fredag 23 september 2016

"Ur askan"

Av Leigh Bardugo

Förlag: Gilla Böcker
Utgivningsår: 2013 (Engelska) 2016 (Svenska)
Antal sidor (Med eventuellt efterord/tack): 348 st 
Åldersgrupp (Enligt mig): 12+
Serie: Grisha-trilogin, Del 3
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: Ruin and Rising
Andra delar i serien: I ljusets makt, Stormens öga
Annat: 

Obs! Recensionen innehåller spoilers från tidigare delar 

Handling: Skuggmästaren har intagit huvudstaden och styr Ravka från en tron av mörker. Alina och Mal gömmer sig i underjorden. Snart börjar jakten på Morozovas tredje främjare, eldfågeln. Den är Ravkas enda hopp om räddning, men att använda den skulle kunna kosta Alina allt. Men har hon något val? 
-Handling från Bokus.se

Omdöme: Det är böcker som den här som på allvar får mig att drömma mig bort. Jag blir avundsjuk på det, trots allt, helt magiska livet i Ravka. Men böcker som Ur askan gör mig också gråtfärdig och får mig att skämmas över den girighet även jag har inom mig. Ur askan är klockren och visar mänskligheten precis som den är. Boken väcker många tankar i mig och det är en resa genom världens alla känslor, vilket är både hemskt och underbart.

Fantasy är inte enkel på något sätt. Leigh Bardugo har precis rätt känsla och lyckas träffa precis rätt. Det blir inte för komplicerat, men inte heller för enkelt. Hon har byggt sin värld från grunden utan att missa några detaljer, och det är skickligt och hon har en ovanlig och beundransvärd fingertoppskänsla. Jag älskar verkligen Ravka och grisha-samhället. Det är inte en unik tanke, men sättet Leigh Bardugo skriver på gör den här serien speciell. 

Ur askan håller helt klart måtten efter de andra böckerna. Det är samma ton och djup, och trots att allt går fram och tillbaka hinner man aldrig tröttna. Det händer så mycket, och karaktärer och relationer når aldrig slutet av sin utveckling, vilket känns äkta. Det är ett bra driv i handlingen och spänning kombineras med djup och humor. Jag har fortfarande svårt att sätta mig in i när vi befinner oss, men är inte det också en del av att läsa fantasy?

Att skriva fantasy är en konst på många sätt. Inte minst språket. Det krävs en speciell ton för genren, men ett för tungt språk gör boken svårläst. Leigh Bardugo prickar rätt. Hennes språk är modernt och samtidigt passande för boken. Hon blandar humor med djup och Ravkas seder som gör boken unik. Och det hela språk hon uppfunnit. De är underliga, men har sin charm. Jag upprepar dem tyst och försöker finna logiken bakom alla apostrofer...

Karaktärerna är tre-(om-inte-mer-)dimensionella. Mycket energi har lagts där. Leigh Bardugo får mig att både frukta, beundra, hata och sörja med Alina. Hon skapar fina relationer och jag blir verkligen en del av allt. Det är många karaktärer, men ändå lyckas man hålla isär dem. Dessutom är ingen en annan lik, men man måste tycka om eller åtminstone tycka synd om dem alla. Och det kan ofta vara riktigt hemskt. 

Slutet nästan älskar jag. Det är få som lyckas få till ett sådant avslut att man faktiskt klarar av att släppa berättelsen. Slutet känns så rätt, men samtidigt blev jag lite snopen. Allt bara tog slut, och jag blev seriöst gråtfärdig. För allt som de fick ge upp osv. Men det var ett riktigt fint slut. Det rundar verkligen av trilogin på bästa möjliga sätt, och det kräver skicklighet. 

Ur askan når upp till mina förväntningar utan att direkt imponera. Det är spänning, humor och driv. Och djupet. Allt bakom krafterna, maktspelet, det mentala. Det är intressant och skrämmande läsning, för ofta känner jag igen mig. Leigh Bardugo skriver modernt och unikt, och lyckas förmedla känslor och budskap på ett skickligt sätt. Hon har en unik förmåga att påverka mig ända in i själen. Allt binds samman av ett slut som inte kunde varit bättre. 

Betyg: 
   

Tankar om boken: (OBS! Spoilers, markera för att läsa)
• Slutet, alltså. Alina förlorar sin kraft och i princip den hon är. Hon har en sådan styrka som klarar av att börja ett nytt liv, efter att ha räddat världen. Det är så sorgligt, och hemskt att jag tycker det när det finns så mycket värre saker. 

• Alina valde Mal. Jag gillade aldrig Mal, utan hoppades att hon skulle välja Nikolai. Så det var ju lite skönt när Mal dog... Men samtidigt känns det så rätt, för det har verkligen varit de två hela livet.

• Hela budskapet med främjarna var ju bara för bra. Så himla rätt och passande, och det blev en lagom oväntad och trovärdig lösning. Vad hade hänt annars? Hade Alina bara fortsatt sitt oändiga liv? Nej, det här var rätt sätt att avsluta serien på.

• Så fint att det slutar med barnhemmet. Där börjar Mal och Alinas historia, och nu slutar den där. Vackert! Och lappen med "Du kommer alltid vara en av oss". Jag grät! Det var så fint och sorgligt, och så direkt. Alina har förlorat sin gåva. Hon förlorade den hon var, men nu får hon hitta sitt nya jag.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Hej! Vad kul att du vill kommentera på min blogg. Kommentera gärna om du har några boktips, bloggtips eller något helt annat på hjärtat! Alla kommentarer är lika roliga att få. Jag svarar på allt!
//Lexie