lördag 19 mars 2016

Filmrecension: "Allegiant"

Bild från sf.se 
I torsdags kväll var jag på bio och såg då självfallet Allegiant. Det var lite skumt, för jag trodde att det var 15-årsgräns, vilket tydligen hade ändrats sedan jag kollade sist. Så nu slapp jag fundera på hur jag skulle få komma in i salongen, för in skulle jag. Här hittar ni min bokrecension, där ni kan läsa om filmens handling, och mina åsikter kring själva storyn i allmänhet. Så Allegiant är den tredje och sista boken, men filmen med samma namn är den nästsista. Den sista delen får vi vänta ett år till på och den har fått namnet Ascendant.

Jag insåg under filmen hur lite jag faktiskt minns från boken, men kanske kan det få mig att göra en mer rättvis recension. Jag minns bara det stora, men inte alla smågrejer och sådär. Jag måste nog läsa om boken snart. När den har kommit ut i pocket.

Allegiant är en värdig uppföljare till Insurgent, och den håller måtten mer än väl. Jag vet inte riktigt vad jag tycker, men i alla filmer känns det som att teknik och olik serum och allt har blivit lite för avgörande och stort. Så var det inte i böckerna, men i alla filmer har det varit så himla tekniskt allt. Jag tror inte jag gillar det. Det får allt att kännas mindre verkligt, och det ska kännas verkligt. Visst fanns serum och sådant i böckerna, men i dess mängder? Inte vad jag minns.

Handlingen är lyckad och man får ett bra avslut och lyckas även få till ett antal cliff-hangers i väntan på nästa film. Däremot känns det här mycket som ett avslut. Jag menar, det skulle absolut kunna sluta såhär. Det blir lite konstigt... Annars tycker jag handlingen är bra uppbyggd, bortsett från mina minnesluckor från boken. Allt känns trovärdigt och hänger ihop, utan att förvirra. Något som dock förvirrar är alla miljöbyten mellan t ex Chicago och "Beyond the wall". När det dessutom finns tekniks utrustning som gör att de utanför kan se in i Chicago, och det ser ut som att de är där, blir det konstigt. Flera gånger trodde jag t ex att David var där, och det blir väldigt förvirrande.

Annars är miljöerna bra uppbyggda, men jag förstod inte riktigt varför... *tappat bort namnet*... "Genetisk ohälsa-stället" var så flott och tekniskt och sedan var rummen därinne vidriga, rent utsagt. Konstigt. Fast man har verkligen lyckats få till en obehaglig känsla där inne. Man känner verkligen obehag av människorna där och att det är så rent och tekniskt gör allt väldigt skumt. Så var känslan i boken också, så det var bra.

Karaktärerna tycker jag är lyckade. Bara början låter en verkligen se alla huvudkaraktärers drag och personlighet, vilket är bra. Skådespelarna är bra och en favorit är Miles Teller, skådespelaren till Peter. Han är helt klockren och man har verkligen fått till honom bra. Allt är så Peter. Han förvirrar en verkligen. Först hatar man honom, sedan är han väl nästan okej, och sedan är han så där dum och makthungrig igen och då försvinner all medkänsla. Man kan nästan inte låta bli att skratta.

Filmmusiken är verkligen lyckad. Den håller inte samma klass som musiken i The Hunger games, men det är nära intill. Det är ju dels en helt annan sorts musik här, men den är inte lika mäktig. Känslor förmedlas dock väldigt bra med musikens hjälp. Det är cool musik och jag gillar att det är stycken som nästan återkommer, även mellan filmerna.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Hej, vad kul att du vill kommentera mitt inlägg! Notera dock att frågor om litterära analyser eller andra skolarbeten enbart besvaras via Swish. Mejla lexie.tusensidor@gmail.com för Swishnummer :)