lördag 5 november 2016

"Glassvärdet"

Av Victoria Aveyard

Förlag: Modernista
Utgivningsår: 2016 (Engelska & svenska) 
Antal sidor (Med eventuellt efterord/tack): 448 st 
Åldersgrupp (Enligt mig): 13+
Serie: Röd drottning, Del 2
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: Glass Sword
Andra delar i serien: Röd drottning, Kungens fånge
Annat: 

Obs! Recensionen innehåller spoilers från tidigare delar 

Handling: Mare Barrows blod är rött - färgen hos vanligt folk - men hennes silverförmåga, kraften att styra blixten, har förvandlat henne till ett vapen som kungahuset försöker kontrollera. Härskaren kallar henne en omöjlighet, en bluff, men när hon flyr från Maven, prinsen - vännen - som bedrog henne, upptäcker Mare något häpnadsväckande: Hon är inte den enda i sitt slag.

Jagad av Maven, nu en hämndlysten kung, ger sig Mare ut för att söka upp och rekrytera andra röd-och-silver-krigare till kampen mot hennes förtryckare. Men Mare inser att hon befinner sig på en livsfarlig väg, där hon riskerar att bli just det slags monster hon försöker besegra.

Kommer hon att krossas under tyngden av de liv som upproret kostar? Eller har hon härdats för gott av allt svek och förräderi?

-Handling från Bokus.se

Omdöme: Jag vill verkligen tycka om Glassvärdet. Det vill jag. Kanske kan jag det också, till viss del. Men inte så mycket som jag skulle vilja. För det är en spännande story som jag vill fascineras av. Det är speciella karaktärer och fina relationer och jag vill falla för det. Men jag gör det inte. Och jag tycker inte att det ska krävas en så stor ansträngning för att jag ska tycka om det jag läser, men ändå försöker jag, för det här är en bok man vill tycka om.

Handlingen är fantastisk på många sätt. Det är spännande intriger, mycket drama, många vändningar och allt kring makt. Det är intressant läsning, men det flyter så dåligt att jag inte kan uppskatta ens det. Handlingen känns också som ett försök att efterlikna Hungerspelen. Det är uppror, krig, makt, kärleksdrama, men det slutar bara i en blek kopia. Det är som att man tagit allt i Hungerspelen och lagt på en lite övernaturlig touch med lite krafter. 

Språket förstör allt. Det är synd, för boken har annars stor potential, men det krävs också ett bra språk. Victoria Aveyard skriver på ett intressant sätt, men det flyter så illa och lite mer dialog skulle nog varit positivt. Nu tragglar jag mig igenom boken på nästan två veckor, och när jag väl kommer till slutet har jag glömt början. Ungefär så. Jag saknar även målande beskrivningar och sånt som får en att faktiskt känna och bli engagerad. Språket är platt. 


För att återgå till min liknelse är Mare som en dålig kopia av Katniss. Hon har fått tjurigheten och kärleksdramat, men saknar Katniss syrliga humor och det som gör henne unik. Mare har ingen personlighet, inget djup. Hon leder ett form av krig, men hon känns aldrig som en naturlig ledare. Hon är mest tråkig och tragisk, men jag kan inte ens känna med henne. Man ska känna empati och samhörighet med personerna i böcker, men här sker det aldrig.

Glassvärdet har alla chanser i världen att gå hem, men ändå sker det inte. Språket förstör allt. Det är platt och har ett dåligt flyt. Handlingen är intressant, med intriger, maktspel och mängder av osannolika vändningar, och jag blir verkligen fascinerad. Men när man aldrig kan ta sig igenom boken försvinner den känslan. Till viss del känns boken även ganska vanlig, tillsammans med olika dystopier och fantasyböcker, vilket är synd. 


Betyg: 
   

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Hej! Vad kul att du vill kommentera på min blogg. Kommentera gärna om du har några boktips, bloggtips eller något helt annat på hjärtat! Alla kommentarer är lika roliga att få. Jag svarar på allt!
//Lexie