lördag 13 oktober 2018

The Catcher in the Rye

The Catcher in the Rye är J.D. Salingers enda bok och den publicerades först år 1951. Då var boken mycket omtalad och utstickande, och idag används den gärna inom undervisning. Det var också så jag kom i kontakt med boken, som utspelar sig i USA på 1950-talet. Huvudpersonen är Holden Caulfield, en sjuttonåriga kille som, när vi möter honom, just blivit utsparkad från sin fjärde skola. Holden väljer att ta tillflykten till New York.

Det blir en kort men intensiv resa, med alltifrån ankor vid Central Park till möten med gamla bekantskaper och perversa före detta lärare. Holden delger läsaren sin mörka, men uppriktiga syn på livet och samhället. Det är en bok om ensamhet, att hitta sig själv och att växa upp, med enbart precis 245 upprepningar av ordet ”goddamn”. 

He was singing that song, 'If a body catch a body coming through the rye.' He had a pretty little voice, too. He was just singing for the hell of it, you could tell.
s. 125


* * *

Jag tror att det här är en sådan där bok som man helt enkelt bara ska läsa, för meritens skull. Så mycket orsak till att läsa den kan åtminstone inte jag se. Det är en rent ut sagt bisarr bok, den röda tråden är otydlig och handlingen märklig, ofullständig och trist. Gräver man lite djupare kan man dock hitta budskap om ensamhet, depression, identitet och så vidare, och så vidare. Vägen dit är dock så svår att allt nöje försvinner.

Det största problemet för min del är nog egentligen språket. Som sagt upprepas bland annat ordet ”goddamn” nära 250 gånger, och det finns listor på orden i boken och deras frekvens att hitta på internet. Så stort är alltså det här ämnet. Det finns också skämtsamma texter om boken som använder precis alla Holden Caulfields favorituttryck, däribland ”madman”, ”terrific”, ”lousy”, ”phony”, ”old” och ”that kills me”. Tro mig, när man läser ”terrific” för femtionde gången är det tröttsamt och man undrar om man inte redan läst den här sidan. De språkliga upprepningarna gör förvisso att det är tydligt att den unike Holden berättar, men det gör språket oerhört fyrkantigt och tråkigt.

Dessutom händer det så lite. Eller så här: Det händer mycket, men det är som att det enbart händer för Holden och att han återger det, så som läsare får man aldrig vara med och känna, beröras och häpna, för allt är så avlägset, vilket gör läsningen trist. Dessutom finns ingen som helst struktur i boken, och sakerna som händer har sällan någon koppling till varandra och känns sällan realistiska.

Det finns dock en del tankar kring livet, religion och så vidare, samt några fina citat, i boken, men även där speglas tydligt att det inte finns någon som helst struktur i boken. Citaten är alla extremt olika utan någon som helst koppling. Samtidigt är det ju lite så Holden är. Att det här var en av de mest omtalade och tabubelagda böckerna när den först publicerades kan jag dock inte förstå, för nog för att den är märklig, men särskilt märkvärdig är den ändå inte. 

The Catcher in the Rye har chockat, engagerat och delat på världen i flera årtionden. Jag förstår dock inte grejen, och faller varken för handling, språk eller Holden Caulfield. Alla delar känns i mina ögon enbart mycket märkliga. Boken har dock sina ögonblick, och en del fina citat och tänkvärda budskap som man får söka efter för att finna gör dock upplevelsen lite bättre. 

”Life is a game, boy. Life is a game that one plays according to the rules."
"Yes, sir. I know it is. I know it."
Game, my ass. Some game. If you get on the side where all the hot-shots are, then it's a game, all right — I'll admit that. But if you get on the other side, where there aren't any hot-shots, then what's a game about it? Nothing. No game.
s. 9

I was wondering if it would be frozen over when I got home, and if it was, where did the ducks go. I was wondering where the ducks went when the lagoon got all icy and frozen over. I wondered if some guy came in a truck and took them away to a zoo or something. Or if they just flew away.
s. 13-14

What really knocks me out is a book that, when you're all done reading it, you wish the author that wrote it was a terrific friend of yours and you could call him up on the phone whenever you felt like it. That doesn't happen much, though.
s. 19


Almost every time somebody gives me a present, it ends up making me sad.
s. 55


Betyg: 
     

Författare: J. D. Salinger
Förlag: Penguin Books
Utgivningsår: 2010 (original: 1951) 
Antal sidor: 230 st 
Åldersgrupp (Enligt mig): 15+
Serie: -
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: The Catcher in the Rye
Annat: 

Blev du intresserad? 
Du hittar boken på Adlibris, Bokus och CDON


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Hej! Vad kul att du vill kommentera på min blogg. Kommentera gärna om du har några boktips, bloggtips eller något helt annat på hjärtat! Alla kommentarer är lika roliga att få. Jag svarar på allt!
//Lexie