onsdag 13 april 2016

"Det är dags att inte freaka ut"

Av Stephanie Tromly

Förlag: Opal

Utgivningsår: 2015 (Engelska & Svenska)
Antal sidor (Med eventuellt efterord/tack): 336 st
Åldersgrupp (Enligt mig): 13+
Serie: Det är dags att inte freaka ut, Del 1
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: Trouble is a friend of mine
Andra delar i serien: Det är försent att vilja hoppa av, Det är alltid nåt man inte ångrar
Annat: 

Handling: "Såklart gillade jag inte Digby i början.
Det är det ingen som gör. Han är oförskämd, han ger sig aldrig förrän han fått som han vill och han behandlar en som en bok som han redan har läst och vet slutet på fast man inte själv vet det."

Zoe Webster har precis flyttat från storstaden till den urtrista hålan River Heights. En dag plingar det (energiskt) på dörren och in kliver en kostymklädd kille som heter Digby. Även fast Zoe inte har någon som helst lust att bli vän med honom - han tycks nämligen vara i onåd hos varenda lärare och han är inte särskilt trevlig - slutar det med att hon blir Digbys medhjälpare i ett inbrott. Och det är bara början, men ändå är det försent att ändra på något. Digby kan vara väldigt övertygande. Så fortsätter Digbys upptåg och redan tidigt blir det klart vad målet är: Hitta tjejen som kidnappades i somras. Men varför, och finns det någon dold agenda?

Omdöme: Den lilla klisterlappen på bokpärmen säger "deckare", men det här är så mycket mer än en deckare. Det är spänning och mysterier varvat med kärlek, vänskap, humor och sorg. Hela boken är så smart och finurligt skriven, för allt hänger verkligen ihop på kreativa och omvridna sätt. Om jag läste om boken skulle jag helt klart lägga märka till ännu fler ledtrådar. Hela boken är av de här anledningarna helt unik. Det är en lagom mängd deckare, för boken är faktiskt ganska vardaglig och äkta.


Språket är egentligen väldigt enkelt, men det rymmer ändå så mycket. Det kanske är något platt i sitt uttryckssätt, men det glöms bort av allt annat positivt. Vi har Zoes härliga tankar och sarkasm, Digbys analyser, skämt och intelligens som helt tar över boken. Deras relation, samt den med Henry, är så underbar och dialogerna dem emellan gör verkligen allt för språket. Annars skulle det nog vara lite trist, men nu är det guld. Jag skulle nog kunna slå upp en sida på måfå och hitta ett citat att skratta åt.

Zoe gillade inte Digby i början, men oj, det gjorde jag. Han måste vara den charmigaste, mest underbara karaktär jag läst om på senaste tiden. Fast ja, han kan vara oerhört irriterande. Han lyckades ändå göra ett stort intryck redan efter om ens 50 sidor. Han är så smart, analyserande och skön. Bara hans analyser om huruvida hon var ensam hemma eller om hon var vegetarian är ju helt strålande. Han är dessutom så himla iakttagande och finurlig. När Zoe hittade sina gamla skåplås, alltså..! Och han utvecklas mycket under bokens gång. Zoe är som de flesta tjejer i tankar etc., men ändå sticker hon ut, vilket jag gillar.


Så har vi slutet. Eller först har vi någonstans innan slutet när jag fick lite panik. Jag trodde Stephanie Tromly skulle göra en Jennifer Niven och (spoiler för båda böcker) döda Digby, för att han var psykiskt sjuk och fick panikattacker. Det om något skulle ha krossat mitt hjärta för en stund, mer än deras trevande kärlek...  Och när man fick veta att Digby hade avtalat med Marinas familj: Förstörde mitt liv för en stund. (slut på spoiler) Slutet var sedan väldigt oväntat. Först gjorde det mig besviken, för det kändes för enkelt. Kanske var jag mest förvånad, men nu i efterhand känns det helt rätt. Det kändes någonstans så Digby, och nu vet jag ju att det kommer en uppföljare. Tur det ändå.

För att sammanfatta: Det är dags att inte freaka ut kallas deckare, men det är så mycket mer än en deckare. Det är relationer som utvecklas och aldrig upphör att förvåna mig, samtidigt som jag inte vet vad jag vill att de ska bli för något. Språket är enkelt, men samtidigt helt rätt och super, för det rymmer humor och allt annat karaktärerna associeras med. För karaktärerna är helt unika i sätt slag, särskilt Digby. Så underbar, men ibland så förfärlig. Det här är helt klart en sådan bok jag skulle kunna läsa om nu direkt, och få helt nytt perspektiv på. 

Betyg:

 

Så har vi ett urval att de bästa citaten (som jag hittade tillbaka till...):

” "Men hallå? Sätter du dig på en restaurang och äter fast du inte har några pengar? Det är ju helt knäppt."

"Jag visste att det skulle lösa sig på något vis. Och så dök ju du upp."
"Men jag kan inte betala för både dig och mig."
"Och det behöver du inte heller, eftersom den där grejen hände." 
Sid. 30-31

” "Jag låg bara och tänkte på hur jag skulle lyckas ställa tillbaka brandsläckaren i skjulet utan att mamma märkte nåt."

"Har du ställt tillbaka brandsläckaren i skjulet?" sa Digby.
"Ja."
"Okej... Och om det skulle börja brinna hemma hos er och din mamma springer och hämtar brandsläckaren och den är helt tom...?"
"Åh, hjälp."
"Japp."
"Så då måste jag smuggla ut den ur skjulet igen..."
"Japp."
"Och köpa en ny, precis likadan..."
"Japp."
"Och sen smuggla in den..."
"Japp."
"Att vara kompis med dig är både dyrare och jobbigare än att bli rånad", sa jag. "Vilket jag faktiskt har råkat ut för en gång, så jag vet vad jag pratar om."
"Pistol? Kniv?"
"Skruvmejsel", sa jag. "Vet du vad som är knäppt? Den där grejen när nån rånade mig med en skruvmejsel känns faktiskt mindre skruvad än alla grejer du drar in mig i."
"Aha, ordvits. Kul." 
Sid. 116-117

” "Hon skulle inte vilja missa det här för allt i världen. Kom igen, det här är ju kul, Princeton. Visst är det?"

"Jättekul", sa jag.
"Det tycker hon faktiskt", sa Digby. "Hon skriver jämt om det i sin dagbok."
"Har du låtit honom läsa din dagbok?" sa Henry.
"Nej, det har jag inte. Han tjuvläste den."
"Åh nej! Jag tjuvläste min syrras dagbok en gång. Inte bra. Hon höll på att slå ihjäl mig", sa Henry.
"Hans syster Athena..." Digby spände armmusklerna och grymtade.
"En stor tjej", sa Henry.
"En lastbil", sa Digby.
"Hon spelar lacrosse", sa Henry,
"Hon är stor men snabb", sa Digby. "Och tyst."
"För att vara en lastbil", sa Henry. 
Sid. 161

 "Jag sköter snacket. Princeton, du kan ta på dig din ilskna min och hålla dig i bakgrunden."

"Min ilskna min? Vadå för ilskna min?" sa jag.
"Precis den, det är perfekt", sa Digby.
"Det här är min vanliga min", sa jag.  
Sid. 186

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Hej! Vad kul att du vill kommentera på min blogg. Kommentera gärna om du har några boktips, bloggtips eller något helt annat på hjärtat! Alla kommentarer är lika roliga att få. Jag svarar på allt!
//Lexie