”Lucy Gray Baird hade blivit hans spelare. Han insåg att hon var en gåva och att han måste hantera henne som en sådan. Men hur skulle han bäst kunna utnyttja hennes uppseendeväckande entré? Hur kunde man vända en klänning, en orm och en sång till succé?”
s. 41
* * *
Som jag längtat. Och väntat.
Och våndats.
För efter Collins succétrilogi kan det väl inte bli bättre? Eller ens lika bra? Svar: nej. Men Suzanne Collins är smart och insåg det hon med. Så hon har inte försökt skriva en ny bok i linje med sina bästsäljare, utan denna prequel har ett helt eget uttryck, vilket är en stor fördel.
”Folk är inte så farliga”, sa hon. ”Det hemska är vad världen gör med dem, som med oss på arenan. Vi gjorde saker där som vi aldrig ens skulle ha kunnat tänka oss att göra om vi hade fått vara i fred.”
s. 527
Boken (med titeln som dessvärre klingar illa på svenska) är djupare än trilogin, och fokus ligger på samhällsstrukturer, människans natur och frågor kring etik och moral, istället för action, trollbindande kärlek och dramatik. Stundtals blir boken dock lite för tung och därmed seg.
”Vad var det egentligen som hände på arenan? Det var mänskligheten som blev avklädd, både spelarna och du. Civilisationen försvinner snabbt. Din fina uppfostran, din utbildning, din bakgrund, allt du är så stolt över försvinner på ett ögonblick och avslöjar vem du egentligen är. En pojke med en klubba som slår ihjäl en annan pojke. Det är mänskligheten i sitt naturliga tillstånd.”
s. 261
Det är dock oerhört fascinerande att följa hungerspelen i ett tidigt stadium och ta del av reflektioner kring deras syfte. Våld och ondska som medfött eller en produkt av samhället är ett annat givande tema som ger intressanta perspektiv. Boken är en reflektion kring många historiska samhällen, samt en ögonöppnare för tendenser i dagens samhällen. Det är en bok fylld av visdom, helt enkelt.
”Vi ser barn som oskuldsfulla. Och om till och med de oskyldigaste av oss förvandlas till mördare i hungerspelen, vad säger det då om oss? Att vi till vår natur är våldsamma.”
s. 550
Att följa en ung President Coriolanus Snow är sannerligen fascinerande och den här boken har fullständigt reviderat min syn på honom. Jag hade dock önskat få läsa om hans väg från (ganska) oskyldig artonåring till brutal, kallblodig, ondskefull president. Men då finns det kanske utrymme för ännu en prequel? (!?!)
”Det finns en medfödd godhet inom människan. Man vet när man har gått över gränsen till ondskan och det är det man måste kämpa med hela livet, att hålla sig på rätt sida om den gränsen.”
s. 527
En sista önskan: låttexterna. Jag hade så gärna läst Deep in the Meadow och The Hanging Tree på engelska istället. Med allt kring ”Snow is on top” och så vidare kanske det skulle vara värt att läsa boken på engelska för helhetsupplevelsen?
Balladen om sångfåglar och ormar är genialisk. För Collins insåg att det vore dödsdömt att försöka skriva en ny Hungerspelen, så med denna prequel dyker hon istället djupt ned i mänskligheten, vår natur och vår moral, vilket resulterar i en djup, stundtals (för) tung och framför allt perspektivsvidgande bok. Det är träffande, trovärdigt och tänkvärt. En bok fylld av visdom.
⭐️ ⭐️ ⭐️ ⭐️
Författare: Suzanne Collins
Förlag: Bonnier Carlsen
Utgivningsår: 2020 (Original: 2020)
Antal sidor: 552 st
Åldersgrupp (Enligt mig): 14+
Serie: Hungerspelen, Del 0
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: The Ballad of Songbirds and Snakes
Annat:
Blev du intresserad?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Hej, vad kul att du vill kommentera mitt inlägg! Notera dock att frågor om litterära analyser eller andra skolarbeten enbart besvaras via Swish. Mejla lexie.tusensidor@gmail.com för Swishnummer :)