torsdag 31 mars 2016

Jag seriöst GRÄT!

Idag tittade jag på avsnitt 12 i Shadowhunters, och det var en känslostorm alltså. Jag kan inte säga att jag var förvånad. Jag menar, bara namnet på avsnittet - Malec - säger en hel del. Dessutom så har jag ju läst böckerna, som i och för sig skiljer sig mycket från tv-serien, men så mycket kan de ju inte ändra. Så trots att jag var helt förberedd på vad som skulle hända grät jag lite. Eller ja, det kom tårar av någon anledning.

När jag läste böckerna har jag aldrig varit sådär överentusiastisk till Magnus och Alec, men nu plötsligt var allt helt koko. Jag har dock kommit fram till att jag gillar dem. Mycket. Så söta och coola, och bara kolla på scenen:



Musiken gör den ju inte mindre underbar. Ruelles låtar, alltså. Helt magiska. Och allas reaktioner är ju solklara, speciellt Jaces och Maryses.

En till bra sak med avsnittet: Alec, som annars brukar kunna förväxlas med en vampyr, var idag riktigt mänsklig. Han brukar vara så blek och se så gravallvarlig ut, men nu log han och hade fått skippa det bleka sminket dagen till ära. Han såg så mycket snällare ut!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Hej, vad kul att du vill kommentera mitt inlägg! Notera dock att frågor om litterära analyser eller andra skolarbeten enbart besvaras via Swish. Mejla lexie.tusensidor@gmail.com för Swishnummer :)