tisdag 26 april 2016

"Utpost"

Av Ann Aguirre

Förlag: Modernista
Utgivningsår: 2012 (Engelska) 2015 (Svenska)
Antal sidor (Med eventuellt efterord/tack: 307 st
Åldersgrupp (Enligt mig): 12-16
Serie: Razorland-trilogin
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: Outpost
Andra delar i serien: Enklav, Hord
Annat: 

Obs! Recensionen innehåller spoilers från tidigare delar
Varning för spoilers från Utpost i stycke 3 och 4 under "Omdöme". 

Handling: Ingenting är sig likt för Spadertvå. När hon levde under jord betraktades hon som vuxen. Numera, i staden Räddning på Ovansidan, uppfattas hon som en ung problemtjej, och hon måste gå i skolan. Men Spadertvå passar inte in bland de andra tjejerna: Det enda hon kan är att slåss.Dessutom har hennes stridspartner Tålig tagit avstånd från henne. Hennes känslor för honom har inte förändrats, men han verkar inte ens vilja komma i närheten av henne längre. Förvirrad och ensam letar hon efter ett sätt att komma bort från staden.

Hon anmäler sig som frivillig till de sommarpatruller som skyddar odlarna medan de arbetar på fälten utanför stadsmuren. Det brukar vara ett rent rutinuppdrag, men situationen har förändrats på Ovansidan. Missfostren håller på att bli smartare. De spanar. Väntar. Planerar. De tycks ha bestämt sig för att krossa Räddning. Det krävs en orädd jägarinna som Spadertvå för att stoppa dem.
-Handling från bokus.se 

Omdöme: Jag är inte ens säker på att jag kommer läsa tvåan. Något i stil med det skrev jag i min recension om Enklav. Ändå står vi här nu. Jag gråter lite inombords när den här boken tagit mig nästan två veckor att läsa, och inget fick jag ut utav det. Jag förstår inte grejen. Handlingen är konstig, fast kunde ha blivit bra. Istället ligger allt fokus på kontrasten mellan underjorden och ovanjorden och alla skillnader som är. Vilket är intressant egentligen, men det går till överdrift. När stackars Spadertvå har så bristfällig utbildning att hon inte vet vad regn är börjar man tröttna. Jag orkar inte läsa en bok som handlar om hur man uppfostrar och lär en tonåring som missat flera år i utveckling.


Och språket är inte heller bra, delvis beroende på den här kontrast-grejen som går till överdrift. Spadertvå vet verkligen ingenting. Hon frågar om ord som regn, men samtidigt använder de ovan jord också konstiga ord som inte används idag. Så det blir lite för mycket. Dessutom hatar jag när ord som missfoster och avla används. Det låter helt förfärligt. Jag förväntar mig en modern dystopi med lite kontraster, inte "Hur du börjar din utveckling när du levt i en helt annat värld hela ditt liv" - Den stora handboken. Flytet är det väl inget större fel på, men när dessa skumma ord återkommer blir det svårt att läsa vidare. Tyvärr.

Karaktärerna är också en sort för sig. Det var ungefär det enda jag gillade i första delen, men inte nu. Spadertvå är så barnslig och hon försöker inte ens anpassa sig. Jag menar, såklart hon inte vill vara en söt liten flicka, men hon kan ju uppskatta alla som hjälper henne lite mer. Är det för mycket begärt. Så har vi Tålig. Han var mystisk och lite cool i första boken, men nu ser jag bara honom som självisk. Hur han första klipper alla band med Spadertvå, sedan är kär i henne som aldrig förr, och sedan skiter i henne igen. Han är märklig och konstig och gör så omotiverade val. Han förändras fram och tillbaka hela tiden. Stalker dock, honom gillar jag. Varför kan inte Spadertvå gilla honom lite mer. Alla skulle vara så mycket lyckligare då.

Slutligen måste jag dock ge författaren lite cred för slutet. Hur Spadertvå inser att hon har bra vänner som står upp för henne och vill vara med henne. Gulligt. Men det räcker inte för att jag ska slå ihop boken nöjd. Redan från början blev det fel, för jag mindes för lite från första boken, och inga saker därifrån återkom, så det blev mycket rörigt. Jag måste dock säga att Utpost är bättre än Enklav, men det är långt ifrån riktigt bra.

Utpost är är bättre än ettan och överträffar mina förväntningar, för det fanns inga. Utpost har en bättre handling än Enklav, men den är inte bra. Kontrasterna är bra, men det blir för mycket. Spadertvå vet inte ens vad regn är och den utvecklingen orkar man inte läsa om. Språket är bra, men ord som avla och missfoster förstör stämningen totalt. Karaktärerna är helt katastrofala. Spadertvå är för barnslig, Tålig för självisk och dum och deras relation är ännu värre. Snälla ni som älskar den här serien: Berätta för mig! Vad är det jag missar som gör den så fantastisk?

Betyg:

  

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Hej! Vad kul att du vill kommentera på min blogg. Kommentera gärna om du har några boktips, bloggtips eller något helt annat på hjärtat! Alla kommentarer är lika roliga att få. Jag svarar på allt!
//Lexie