fantastiska boken av en oerhört talangfull författare. 3 september får vi dessvärre vänta till. 



Allt du gav mig var minnen av Adam Silvera är bok tre i ordningen som verkligen får mig att längta till hösten. Jag har verkligen sett fram emot den här länge, då den låter så fantastiskt fin, sorglig och speciell. Den här boken kan jag bara inte missa, för den låter precis som någonting i min smak. 6 september får vi veta om det stämmer!

Planeten Frank av David Yoon är en debutroman om kärlek, att gå i High School och om när koreanska och amerikanska värderingar möts. Den låter verkligen härlig, och det faktum att det är en man som skriver om ung kärlek var det som först gjorde mig intresserad, då jag läser mest av kvinnliga författare. 12 september finns boken tillgänglig.

Min tur nu av Angie Thomas är en sådan där bok jag vill läsa för att ge mig själv nya perspektiv på världen, och sätta mig in i situationer så olika min egen. Och givetvis också för att The Hate U Give var en grym bok! 14 september får vi veta om den här håller måttet!


De strandsatta av Niklas Elert hittade jag helt av en slump, men jag tror verkligen att det är en bok i min smak. Det är ett för mig helt okänt förlag som ger ut den, vilket gör att allt ännu mer spännande. Vi får se om jag för tid att läsa boken. 29 september ges den ut. 

Beröringen av Gustav Tegby låter otroligt spännande och speciell, och bara att läsa om boken på förlagets hemsida väcker så många olika tankar och känslor kring vad för sorts bok det här egentligen är. Den låter verkligen lovande, och jag hoppas att min känsla stämmer, för det här är precis en sådan bok jag längtar efter. 4 oktober får vi vänta till.

Inte som du av Johanna Schreiber & Ida Ömalm Ronvall har jag redan läst ett smakprov av, och efter det har jag så många frågor som jag vill ha svar på direkt, då det hände så mycket som jag verkligen vill förstå ännu bättre. Boken låter verkligen fantastiskt bra och jag ser fram emot att läsa den så snart som möjligt! Först 14 oktober finns den dock ute...



En pakt med döden av Juno Dawson ska vara en ganska kort roman, och jag fastnade verkligen för texten om bokens handling. Även om jag är skeptisk på grund av bokens knappa längd vill jag verkligen ge den en chans, för jag har en känsla av att den kan vara en toppen kortroman. 21 oktober publiceras boken.

Vredens gudinnor av Katie Lowe låter fantastiskt spännande och verkligen som en bok som verkligen kan gripa tag om mig. Den känns perfekt för höstmörkret och jag ser fram emot att förhoppningsvis få läsa den snart! 8 november ska boken finnas i bokhandlarna. 

Laglöst rike av Leigh Bardugo har jag väntat på länge. Så länge att jag för ett tag sedan bestämde mig för att läsa den på engelska istället, och kort därefter såg jag att översättningen nu verkligen är på gång. Hur som helst är det ju spännande och en efterlängtad bok! 13 november är det dags!



Så där har ni dem; 12 anledningar att längta till hösten med allt vad den innebär. Åh, jag känner verkligen att det kommer bli en härlig läshöst det här!

måndag 12 augusti 2019

Att ha och inte ha

Att ha och inte ha är en klassiker skriven av Ernest Hemingway, utspelad på främst Key West och Cuba. I fokus finner vi den före detta fiskaren Harry Morgan, som nu tvingats ta till desperata saker för att kunna hålla sig och sin familj vid liv. Numera smugglar han alltifrån sprit till människor mellan Florida och Cuba, och alltid med livet som insats. Men är det värt att riskera allt för familjen, om man i slutändan riskerar att istället förlora den?

”Jag måste ha en last”, sa jag till Frankie. ”Jag måste tjäna lite pengar.”
[...]
   ”Smuggla vad som helst?”
   ”Visst”, sa jag. ”Nu har jag inget val.”
   ”Vad som helst?”
   ”Visst.”
s. 37 (e-boken)

* * * 

Om du som jag är van vid dagens moderna litteratur, där känslor, relationer och språklig finess värderas högst, kommer nog du som jag inte fastna för den här boken. Såvida du inte befinner dig på Key West, nära självaste Ernest Hemingways hus, nära platserna som är bokens centrum. För faktum är att det är det som gör att den här boken lämnar mig vid ganska gott mod och inte enbart snopen över den lovade ”gripande kärleksberättelsen”. 

Det var spännande att läsa en bok som den här på rätt plats, men det räcker ändå inte hela vägen. Jag tycker att den här boken är bättre än Farväl till vapnen av Hemingway som jag läste tidigare i somras, och det är framför allt tack vare att miljöerna i boken blir verkliga och intressanta när man verkligen är där. För boken i sig är verkligen platt och miljö- och karaktärsbeskrivningarna är bristfälliga och verkligen saknade och hade krävts för att göra den här boken bra. Den här boken känns dock ganska charmig och är på något sätt mysig och så annorlunda mot allt jag brukat läsa, och därför väljer jag den framför Hemingways krigsroman. 

Jag tycker dessvärre inte att bokens handling håller, då också den blir platt och tråkig. Ingenting känns någonsin äkta och jag blir aldrig medryckt i händelserna som trots allt är actionfyllda, så boken blir aldrig ett nöje att läsa. Och den ”gripande kärleksberättelsen” väntar jag på hela tiden, men den kommer aldrig. Den enda kärlek som finns i boken är också den platt, och den berör inte mig. Kanske tillhör jag helt enkelt fel målgrupp, och om det var 1930-tal och jag var en ung kvinna i södra USA hade jag kanske tyckt annorlunda, men jag förväntade mig faktiskt mer än så här av en Nobelpristagare. 

Att ha och inte ha är inte alls vad jag väntade mig av en Nobelpristagare i litteratur. Romanen saknar driv och något som engagerar och berör sina läsare. Det finns stor potential, men i slutändan är det här bara en bok med platt handling, platt språk och platta karaktärer, och år 2019 räcker inte det. Åtminstone inte för mig. Av de två Hemingway-klassiker jag läst är det här dock den bästa. 

Betyg: 
    ☆ 

Författare: Ernest Hemingway
Förlag: Bakhåll
Utgivningsår: 2013 (original: 1937) 
Antal sidor: 223 st 
Åldersgrupp (Enligt mig): 15+
Serie: -
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: To Have and Have Not
Annat: 

Blev du intresserad? 
Du hittar boken på Adlibris, Bokus och CDON

fredag 9 augusti 2019

The Selection Stories: The Prince & The Guard

Recensionen kan innehålla spoilers från tidigare delar 

The Selection Stories är en fristående del i Kiera Cass serie The Selection. I boken finns två längre noveller; en från Maxons och en från Aspens perspektiv. Det finns också ett smakprov till seriens tredje bok The One, samt en massa annat smått och gott, däribland en liten Q&A med Cass, listor, familjeträd och spellistor. Det är en bok som direkt tar en tillbaka till den här världen och dessutom ger en massa tidigare okänd information. 

”Please tell me you're not going to follow through with this, Maxon. You can't”, she pleaded.
[...]
   ”I have to. That's how it works for princes of Illéa. We marry commoners.”
   Daphne rushed forward, grabbing my hands. ”But I love you. I always have.”
s. 16

* * *


The Prince är skriven ur Maxons perspektiv under tiden precis innan och i början av The Selection. Man får ta del av hur hans liv såg ut innan Urvalet, och får samtidigt läsa om vissa scener från första boken, men från ett nytt perspektiv. Berättelsen låter verkligen läsaren lära känna Maxon lite bättre och jag gillar särskilt att läsa scener som det första mötet mellan honom och America från hans perspektiv. Det är en lika välskriven novell som Cass andra böcker, och att det är en del upprepningar från Ceremonin stör inte mig. 

The Guard är nästa långnovell, om Aspen. Den utspelar sig under bok två (tre?) om jag minns rätt, och när jag läste den fick jag en helt ny syn på Aspen och hans känslor för America. Det är lättare för mig att förstå honom nu, men jag tycker fortfarande inte riktigt om honom. Hans relation med Americas tjänsteflickor tycker jag dock verkligen om, för den är så fin. Även här finns en del upprepningar av scener från serien, men jag tycker verkligen inte att det gör något, för det är så härligt att få återuppleva ögonblick från serien!

The One: Sneak Peek gav mig inte så mycket, då jag redan läst den boken. Även här fick jag dock påminnelser om ögonblick från serien, vilket också här var väldigt härligt. I övrigt kan jag tyvärr inte säga så mycket om den här delen av boken, mer än det jag sagt om boken som helhet i dess egna recension. 

Bonus Content är en superhärlig del, fylld med allt möjligt i lagom mängd. Jag gillade särskilt släktträden tillhörande America, Aspen och Maxon. Det märks så otroligt tydligt här hur mycket arbete Kiera Cass har lagt ned på hela serien, då hon till och med har funderat ut vem som är släkt med vem, vilka släktnamn som lever vidare, samt hur kasten förändras beroende på vem som gifter sig med vem och så vidare. Helt otroligt, och väldigt spännande att läsa! De två spellistorna med låtar i slutet tillförde dock inte så mycket, då vissa citat som fanns där inte passade, och då jag inte är intresserad av musik. 


The Selection Stories är härlig att läsa för att friska upp minnet om serien. Man får läsa om flera scener och blir påmind om fina och roliga ögonblick, samtidigt som man får nya perspektiv på många saker, vilket gör att serien växer ännu mer. Det enda jag saknar är att någon gång bli överraskad och inte känna igen allt, men jag blir ändå imponerad av boken, då den visar hur mycket energi Cass har lagt på sin serie, då hon verkligen tänkt på allt ifrån släktträd till att skriva gamla scener ”rätt”. Det är nostalgiskt att återvända till The Selection, och med den här boken lämnar jag återigen Illéa med ett leende på läpparna. 


Betyg: 
    ☆ 

Författare: Kiera Cass
Förlag: HarperTeen
Utgivningsår: 2014 
Antal sidor: 227 st 
Åldersgrupp (Enligt mig): 12+
Serie: The Selection, Del 0,5 + 2,5 + extramaterial
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: The Selection Stories: The Prince & The Guard
Annat:

Blev du intresserad? 
Du hittar boken på Adlibris, Bokus och CDON