fredag 11 september 2015

"Maze runner: I dödens stad"

Av James Dashner

Förlag: Semic
Utgivningsår: 2011 (Engelska) 2015 (Svenska)
Antal sidor (Med eventuellt efterord/tack): 331 st
Åldersgrupp (Enligt mig): 12+
Serie: Maze runner, Del 3
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: The death cure
Andra delar i serien: I dödens labyrintI vansinnets öken, I solstormens spår, The fever code Filmer: The maze runnerThe scorch trials
Annat: 

Obs! Recensionen innehåller spoilers från tidigare delar

Handling: Thomas överlevde dödens labyrint. Han överlevde vansinnets öken, men nu är han trött på att vara med i WICKEDs experiment. De har tagit så mycket ifrån honom. Hans vänner, hans minnen, hans liv. Nu vill Thomas ha hämnd. Han hålls fången hos WICKED, men bestämmer sig för att han ska fly med sina vänner. Fast det verkar som om de flesta har gått över på WICKEDs sida. Kvar finns bara några få, men hur vet man vem man kan lita på i en värld där sjukdomar gör folk galna? Thomas inser att WICKED lurar överallt och han är påväg att ge upp. För vore inte allt lättare om han lät dem fortsätta med sina experiment, så att han inte behöver förlora ännu fler vänner?

Omdöme: Jag vet inte vad jag ska säga. Jag både gillar och gillar inte den här boken och serien. Det är en bra och intressant handling, men tillslut blir det lite too much. Handlingen känns ändå trovärdig och det är hela tiden väldigt spännande. Jag gillar dock de två andra böckerna mer, det händer mer och det är lite mer tänka och man kan "delta" lite själv. Ibland är det tyvärr ganska lätt att gissa vad som ska hända.


Bokens språk fullkomligt älskar jag. Det är enkelt, svårt, har bra flyt och är så fullkomligt superroligt. Bokens kapitel är ganska korta, men jag tycker det är bra, det är lätt att hänga med. Alla dialoger med Thomas, Minho, Newt och alla de andra är riktigt bra gjorda. Jag älskar hur de kan skämta och vara sarkastiska även när de håller på att bli dödade. Allt kul med ett gott skratt och det fick jag många gånger genom hela serien.

Bokens karaktärer är lite sådär. Thomas var min favorit i början av serien, men inte längre. Ni vet när man lär känna en fantastisk person och hittar en massa saker att irritera sig på? Så är det här. Hela den här hjältegrejen är bara jobbig. "Åh, Thomas räddar alla". "Jag är Thomas och jag offrar mig, jag är en hjälte och jag är slutkandidaten och bla bla bla...". Usch. I den här boken var han plötsligt superläskig också. Mordisk. Han njöt av tanken på att döda folk... Huh. Jag gillar en sak och det är om att han är rädd för att få tillbaka sina minnen, för då skulle han kanske tycka om WICKED. Han är smart och rolig också.

Vänskapen mellan Minho, Newt och Thomas gillar jag mycket. Det känns äkta även om de ofta är småelaka mot varandra. Alla tre är så himla roliga och verkar så sköna som personer. Minho är min favoitkaraktär. Han får mig ofta att skratta och han är modig och smart, men inte sådär "Jag är bäst-modig", som Thomas. Slutsatsen blir att det här är en läsvärd bok, men inte seriens bästa. Den knyter ihop historien okej, men handlingen och vissa karaktärer börjar spåra ur.

Betyg:



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Hej! Vad kul att du vill kommentera på min blogg. Kommentera gärna om du har några boktips, bloggtips eller något helt annat på hjärtat! Alla kommentarer är lika roliga att få. Jag svarar på allt!
//Lexie