
”Det är omöjligt att veta när ens stund är kommen. Han kunde omöjligt veta att hans blod skulle sugas upp i de porösa marockanska kakelplattorna i den stora hallen. Plattorna han ägnat en vecka åt att få helt perfekta.
Och han skulle aldrig någonsin kunnat ana de bisarra omständigheterna kring hans alltför tidiga bortgång.”
s. 13
* * *
Det här var ju en positiv överraskning på alla sätt.
Ni vet, när jag först slog upp den här boken förväntade jag mig en galen, humoristisk bok om en Jonas surrealistiska jakt på sin egen mördare. Och den är visserligen allt det, men också så mycket mer. För det är en bok om kärlek, sorg och förluster, att våga sörja och göra allt det som egentligen skrämmer en. Det handlar om allt man gör eller inte gör som man ångrar i efterhand, och givetvis också om alla djupa, filosofiska tankar som konsten att tidsresa medför. Allt det blir en galen kombination, men jag gillar den verkligen, för boken slutar aldrig förvåna mig och jag tycker om att humorn gör allt det mörka lättare att stå ut med.
”Jag tänker så här: han dog inte första gången för att han inte var redo. Han hade inte sina svar. Men i slutet har han det och då är han redo att möta sin skapare. För han har ju redan dött. Punktteorin. Han är redan död. Han är död och lever samtidigt, kan man säga. Visst, han kan gå bakåt i tiden men nån gång måste han ju konfrontera dödsögonblicket. Det kommer alltid att finnas där. [...]
Jonas höll inte alls med. Att ge Desi rätt i den här frågan skulle vara självmord.”
s. 184
Jag har dessvärre vissa problem med att komma in i boken från början. Närmare slutet blir det dock enklare, då boken blir otroligt spännande och svår att lägga ifrån sig. Jag har lite svårt för det ganska hackiga språket. Det känns stundtals mer som att läsa ett manus än en bok, för det är stolpigt och det saknas bilder och känslouttryck i texten, som om skådespelarna skulle bidra med dem. Jag tycker dock att det finns många lyckade formuleringar i boken som är väldigt kraftfulla och tänkvärda, och i allmänhet är språket ändå trevligt och härligt rappt.
Ni vet, när jag först slog upp den här boken förväntade jag mig en galen, humoristisk bok om en Jonas surrealistiska jakt på sin egen mördare. Och den är visserligen allt det, men också så mycket mer. För det är en bok om kärlek, sorg och förluster, att våga sörja och göra allt det som egentligen skrämmer en. Det handlar om allt man gör eller inte gör som man ångrar i efterhand, och givetvis också om alla djupa, filosofiska tankar som konsten att tidsresa medför. Allt det blir en galen kombination, men jag gillar den verkligen, för boken slutar aldrig förvåna mig och jag tycker om att humorn gör allt det mörka lättare att stå ut med.
”Jag tänker så här: han dog inte första gången för att han inte var redo. Han hade inte sina svar. Men i slutet har han det och då är han redo att möta sin skapare. För han har ju redan dött. Punktteorin. Han är redan död. Han är död och lever samtidigt, kan man säga. Visst, han kan gå bakåt i tiden men nån gång måste han ju konfrontera dödsögonblicket. Det kommer alltid att finnas där. [...]
Jonas höll inte alls med. Att ge Desi rätt i den här frågan skulle vara självmord.”
s. 184
Jag har dessvärre vissa problem med att komma in i boken från början. Närmare slutet blir det dock enklare, då boken blir otroligt spännande och svår att lägga ifrån sig. Jag har lite svårt för det ganska hackiga språket. Det känns stundtals mer som att läsa ett manus än en bok, för det är stolpigt och det saknas bilder och känslouttryck i texten, som om skådespelarna skulle bidra med dem. Jag tycker dock att det finns många lyckade formuleringar i boken som är väldigt kraftfulla och tänkvärda, och i allmänhet är språket ändå trevligt och härligt rappt.
”När ens tid är kommen och man ska vidare så kommer det att ske, oavsett vad man gör för att komma undan. En jägare sänker sitt vapen och en annan tar hans plats. Det är så det är bestämt. Och det kan ingen av oss ändra på.”
s. 163
”Han hade gjort så mycket fel, korsat så många gränser. Ljugit och bedragit. Allt för sin egen skull. För att han skulle få leva. Kunde det verkligen rättfärdiga all skit han hittat på under de senaste dagarna?”
s. 285
Slutligen vill jag också berömma Alexander Karim för hur han lyckas så väl med att få ihop "logiken" bakom tidsresorna. Det blir aldrig för förvirrande och invecklat, men inte heller för simpelt. Det jag gillar mest med Karims debut är dock att den är otroligt innovativ och klurig och får läsaren att gång på gång bli överrumplad och förvånad. Det är helt enkelt en positiv överraskning på alla sätt.
Den extraordinära berättelsen om Jonas Paulssons plötsliga död har inte bara en extraordinärt lång titel, utan rymmer en helt unik story som fångar mig redan på första sidan. Först är det komiskt, sedan blir det spännande, och slutligen blir det djupt och tänkvärt om livets stora frågor. Alexander Karim gör en strålande debut som inte liknar någon annan bok. Språket är rappt, konceptet intressant och boken är svår att lägga ifrån sig.
Betyg:
★ ★ ★ ★ ☆
Författare: Alexander Karim
Förlag: Norstedts
Utgivningsår: 2019
Antal sidor: 396 st
Åldersgrupp (Enligt mig): 15+
Serie: -
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: Den extraordinära berättelsen om Jonas Paulssons plötsliga död
Annat:
Blev du intresserad?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Hej, vad kul att du vill kommentera mitt inlägg! Notera dock att frågor om litterära analyser eller andra skolarbeten enbart besvaras via Swish. Mejla lexie.tusensidor@gmail.com för Swishnummer :)