måndag 13 mars 2017

"Dödens märken"

Av Veronica Roth

Förlag: Modernista
Utgivningsår: 2017/2017
Antal sidor (Med eventuellt efterord/tack): 448 st 
Åldersgrupp (Enligt mig): 12+
Serie: Dödens märken, Del 2
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: Carve the Mark
Andra delar i serien: Ödets timme
Annat: 

Handling: Det är en värld full av våld och hämndlystnad. En värld där alla som föds utvecklar en »flödesgåva« - en unik förmåga avsedd att forma framtiden. De flesta har nytta av sina förmågor, men Cyra och Akos har gåvor som samtidigt gör det lättare för andra att kontrollera dem.

Cyra är syster till Ryzek, den brutale tyrann som regerar över Shotet-folket. Cyras flödesgåva ger henne en kombination av smärta och makt - vilket gör det möjligt för hennes bror att utnyttja henne för att plåga sina fiender. Men Cyra är mycket mer än bara ett vapen i sin brors händer: Hon är motståndskraftig, hon kommer snabbt på fötter, hon är smartare än han tror.

Akos är från den fredsälskande nationen Thuvhe och har en gränslös lojalitet till sin familj. Han skyddas själv av sin ovanliga gåva, men när han och hans bror fängslas av Shotet-soldater är Akos beredd att göra vad som helst för att få ut sin bror levande därifrån.


När Akos kastas in i Cyras värld verkar fiendskapen mellan deras länder och familjer oöverstiglig. De måste hjälpa varandra för att överleva - eller förgöra varandra Ska de kunna återta kontrollen över sina flödesgåvor, och återställa maktbalansen i sin värld?

-Handling från Bokus.se

Omdöme: Det här är fantasy när den är som bäst! Veronica Roth har överträffat sig själv med Dödens märken. Storyn är nytänkande och väl genomtänkt och boken rymmer så mycket. Det är spänning, kärlek, vänskap, revolution och så mycket djup. Grejen med flödesgåvor är visserligen inget nytt, men boken i övrigt sticker ut på många sätt. Dels tack vare många vändningar och all grundlig planering Roth måste ha ägnat sig åt.

Mina förhoppningar på Dödens märken var små, för inte kunde väl något överträffa DivergentDödens märken kan inte ens jämföras med Divergent. Roth har hittat sin rätta genre. Den här boken är så smart skriven och den slutar aldrig att förvåna mig. Det är vändning efter vändning, men aldrig känns det overkligt. Och framförallt känns hela handlingen äkta och lagom komplicerad, utan att det blir för mycket.

Språket fångar mig direkt. Något av det viktigaste är ju just det - att boken börjar bra. Roth har valt att skriva både ur Cyras och Akos perspektiv, och det ökar spänningen och förståelsen, och deras relations utveckling blir tydlig och intressant. Och jag imponeras så av hur mycket som får plats på de dryga 450 sidorna. Det händer så mycket utan att det blir overkligt. Även om språket är djupt är boken händelserik, vilket gör den mycket spännande. 

Jag fullkomligt älskar både Akos och Cyra. De är så himla välgjorda som karaktärer och inte stereotypa på något sätt. Fast kanske beror det på att de lever i en helt annan värld än vår... Det jag fastnar mest för är deras bakgrundshistorier, där Roth har lagt mycket energi. Hon har inte nöjt sig med att bygga upp personer i nutiden, utan dåtiden spelar en viktig roll och det ger boken och karaktärerna ytterligare dimensioner. Boken sticker därför ut. 

Det här med oväntade relationer som växer fram är ju inget nytt, men Veronica Roth lyckas ändå få mig att känna att det här är något helt nytt. Cyra och Akos relation är inte direkt oväntad, trots att den är osannolik, men samtidigt känns den så äkta. Den växer fram på ett så fint och försiktigt sätt och är inte alltid helt logisk, vilket gör den ännu mer trovärdig. Till skillnad från Tris och Fours relation känns ingenting krystat här. 

Som alltid när man varit för ivrig med att läsa en första bok i en serie kommer snabbt oron. För hur lång det kommer det nu ta innan den andra (och sista - bara två böcker?!) kommer? Veronica Roth har inte snålat med cliff-hangers, utan tvärtom är hela boken fylld av dem. När det närmade sig slutet kändes en nästa bok ganska onödig, men då släpptes en bomb, som förändrade allt och nu kan jag knappt hålla mig till nästa bok. Och det är ett gott betyg!

Dödens märken är klockren. Jag fastnar direkt, inte bara tack vare språk och en mycket intressant och genomtänkt handling, utan även tack vare coola karaktärer och oväntade relationer. Boken är inte ovanligt lång, men ändå får man uppleva så mycket, utan att innehållet känns platt och stressat. Det här är helt klart fantasy när den är som bäst och vi kan väl säga så här: Jag är imponerad av Dödens märken och Glastronen har fått en rival. 

Betyg: 
   

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Hej, vad kul att du vill kommentera mitt inlägg! Notera dock att frågor om litterära analyser eller andra skolarbeten enbart besvaras via Swish. Mejla lexie.tusensidor@gmail.com för Swishnummer :)