onsdag 16 mars 2016

"Scarlet"

Av Marissa Meyer

Förlag: Mix förlag
Utgivningsår: 2013 (Engelska & Svenska)
Antal sidor (Med eventuellt efterord/tack): 458 st
Åldersgrupp (Enligt mig): 12+
Serie: Månkrönikan/The lunar chronicles, Del 2
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: Scarlet
Andra delar i serien: Cinder, Cress, Winter
Annat: 

Obs! Recensionen innehåller spoilers från tidigare delar 

Handling: Cinder hålls fången i Östra Samväldet och hotet om vad drottning Levana tänker göra med henne finns i tankarna, samtidigt som hon precis fått det största avslöjandet någonsin. Det är hon som är den försvunna prinsessan Selene, och det är bara hon som kan stoppa Levana och ta makten ifrån henne. Steget är stort, och Cinder har inte lärt sig behärska sin förmåga än. Hur ska hon då kunna besegra den mäktigaste lunaren. Hon måste ta reda på mer om sitt förflutna för att veta vem som kan hjälpa henne.

Samtidigt befinner sig en orolig Scarlet i Frankrike, där hennes farmor precis har försvunnit. Scarlet kan inte tro att farmodern försvunnit av egen vilja, inte utan att säga något, så hon kan inte släppa det. När hon träffar Wolf, som erbjuder sig att hjälpa henne att hitta sin farmor är hon därför inte sen att tacka ja. Hon har inga tankar på vad hon kommer bli indragen i, och sedan är det för sent.

Röduvan - inte sagan som du minns den, men en saga du aldrig glömmer! 

Omdöme: Det är liksom i Cinder ett rent nöje att läsa en retelling på en gammal saga. Meyer har på ett roligt och kreativt sätt fått Scarlet att likna Rödluvan, utan att det känns tillgjort och för likt eller mest luddigt. Handlingen i Scarlet är i det närmaste lika lyckad som i första boken. Skillnaden är att här vet man redan hur allt hänger ihop, vilket förstör lite av upplevelsen. Det är fortfarande intressant läsning och ett lite annorlunda sätt att skriva en bok på. Och unikt är alltid kul! Att allt känns så trovärdigt och verkligt, trots cyborgs och handskärmar mm, är också bra gjort.


Språket ska jag ge mycket cred, för det är riktigt proffsigt, speciellt gällande att förmedla känslor. Språket är enkelt och lättläst, men passar ändå en van läsare. Jag vet inte hur många gånger jag smålog åt alla de underbara dialogerna och liknelserna som sidorna fylls med. Speciellt förtjust är jag i dialogerna mellan Cinder och Thorne. Resten är också bra, men de dialogerna sticker verkligen ut. Språket i sig har även ett bra flyt, trots att det är en lång bok där mycket händer. Att få läsa ur olika perspektiv gör boken ännu bättre. Med den här parallellhandlingen som finns blir det ännu mer spännande och man får stor "deltagande" som läsare.

Cinder, Thorne, Scarlet, Wolf, Kai - they're all in my heart. Jag fullkomligt älskar dem alla. Eller ja, inte älskar älskar, men jag gillar dem. De är alla så speciella, roliga, intressanta och unika. And let's not forget about Iko! Och alla har så trovärdiga relationer med varandra. Cinder och Thornes relation är min favorit, för den känns så äkta, men samtidigt vet man inte riktigt vad den ska utvecklas till. Spännande.

För att sammanfatta: Scarlet uppnår mina förväntningar med råge, men tvåan kan ju aldrig vara lika bra som ettan. Nära är det dock, och det är lagom stor igenkänning och liknelse med Rödluvan. Dock är handlingen inte lika spännande här som i ettan. Det är dock en annan tanke bakom hela upplägget här tror jag. Språket är riktigt makalöst fantastiskt och språket i Scarlet är faktiskt bättre än Cinders språk, vad jag minns. Karaktärerna är stora plus och Cinder och Thornes relation: Gaaah! Love it!

Betyg:



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Hej! Vad kul att du vill kommentera på min blogg. Kommentera gärna om du har några boktips, bloggtips eller något helt annat på hjärtat! Alla kommentarer är lika roliga att få. Jag svarar på allt!
//Lexie