fredag 28 oktober 2016

"Så har jag det nu"

Av Meg Rosoff

Förlag: Brombergs
Utgivningsår: 2004 (Engelska) 2005 (Svenska) 
Antal sidor (Med eventuellt efterord/tack): 189 st 
Åldersgrupp (Enligt mig): 13-18
Serie: -
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: How I Live Now
Annat: 

Handling: Femtonåriga Daisy skickas från New York till den engelska landsbygden för att tillbringa sommaren med en moster och fyra kusiner som hon aldrig har träffat. Mostern måste åka bort strax efter Daisys ankomst och de fem kusinerna blir ensamma i det stora huset. Nästa dag detonerar flera bomber i centrala London och England blir ockuperat av en okänd fiende.

Trots att läget trappas upp i omvärlden och kriget närmar sig, blir gården ett slags Edens Lustgård: en plats utan vuxna och regler att följa, en plats där Daisys gryende och förbjudna kärleksrelation med kusinen Edmond får växa fram ostört. Men kriget skonar ingen och kusinerna blir snart evakuerade åt olika håll. Det blir en sommar när barndomen får ett abrupt och plågsamt slut, men den får också Daisy att växa till en person hon aldrig trott att hon kunde vara. 

-Handling från Bokus.se

Omdöme: Många förväntningar inför att läsa en ALMA-pristagare. Men först är känslan bara "Men-vad-är-det-här-nej-usch", för att sedan bli något annat. Det jag läser är verkligen äkta. Meg Rosoff har skrivet en bok som i sin enkelhet är unik. Inget känns framtvingat, utan allt är helt enkelt äkta. Saker sker inte sådär strukturet och vackert som de kan göra i böcker, och här har man tryckt på det och skrivit något som känns på riktigt. 

Jag tror inte det är handlingen som gett Meg Rosoff priset. Det låter nog konstigt, men den är helt ärligt inte så viktig i boken. Utan det är språket, karaktärerna, sättet att berätta en historia på som är speciellt och viktigt. Men samtidigt är handlingen intressant. Den går inte så djupt, utan håller sig på en trygg och skämtsam nivå, vilket är lite synd. Men dramatiken skippas, och det är... skönt, ovanligt. Det är verkligen intressant hur handling byggts upp. 

För att återgå till "Men-vad-är-det-här-nej-usch"-känslan infann den sig mest på grund av språket. Långa meningar, skrivna i talspråk, utan markeringar för dialog osv., bara radade upp sig på sidorna, och det var svårt att komma in i språket. Men när det lossnade ser man charmen i det hela, för språket är unikt, men också så äkta. Livet sker inte med punkt och kommatecken och det har Meg Rosoff insett. Det här språket inspirerar och jag gillar det!

Det är troligen mest tack vare språket jag gillar Daisy så mycket. Meg Rosoff har verkligen gett henne en unik röst och jag kan till viss del känna igen mig i henne, för hon är väldigt "vanlig" och tänker och funderar så mycket. Sådana tankar som låter fåniga, men som nog alla har. Dock fattade jag aldrig grejen med att hon inte äter. Som någon konstig inriktning på ätstörningar...? Försvann lite i mängden och det förstörde lite. 

Så har jag det nu kom sig efter en stund och Meg Rosoff är helt klart värd ALMA-priset. Så har jag det nu är en metafor för livet. Det är simpelt, äkta och träffsäkert skrivet. Språket är unikt och först reagerade jag, men nu känns det så rätt. Livet sker inte rad för rad, och det har Meg Rosoff förstått. Det är det som gör Så har jag det nu unik. Den visar verkligheten som ingen annan bok. Tyvärr är handlingen ganska platt och det kan inte språket gottgöra.

Betyg:
    

2 kommentarer:

  1. hej! jag har en fråga. Vet du något bra citat i boken som man kan resonera och koppla till? hör gärna av dig inom kort isåfall!<3

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej! Du ser ju att den här recensionen är 2,5 år gammal, och så bra minne har tyvärr inte ens jag. Jag tipsar dig om att läsa boken själv för att lyckas i ditt skolarbete ;)

      Radera

Hej! Vad kul att du vill kommentera på min blogg. Kommentera gärna om du har några boktips, bloggtips eller något helt annat på hjärtat! Alla kommentarer är lika roliga att få. Jag svarar på allt!
//Lexie