måndag 11 april 2016

"Lockwood & CO: Den ihåliga vålnaden"

Av Jonathan Stroud

Förlag: B. Wahlströms
Utgivningsår: 2015 (Engelska) 2016 (Svenska)
Antal sidor (Med eventuellt efterord/tack): 415 st
Åldersgrupp (Enligt mig): 12+
Serie: Lockwood & CO, Del 3
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: The hollow boy
Andra delar i serien: Den skrikande trappan, Den viskande dödskallenDen flammande skuggan
Annat: 

Obs! Recensionen innehåller spoilers från tidigare delar

Handling: Nu går det äntligen bra för den minst agenturen i London - Lockwood & CO. De får fler klienter och mer uppmärksamhet sedan de löste mysteriet på kyrkogården, med alla som dog på mystiska sätt och det föremål som fanns i den galna doktorns grav. De har även en ny medlem i teamet - det sällsynta typ tre-spöket som är instängd i en glasburk. Det var spökets förtjänst att de löste det förra fallet, men det är bara Lucy som måste stå ut med spökets gnäll och elaka kommentarer, då bara hon besitter förmågan att höra spöket.

Det börjar bli mycket att göra för agenterna, och de får ofta gå på varsitt uppdrag och Lucy, Anthony och George glider mer och mer ifrån varandra. När Holly, den nya, onaturligt fantastiska sekreteraren, blir en del av teamet känner sig Lucy mer och mer utanför. Hon får inte lika stor uppskattning för vad hon gör, och ett bråk mellan Holly och Lucy leder till en stor fara för hela teamet, och Lucy möter en ihålig vålnad, som får henne att inse vilken fara hon är för teamet. Hur ska hon tackla det här?

Omdöme: Helt ärligt är jag något besviken på den här boken, fast inte på ett sätt som att den är dålig, men den var inte som jag hade tänkt mig. För det första tycker jag om att man fick läsa om flera "vanliga" fall innan det stora som var huvudhandlingen i boken. Sedan insåg jag att orsaken var att det inte var så mycket ett huvudämne i boken. Handlingen enligt baksidan kom igång så väldigt sent, och hann inte bli riktigt bra som i tidigare böcker, där det varit mer mysterier och sådant. Handlingen var också mycket om relationer och svartsjuka, och inte det här spännande och mystiska. Tyvärr.


Språket är dock riktigt bra. Det är verkligen målande i sina beskrivningar och det är lättläst trots att det är långa kapitel och en helt ny värld Stroud har byggt upp. Dialogerna är väldigt underhållande och man berörs verkligen mycket av samma saker Lucy reagerar på. Man blir alltså mycket deltagande som läsare. Dialogerna mellan Lucy och dödskallen är det bästa med boken. Dem är verkligen guld värda, och så bara dödskallens kommentarer. Hur många gånger har inte de fått mig att skratta. Jag gillar även när Lucy försöker kommunicera med andra spöken, det är spännande och intressant.

Dödskallen är helt klart min favoritkaraktär. Så skön och rolig han (?) är. Det är så roliga kommentarer och analyserar han gör, för han är inte helt dum heller. Han observerar mycket. Lucy gillar jag, men hon var lite för tjurig i den här boken, p g a allt med Holly och sådär. Det gick lite till överdrift, och så även Holly. Hon var alldeles för perfekt, men de här sakerna förstör inte så mycket. Det känns fortfarande äkta. Alla relationer gillar jag också. Agenterna är så tajta, men det är ändå inte tal om några kärleksrelationer. Härligt!

För att sammanfatta: Det är inte den bästa boken i serien, men den är okej. Det är dock lite för lite av mysterier och mer ingående fall, men att läsa om agenternas "vanliga" fall är också roligt. Språket är som vanligt superbra. Det är bra flyt, och dialogerna är underhållande. Särskilt dödskallens kommentarer och hans dialoger med Lucy. Karaktärerna känns oftast äkta, även om Holly är lite för perfekt. Lucy kan även vara lite för tjurig, men det känns ändå realistiskt. Och slutet - Alltid dessa cliffhangers!

Betyg:



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Hej! Vad kul att du vill kommentera på min blogg. Kommentera gärna om du har några boktips, bloggtips eller något helt annat på hjärtat! Alla kommentarer är lika roliga att få. Jag svarar på allt!
//Lexie