tisdag 4 oktober 2016

"Rosensällskapet"

Av Marie Lu

Förlag: Modernista
Utgivningsår: 2015 (Engelska) 2016 (Svenska) 
Antal sidor (Med eventuellt efterord/tack): 320 st 
Åldersgrupp (Enligt mig): 12+
Serie: Den unga eliten, Del 2
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: The Rose Society
Andra delar i serien: Den unga eliten, Midnattsstjärnan
Annat: 

Obs! Recensionen innehåller spoilers från tidigare delar 

Handling: Adelina Amouteru har fått sitt hjärta djupt sargat av såväl familj som vänner. Något som fått henne att ge sig in på hämndens bittra väg.

Hon är nu känd som Vita Vargen, och hon och hennes syster flyr från Kenettra för att leta upp andra ur Den unga eliten, med förhoppningen att kunna bygga upp en egen armé av allierade. Hennes mål: att slå ner Inkvisationsmakterna, de soldater i vita uniformer som försökte döda henne och nästan lyckades.

Men Adelina är ingen hjälte. Hennes krafter, närda av rädsla, har börjat växa bortom hennes kontroll. Och hon litar inte på sina nyvunna Eliten-vänner. Teren Santoro, Inkvisationens ledare, vill se henne död. Och hennes tidigare vänner, Raffaele och Dolksällskapet, vill nu sätta stopp för hennes hämndlystnad. Adelina kämpar för att försöka klamra sig fast vid det goda inom sig. Men hur ska en människa kunna vara god, när hela hennes existens är så beroende av mörka krafter?
-Handling från Bokus.se

Omdöme: "Äntligen". Så kände jag när jag slutligen fick slå igen den här boken. Jag började läsa den innan sommaren och tog nu upp den igen. Läsningen har tagit så lång tid, och det har varit tufft. Jag kan inte sätta fingret på vad det är, för jag tycker verkligen om handlingen. Den är intressant och unik. Troligen är det allt det mörka och dystra som gör boken seg, vilket är lite synd.

Men det är på flera sätt också riktigt bra. För Marie Lu har verkligen lyckats med att få till den här mörka känslan. Det är verkligen skrämmande skildringar och jag blir verkligen påverkad. Det är en så dyster känsla boken igenom, vilket är både hemskt och häftigt. Unikt är det i alla fall. Handlingen är intressant och riktigt hemsk till viss del. Det är så mycket död, rädsla och makt, vilket är ganska hemskt att läsa om. Men det är ändå imponerande!

Bokens språk är även det så mörkt och dramatiskt. Det är dystert, brutalt, mycket död och annat hemskt, men på något sätt gillar jag det. Allt det mörka gör dem ljusa stunderna ännu ljusare, och det är verkligen en imponerande bedrift att skriva en så här mörk bok. Sedan är det ett ganska svårt språk och det flyter på lite sådär, troligen beroende på att det ju är så himla mörkt. Det är ändå så fascinerande och därför älskar jag det nog lite grann ändå...

Jag både fascineras av och avskyr Adelina. Det är faktiskt riktigt jobbigt att läsa boken, just för att den är skriven ur hennes perspektiv. Delvis tycker jag synd om henne, delvis beundrar jag henne, men ibland hatar jag av henne. Hon skrämmer och nästan äcklar mig. Hon är på många sätt riktigt hemsk, men samtidigt vill jag henne gott. Det är verkligen speciellt att läsa en bok ur en karaktär man inte riktigt gillars perspektiv. 

Samtidigt är det skickligt av Marie Lu att ens få mig att läsa boken. Jag läser inte för att jag vill veta hur det ska gå för Adelina. Även om hon "blir bättre" är det omöjligt att glömma allt hon gjort. Nu läser jag för Magianos, Violettas och de andras skull. För karaktärerna är välgjorda och intressanta och man fäster sig vid alla, även Adelina. Det är speciella relationer som bygger på både kärlek, fruktan och fascination, vilket är intressant och unikt.

Rosensällskapet är en sådan där bok som gör mig frustrerad. För jag avskyr den egentligen. Språket är tungt, handlingen dyster och Adelina är seriöst hemsk, men samtidigt är det något så fascinerande med allt. Jag blir imponerad av Marie Lu och hur hon lyckas bygga upp den här världen och de här känslorna, och därför gillar jag ändå boken. Den är unik och intressant och verkligen skickligt skriven. Och mörkret. Det skrämmer mig...

Betyg: 
   

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Hej! Vad kul att du vill kommentera på min blogg. Kommentera gärna om du har några boktips, bloggtips eller något helt annat på hjärtat! Alla kommentarer är lika roliga att få. Jag svarar på allt!
//Lexie