Mexiko vecka 1 del 2

Nu var det riktigt längesedan resan till Mexiko, men tiden har gått fort och det har varit fullt upp med skolarbete och jag hoppas det blir lugnt ett tag. Annars hörs vi väl till sommaren, haha. Nu tänkte jag skriva fortsättningen på första veckan i Mexiko. Här hittar ni del 1.

26/12
Dagen tillbringades som vanligt (= badade på strand och i pool, solade, "bara en vanlig dag"...) Lunchen åt vi på hotellet som vanligt. Det var enklast när man tillbringade dagarna där och ville ha nära till vatten, för det var så himla varmt. Helt ärligt var man lite trött på de minimala bufféerna vid det här laget. Det var läckra sallader och sådant där, men jag är inte så mycket för sånt. Man hade tur om det fannas potatis, men nachos fanns alltid! Dock var lucnhen riktigt bra just den här dagen. Supergott kött. Och potatis!

På kvällen var tanken, liksom dagen innan, att vi skulle äta på ett gatukök som serverade tacos. Uppenbarligen så ansåg dem fortfarande att det var helg, så det var fortfarande stängt. Riktigt trist,
men mysigt med lite promenader i "staden" ändå. Dessutom träffade på två svenska tjejer som hade åkt samma plan, buss och båt som vi. Vi pratade lite om allt möjligt, för det är ju alltid trevligt att kunna prata lite svenska.

Så efter att vi hade insett att det fortfarande var stängt där vi hade tänkt äta gick vi runt för att hitta någon annanstans att äta. När vi ändå hade tagit oss hit, kunde vi väl lika gärna äta någonstans, så att vi slapp hotellets buffé. Det var fullt ungefär överallt, så det slutade med att vi, efter några strömavbrott, gick in på en fiskrestaurang, som vi hade hört var så himlastormande fantastisk och allt. Det hade blivit rätt så sent, men min lillasyster hade redan ätit en tallrik pommes frites, bara ifall hon inte skulle gilla maten.

Det slutade med att mamma och pappa beställde "Dagens fisk" och jag åt kött och potatis. Ja, kött, på en fiskrestaurang. Det var helt okej mat och på vägen hem hittade vi tillslut till hotellet. Det var väldigt svårt att hitta i mörkret. Det gällde att svänga in på rätt plats, men till vår hjälp fanns en lysande skylt, och innan den skulle vi svänga in. Trötta som alltid gick vi och lade oss direkt när vi kom tillbaka till hotellet.

27/12
Den här dagen har jag fruktat att skriva om lite grann, då den var så himla förfärlig. Allt började tidigt på morgonen, när jag vaknade med mina hemska böldmyggbett som nu hade utvecklat sig till blåmärkesbölder. Gud vad det kliade och gjorde ont. Jag insåg snart att det inte var så mycket att klaga på, då jag påväg ner för den läskiga trappan blir varnad för badrummets doft, då mina föräldrar blivit matgörgiftade och varit uppe minst en gång i timmen hela natten och... Ja. Vi sparar på detaljerna, tror jag. Det visade sig att "dagens fisk" var förmodligen "förra veckans fisk" eller något sådant. Dock löste vi aldrig mysteriet med vilken mat det var som gjorde dem sjuka, men nu har jag och min syster återigen fått bevis för att kött-pommes frites-dieten är den bästa.

Idag skulle vi dessutom ha hyrt en golfbil och åkt runt med, men det blev snabbt inställt. Vår jacuzzi fungerade nämligen inte, och de kunde inte heller laga den, så vi lyckades förhandla oss till en gratis golftbil för en dag. Låter lite som ett lyx-problem. "Vår jacuzzi fungerade inte". Dagen innan fick vi dessutom höra av svenskarna vi träffade att de inte hade något varmvatten och duschmunstycket var en liten snäcka... Ja, en sådan dusch fanns det vid havet hos oss, men duscharna på rummet var inte så mycket bättre, dem. Trots att man hade på max var man tvungen att kämpa som bara den för att få ur schampot ur håret.

Jag och min syster skulle gå och äta frukost själva och vi började planera för hur vi skulle lösa det. Sedan är vi påväg upp efter att ha diskuterat med pappa och då vaknar mamma och frågar vad vi gör. Vi säger att vi ska gå till frukosten, men hon förklarar för oss att klockan bara är halv sju, så det var bara att bädda ner sig och vänta en timme.

Väl i restaurangen visade det sig att, idag av alla dagar, serverade de smoothie. Så himla sorgligt när mamma och pappa inte kunde äta. Vi åt i alla fall en lyxig, men snabb, frukost. Vi drack en massa smoothie, nu när ingen kunde säga till oss. Haha, nej jag skojar, vi var faktiskt riktigt duktiga och söta. Vi kände oss dessutom så häftiga när vi fixade allt själva. Dessutom lyckades vi be om plastmuggar och tallrikar, då vi skulle ta med oss lite mat till mamma och pappa.

Sedan fortsatte vi vara sådär duktiga när vi fick lov att gå och bada själva. När vi kom tillbaka var pappa i full färd med att ringa efter läkare då de båda mådde mycket, mycket sämre och inte fick i sig någon näring alls. Det var tydligen inte lätt alls. Han försökte ringa ett läkarnummer och sedan ringde han till receptionen, som knappt kunde någon engelska. Det slutade med att han gav sig av till receptionen för att försöka få hjälp. Det komiska var att jag och Madeleine hade sett några läkare tidigare vid poolen, men nu var de tydligen onåbara.

Medan pappa gick till receptionen ringde telefonen och jag fick svara. Då var det självfallet receptionen och jag hörde pappas röst i bakgrunden och sa att "jo, men pappa är där nu".  En stund senare kommer pappa tillbaka och jag berättar att de ringde och han säger: "Jo, hon sa det, hon sa att min son svarade i telefon". Alltså, va? Jag låter ju ändå inte som en kille.

Tillslut kom läkarna och det var samma som vi hade sett bara en timme tidigare vid poolen. De var i alla fall trevliga och hade praktiskt nog med sig en tolk, så vi kunde göra oss förstådda. Efter lite mirakelinjektioner var dessutom både mamma och pappa på fötter, om än något tama. Det var riktigt läskigt, bara kanske tio minuter efter injektionen kände de sig bättre. Undrar verkligen var det var i...

Resten av dagen var vi vid poolen och mamma och pappa vilade i varsin solstol. Madeleine var hungrig, så vi skulle beställa nachochips till henne i baren. Hon är riktigt kinkig och skulle inte ha något annat än chips, och tro mig, det var inte det enklaste att göra sig förstådd angående det. Det slutade med att vi efter konstigt lång väntan fick en tallrik med chips och någon konstig orange ost. Varför ska allt vara så krångligt? Vi fick hjälp av pappa med att förklara och även lite höjda ögonbryn: "Only chiiips? No cheeeese?". Dessutom kom en servitör ut och gav oss en lektion i hur man faktiskt ska äta chipsen. Vi försökte återigen förklara att vi ville ha bara chips, och någonstans sa det klick. Vi stack snabbt till stranden med chipsen och sedan kom en massa servitörer och frågade om vi ville ha juice eller något...

28/12
Jag vaknade redan klockan 5, av ett riktigt oväder. Först förstod jag inte alls vad det var som lät. Det lät som om någon skramlade med plåtburkar utanför fönstret, men det visade sig vara ett riktigt rysligt väder. När det mojnade kunde jag åtminstone få lite mer sömn.

Vi hade tur, för idag, när föräldrarna var hyfsat återhämtade och åtminstone på fötter, fick vi chansenHur kan en automat bli tom. Det var så skumt och kändes som något sorts skämt. Det har man väl aldrig hört talas om innan. Dessutom fanns det bara en automat på ön, så det var inte så mycket att göra. Dock såg vi en skylt vid polisen, där automaten låg, där det stod "Ombudsman". Alltså, så som vi säger på svenska. Det verkade vara något slags internationellt ord...
att låna en golfbil. Så vi gav oss ut där på morgonen och tog en dags paus från badande och annat. Det var en helt annan känsla att köra runt där i staden och vara en del av kaoset med golfbilar. Vi var först tvungna att åka till läkarna som hade kommit dagen innan, för att göra rätt för oss. Det visade sig svårare än väntat, då det inte fanns någon sorts uppkoppling. Dessutom var bankomaten tom när vi skulle ta ut mer pengar. Alltså, va?

Vi fortsatte i alla fall vår golfbilstur och åkte för att titta på öns flygfält. Som inte helt oväntat var av... Japp, sand. Skulle varit roligt att se ett flygplan landa där...

Sedan bestämde vi oss för att åka vidare för att kolla på någon slags strand eller något, jag vet inte riktigt, det var kanske spetsen på ön eller något. Så vi följde pilar och en karta och kommer fram till en väg fylld med hål som är fyllda med vatten. Det verkade dock inte värre än hålen i staden, så vi körde helt enkelt igenom. Och det gick bra. Häftiga bilar!
När vi sedan kommer till nästa stora grop som bereder ut sig mitt på vägen, utan möjlighet att åka runt, tar vi självklart sats och... Ja, vi fastnar. Mitt i en den där kanske två meter långa gropen. Så där sitter vi och försöker få fatt på bilen, som förmodligen fått vatten i motorn. Det slutar med att pappa får gå ur och ner i det äckliga vattnet för att knuffa, medan jag och Madeleine får smidigt hoppa till land. Mamma gasar, pappa puttar, men ändå kommer inte bilen upp. Jag tvingas kliva i, utan skor och det var så förfärligt äckligt.

Tillslut lyckas vi faktiskt knuffa upp bilen, och jag överlevde de äckliga växterna och allt. Stort steg. Nästa problem blir dock att Madeleine nu står på andra sidan av gropen och att hoppa är en omöjlighet. Så jag har ett bra peptalk till henne: "Det är vatten som räcker till knäna, det finns lite slingriga växter, men inga djur och det är inte farligt. Bara gå lugnt och försiktigt så du inte ramlar". "Okej, okej". Hon kliver i, tar några steg, och sedan skriker hon och bara springer rätt igenom. Fötterna drar hon upp ovanför vattnet och sedan i. Så att jag som står där blir totalt nerlerad. Så arg jag var där en stund. Vi fick fortfarande inte fatt på bilen och var i mitten av ungefär ingenstans. Vi försökte ställa den lite lutad för att få ur vattnet, men det slutar med att vi får knuffa den framåt.

Så vi knuffar den mot havet och stranden (för det är enda vägen?), och där kommer precis en liten
segelbåt med varor in och lägligt not står några män där och tar emot. Vi låter en försöka fixa bilen och han sätter sig och gasar och den startar. Sedan sätter sig alla däri och vi försöker återigen gasa, kommer några meter och sedan stopp. Så höll det på ett tag. Tillslut gav vi upp och pappa fick köra medan vi andra sprang bakom och knuffade och skulle sedan hoppa på när det gick bra. Vilket det aldrig gjorde. Vi hade en smått panik där ett tag, men som jag sa, "Vi kommer skratta åt det här senare".

Sedan hade vi också det andra problemet med var staden låg, men det kunde männen åtminstone lösa. Efter mycket gasa och och övervägande om vi skulle ringa hotellet för hjälp, får vi igång bilen och den går riktigt långt, och stannar faktiskt inte. Männen som hade ett hus där fick vi skrika till och säga att vi inte behövde mer hjälp. Vi rullade mot staden, men tog konstiga vägar för att undvika mer vatten. Sanningen är att vi hela dagen undvik minsta vattengropar.

Resten av dagen ägnades åt lite turer i staden där vi kollade runt i affärer. Vi hade sett några häftiga dödskallar som vi ville köpa, men vi mindes inte var. Det fanns liknande på många ställen, men vi ville ha just dem vi hade sett från början. Tillslut hittade vi rätt ställe och kollade medan kvinnan slog in varenda dödskalle i flera lager tidningspapper och tejp. Vi köpte så mycket, och vi frågade om paketpris, men hon rynkade bara på näsan, men gav faktiskt mig och min syster varsin snäcka. (!) De vill ha mer pengar, inte mindre.

Vid lunch badade vi vid hotellet och sedan åkte vi lite mer i golfbilen. Vi åkte så långt vägarna
sträckte sig (6 km). Därefter kunde man fortsätta rakt in i träsket längs en smal liten väg, men den tanken kändes inte så lockande. Där var det i princip bara mangroveträsk och regnskog, vilket innebär mygg och andra obehagliga djur som man kanske inte ville möta. Det var ändå lite mäktigt att stå där i slutet av bebyggelsen. På vägen tillbaka fick jag och Madde testa att köra lite. Det var ju inte så himla farligt. Det var lite folk och ingen vidare fart. Kul var det i alla fall.

På kvällen åt vi självklart middag på hotellet, nu när vi hade lärt oss vår läxa. Den här kvällen var det fyllt med tvättbjörnar och det var fotspår på dukarna och de var helt galna. De var uppe i takbalkarna och stirrade ner på oss och samtidigt skrämde servitörerna iväg dem.

29/12
Nu hade vi tillbringat dryga veckan på denna märkliga ö och det var dags att byta hotell och komma till civilisationen. Det var lite trist, men någonstans väldigt skönt. Det var en lugn miljö på Holbox, men det var så litet och jobbigt med sjukdom och annat. Det var inte så tryggt och därför kändes det skönt att få komma till fastlandet. Dessutom var det faktiskt lite för lugnt för vår smak där. Så vi åt en sista frukost och beställde lite mat i
poolbaren innan avfärd, för att överleva resan.

Väl vid utcheckningen blev det självklart strul och det tog riktigt lång tid. Det var lite oroande där ett tag om vi skulle hinna eller inte, men vi kom iväg i tid, vilket var tur. En båt väntar ju inte, precis. Så vi fick en sista golfbilstur i taxi och det saknar jag helt ärligt inte ett dugg. Det var häftigt och lite knäppt, men så skumpigt och sådär. På båten satte vi oss på taket för att kunna se ut. Det ångrade vi snabbt. När båten fått upp farten sprutade det saltvatten som bara den och hela kroppen sved. Fast det var häftigt att se små miniöar av enbart träsk och skog. Dock blev saltet alldeles för jobbigt, så det slutade med att jag satte mig på golvet i skydd av en liten utbyggnad.

När vi rullade in i hamnen i "Chiquila" var det sprängfullt med folk som alla skulle till Holbox eller någon annan ö. Det var rena labyrinten att ta sig till bussarna, och att sedan hitta rätt buss! Vi lyckades tillslut och kom iväg och det var bara att stålsätta sig för den förfärliga resan. Den här busschauffören var åtminstone bättre än den på ditvägen, men farthindrena gick inte att undvika. Jag hade i alla fall en bra plats och kunde undvika illamående. Dessutom hade vi trevligt sällskap med andra svenskar som vi hade rest hela vägen med. Vi pratade mycket om skolan och annat och det var intressant.

Dock var det lite oroande när busschauffören plötsligt började stanna, stänga av bussen och sedan starta om hela tiden. Det skedde säkert minst 20 gånger under hela resan och det hela var något oroande. Dessutom sa han ingenting. Vi kom åtminstone fram helskinnande. Vi ser en skylt med hotellnamnet på. Sedan kommer en bom och någon slags vaktkur vi måste igenom och chauffören får lämna namn på alla i bussen. Sedan väntar en superlång tur på en enskild väg
mitt ute i träsket. Efter några minuter sker samma procedur och sedan är vi faktiskt inne, vi vad som utifrån motorvägen såg ut precis som ett fängelse...

Sjukt stort är det. Tänk då känslan att precis ha kommit från ett hotell med 50 rum och nu komma till det här skyddade hotellet med över 4000 gäster. Mer än Holbox's hela befolkning! Först får vi lämna ifrån oss bagage, för att det ska köras till vårt rum med sådana här riktiga bagagevagnar, ascoolt. Sedan får man välkomstdrinkar och vi går för att hitta receptionen. Det var svinkallt på grund av luftkonditionering och allt var som himla maffigt och stort och överlyxigt. Jag och Madeleine springer till staketet för att titta på själva området och det är så sjukt stort och häftigt.

I den här första byggnaden finns till och med några få butiker, t ex smycken, souvernier, kläder mm.

Dessutom har de ett kafé som liknar Satrbucks. Och ett casino! Vi blev ganska paffa där ett tag, för det var inte vad vi hade väntat oss. Dock fick vi senare höra talas om ett annat hotell med egen bowlingbana! Herregud!

Så för att sammanfatta blev det en dag av upplevelser och stora kontraster. Efter att ha fått hjälp att hitta till vårt rum (!) konstaterade vi krast att hotellet var minst lika stort som Arlanda... Rummet var lika lyxigt som resten av stället. Och iskallt. Här var de frikostiga med luftkonditionering.


Innan vi skulle äta middag tog vi ett snabbt dopp i en av alla sju pooler. Därefter testade vi den överlyxiga dushen med två munstycken, samt en handdusch. Som sagt, kontraster. Vi hade tänkt äta middag på ett steakhouse, som var en av nio restauranger, men trots att vi kom runt halv sju var det fullt och vi kunde vänta oss ett bort tidigast halv tio på kvällen... Dock var bufférestaurangen helt amazing, så man behövde inte skämmas för att man var lat och ät där nästan varje följande kväll. Det var så himla stort, och så mycket, och så gott. Det fanns världens salladsbar och en flera meter lång disk med olika sorters desserter... På det förra hotellet såg vi det som lyx att man kunde få en köttbit stekt, här stekte de allt...




Här och här och här kan ni läsa de andra inläggen om resan.