fredag 9 december 2016

"Untold"

Av Sarah Rees Brennan

Förlag: Simon and Schuster
Utgivningsår: 2013 
Antal sidor (Med eventuellt efterord/tack): 370 st 
Åldersgrupp (Enligt mig): 12+
Serie: The Lynburn Legacy, Del 2
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: Untold
Andra delar i serien: Unspoken (sv. Outtalat), Unmade
Annat: Läst på engelska

Obs! Recensionen innehåller spoilers från tidigare delar 

Handling: In this second book in the Lynburn Legacy, the sorcerous roots of Sorry-in-the-Vale have been exposed. Now no one in the town is safe, and everyone has to choose sides. Will the townspeople (magical and not) become "owned" by the sorcerers who believe it is their right to rule? Or will it continue in a more modern vein, with the presence of the sorcerers playing a quieter--and much less violent--role. If Kami Glass has anything to say about it, evil will not win. Despite having given up her own piece of magic, she is determined to do everything she can to make a difference. And whether they want to or not, her circle of friends (and potential boyfriends) will not be able to help but follow her and go along with her unusual schemes and battle tactics.
-Handling från Bokus.se

Omdöme: Det som gör The Lynburn Legacy unik är fantasyinslagen i vår värld. Personligen gillar jag fantasy sådär, och det krävs mycket för att jag ska uppskatta läsningen. Att läsa om en värld man känner igen gör det hela så mycket intressantare. Det är ett genidrag! Sorry-in-the-vale verkar vara ett så mysigt samhälle och det ligger verkligen en magisk och mystisk känsla över platsen. 

Världen är verkigen magisk, men det är ändå något jag saknar. Boken är faktiskt ganska tråkig, då det inte händer så mycket. Det är lite krig och kärlek, men inte så mycket mer. Och då räcker det tyvärr inte att språket och miljöerna är fantastiska, för det är dem. Slutet i boken ger mig panik. Det påminner så om The mortal instruments. Ni vet, att aldrig bli lycklig och sådär. Idén är unik, med handlingen är alldeles för sliten.  

Språket är underbart. Det är enkelt, fylligt och så himla vackert. Det rymmer även ett stort mått av sådan där simpel men så klockren humor, och läsningen blir ett rent nöje språkmässigt. Språket är målande och gör boken så levande. Att läsa den på engelska var dessutom lagom svårt, och det säger också mycket om språket. Det har ett bra flyt, och blir varken för enkelt eller för svårt. Det är på den där nivån ni vet. Nivån "perfekt". 

Att jag älskar Kami, Angela, Rusty, Ash och Jared är redan solklart, men sedan har vi så många andra karaktärer man inte heller kan låta bli att älska. Det är ett under hur man lyckas skriva en bok fylld av så många fantastiska personer, utan att perspnbeskrivningar tar över. För det känns verkligen som att jag känner Kamis pappa och syskon och Henry Thornton. Det är skickligt, på riktigt. Och relationerna... Så fina och drömmiga!

Ni som har tillgång till boken bara måste bläddra till sida 259 och läsa den och nästa sida. Det var ungefär då jag blev förälskad även i Kamis pappa. Han är ju så himla skön och en sådan supermänniska. Så smart och djärv, och så himla cool. Jag fullkomligt älskar den här scenen. Kamis pappa lyckas inte bara få mig att skratta, utan det är dessutom på Lillians bekostnad, och jag kan knappt föreställa mig hennes min just då. 

Untold har allt, förutom en bra handling. Språket är perfekt. Det är vackert, underhållande och enkelt. Boken är fylld av kreativa beskrivningar och komplexa scener. Karaktärerna är fantastiska och jag beundrar Sarah Rees Brennan för sin förmåga att introducera oss till dem utan att låta dem ta över berättelsen totalt. Men allt det här fina räcker inte när handlingen är så... tråkig. Vore det inte för resten skulle den sänka boken i botten, tyvärr.

Betyg: 
    

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Hej! Vad kul att du vill kommentera på min blogg. Kommentera gärna om du har några boktips, bloggtips eller något helt annat på hjärtat! Alla kommentarer är lika roliga att få. Jag svarar på allt!
//Lexie