Children of blood and bone: Solstenen är första delen i Tomi Adeyemis fantasyserie som utspelar sig i Orïsha, ett land där magin en gång var vardag, och magikunniga levde och frodas. Men för elva år sedan förändrades allt - magin utrotades och de resterande divinerna lever nu under ständigt förtryck.En av dem är Zélie, vars mamma dödades under Räden, då magin utrotades. Nu lever hon i ständig rädsla för vad hon och hennes folk ska utsättas för i framtiden, men en dag förändras allt. En oväntad rymling ställer allt på sin spets när hon kommer med påståendet att magin kan räddas, och plötsligt spelar Zélie huvudrollen i den ritual som kan förändra världen för alltid.
”Hon sticker in handen i klänningen och tar fram pergamentpapperet, griper så hårt om det att hon skakar. ”Den här skriftrullen kan förändra allt. Den kan föra magin tillbaka.”
Vi stirrar bara på henne. Hon ljuger. Magin kan inte komma tillbaka. Magin dog för elva år sedan.”
s. 86
* * *
Liksom majoriteten av all världens fantastik-litteratur är Solstenen seg till en början. Jag gillar det inte, men jag vet att det ständigt återkommer, så det är inte så mycket att hänga upp sig på. Det är väl bara att låta författaren introducera en till denna nya, okända värld på ett ganska osmidigt sätt och sedan hoppas att det blir bättre.
Och bättre blir det. Mot slutet flyger faktiskt sidorna förbi (bortsett från författartacket som kunde blivit en egen bok...). Jag gillar dock vad Tomi Adeyemi skriver i sitt efterord kring polisskjutningar i då främst USA, vilket varit en inspirationskälla till en bok som till en början tycks handla om helt andra saker. Afrika har också varit en inspiration för Adeyemi när hon byggde upp Orïsha, och rent automatiskt när idéerna har någon tydlig källa blir det ju lite bättre!
Dessutom älskar jag handlingen till en början, för den är oväntad. Jag menar - vem väntade sig att en prinsessa skulle fly för att gå emot sin egen far? Så rosad som boken blivit kan dock inte jag rosa den, för även om den är mycket bra är den inte det bästa jag läst. Handlingen är ofta förutsägbar, trots att den i stora drag överraskar. Att läsa från flera perspektiv gör dock att man får en häftig överblick över allt som sker, och jag älskar att lära känna karaktärer från olika håll, så det är ett plus i kanten.
Något annat jag gillar är att syskonskap hela tiden är med. Zélie har med sig brodern Tsain på uppdraget och deras relation prövas ständigt, vilket är intressant och något jag faktiskt inte direkt stött på i fantastik tidigare. Övriga relationer är dock inte oväntade, och där blir man aldrig direkt överraskad kring vad som sker, för allt är ganska klassiskt och klyschigt.
Children of blood and bone: Solstenen är bra. Inte fullt så bra som väntat efter alla fantastiska omdömen den fått, men jag väntar ändå spänt på nästa bok. Till en början är boken oväntad, men det försvinner efter ett tag och kvar blir förutsägbara skeenden och relationsutvecklingar. Jag älskar dock vikten som läggs på syskonskap, och det Tomi Adeyemi skriver om boken i sitt efterord får den att betyda ännu lite mer.
Och bättre blir det. Mot slutet flyger faktiskt sidorna förbi (bortsett från författartacket som kunde blivit en egen bok...). Jag gillar dock vad Tomi Adeyemi skriver i sitt efterord kring polisskjutningar i då främst USA, vilket varit en inspirationskälla till en bok som till en början tycks handla om helt andra saker. Afrika har också varit en inspiration för Adeyemi när hon byggde upp Orïsha, och rent automatiskt när idéerna har någon tydlig källa blir det ju lite bättre!
Dessutom älskar jag handlingen till en början, för den är oväntad. Jag menar - vem väntade sig att en prinsessa skulle fly för att gå emot sin egen far? Så rosad som boken blivit kan dock inte jag rosa den, för även om den är mycket bra är den inte det bästa jag läst. Handlingen är ofta förutsägbar, trots att den i stora drag överraskar. Att läsa från flera perspektiv gör dock att man får en häftig överblick över allt som sker, och jag älskar att lära känna karaktärer från olika håll, så det är ett plus i kanten.
Något annat jag gillar är att syskonskap hela tiden är med. Zélie har med sig brodern Tsain på uppdraget och deras relation prövas ständigt, vilket är intressant och något jag faktiskt inte direkt stött på i fantastik tidigare. Övriga relationer är dock inte oväntade, och där blir man aldrig direkt överraskad kring vad som sker, för allt är ganska klassiskt och klyschigt.
Children of blood and bone: Solstenen är bra. Inte fullt så bra som väntat efter alla fantastiska omdömen den fått, men jag väntar ändå spänt på nästa bok. Till en början är boken oväntad, men det försvinner efter ett tag och kvar blir förutsägbara skeenden och relationsutvecklingar. Jag älskar dock vikten som läggs på syskonskap, och det Tomi Adeyemi skriver om boken i sitt efterord får den att betyda ännu lite mer.
Betyg:
★ ★ ★ ★ ☆
Författare: Tomi Adeyemi
Förlag: Lavender Lit
Utgivningsår: 2018 (original: 2018)
Antal sidor: 526 st
Åldersgrupp (Enligt mig): 14+
Serie: Children of blood and bone, Del 1
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: Children of Blood and Bone
Andra delar i serien:
Annat:
Blev du intresserad?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Hej, vad kul att du vill kommentera mitt inlägg! Notera dock att frågor om litterära analyser eller andra skolarbeten enbart besvaras via Swish. Mejla lexie.tusensidor@gmail.com för Swishnummer :)